Åh min vän! Vad jobbigt du har det! Och som du säger, det är knappast någon tröst att tiden går när man står mitt upp i det och bara måste stå ut. Och visst känner dina små rackare av att du är trött och då behövs det inte så mycket.
Min syster, som bara har två barn (H på snart tre och lilla A på strax 5 mån) sliter som ett djur med H, som trotsar något jävulskt vissa dagar. Förra veckan var hon ensam mycket då hennes man hade jour (läkare). Hon grät och grät och önskade lille H dit pepparn växer, men bestämde sig en dag för att ha en konflikfri dag. Så vad han än gjorde, så fick han inget mothugg. Stod han och blinkade med lampan i badrummet när min syster bytte på lillasyster, då kvittrade min syster bara och sade "Oj, så det blinkar", tog barnet under armen och bytte rum. Det räddade henne från att bli galen åtminstone den lilla dagen. Och H tröttnade naturligtvis snabbt på att blinka hysteriskt med lampan.
När jag har dåliga dagar, så brukar jag försöka greppa tag i minsta lilla positiva sak, hur banal den än är. Ibland får man hitta på. Man får glädja sig över att man faktiskt skall få en bebis till (målbild), att det inte regnar just nu, att det kanske äntligen regnar, att det är mörkt, för då kan man tända ljus, lyssna på en bra låt och dansa, köpa en godsak och unna sig (inte tröstäta, utan unna sig lite lyx), att man har fått diskat, för då blir det så fint i köket, att barnen trotsar, för skillnaden blir så stor när de inte gör det... Man får ta till allt möjligt, bara för att få lite ljus. Går man och retar sig och stör sig och allt blir stort, mörkt och hopplöst, då blir allt också mycket VÄRRE än vad det faktiskt egentligen ÄR! Som Monty Python: Always look at the bright sides of life...
Försök, åtminstone! Och stora kramar från en gravidkossa i Göteborg!
Så än är det nog lite tidigt att deppa ihop för att du kommer få vänta länge på lilla Älvan. 
men som Susan skriver så är det inte alls några garantier för att bebisen skall ligga kvar på övertid. Min barnmorska hade själv samma sak så när vattnet gick, något innan BF, fick bebisen en väldans fart med hjälp av trycket från vattnet. Så hon fick andas superhögt hela vägen in och födde väl nästan på stubinen väl inne på förlossningen. Där kan vi snacka knipa 8) 
Jag blev yr, illamående, kallsvettig och andfådd om vart annat. Sprang omkring med en pall som jag satte mig på stup i kvarten. Satt sen där och pekade och dirgerade vad som skulle kastas och inte. Tur man har en snäll gubbe och en chaufför som bar och kånkade på grejer hit och dit. 