Det där med matte...
Jag har ett
mycket laddat förhållande tll matte... nu när man börjat tala och skriva om svårigheter med matematik så känner jag igen många av de problem som människor med dyskalkyli har. Jag tror att jag har "en släng av det"
Jag har
INGET sifferminne... Kan inte memorera mer än några nummer åt gången. Måste jag lära mig ett nytt nummer så faller ett annat bort. Jag har begränsat sifferminne.
Har svårt att
förstå större siffror. Blir det ett för stort tal så har jag ingen verklighet att hänga upp det på - och då förstår jag inte innebörden!
Jag kan inte automatisera multiplikationstabellen... Jag räknar den! (Därför är jag döimpad av matteproffset i Gävle!
) Jag kan vissa tal. Tex. 5 x 5 = 25 Men jag kan inte 5 x 6 så min hjärna tänker: 5x5=25+5=30
Vid stress blir det helt stopp! Då kan jag inte mitt eget personnummer! Det blir blankt!
Jag är så glad över att Axel inte har ärvt detta från mig. Gustav? Har ingen aning! Borde kanske börja träna honom?!??? På nått sätt!??????
Men samtidigt känner jag att det JAG kan göra är att försöka tycka att matte är kul och spännande! Se det som en chans att tillsammans med barnen få ta igen en massa matte som jag inte förstod i skolan. Anspänningen att försöka dölja mina matteproblem var så stor och svår så jag inte tog till mig undervisningen. Och ingen verkade genomskåda mig!
Det verkar som om skolan ändrat sig på 30 år - tack och lov!
Och det är skönt att det pratas om problemen!!! Och att man kan trösta sig med att läsa på sidor som
http://www.dyskalkyli.nu/ och tänka: Jag är inte ensam... Jag har tom. lindriga symptom! (jag som trodde att jag var dummast i världen när jag var barn) Numer tänker jag: Det är inte FEL på min mattehjärna - den är bara litet annorlunda!
