Hejsan!
Jag är lite under isen, försöker ha is i magen, öva mitt tålamod, ha mål i sikte och allt men ändå finns olustkänslan där. Nåväl.
Jag är inte den typen som gillar att gå hemma o pula, se på tv, dricka kaffe och lalla. Jag vill GÖRA saker. Och då frågar jag mej; varför gör du inte saker? Jo, hon äter så dåligt så jag vågar inte ta med henne för då tror jag att hon kommer krångla än mer. Jag är rädd för att hon inte ska sova klart sin lur i vagn på annan plats. Jag vill ha alldeles för stor koll, så pass mkt att det förstör mitt välmående. För jag är nog så jäkla rädd för att hon inte ska sova på nätterna, för hon sover ju nu, o jag tror att om det blir liiiite knas så kommer allt gå förlorat. OCH jag vet att det här är idiotiskt, för så kommer det inte bli, men eftersom jag inte är i riktig balans mentalt, så är jag sårbar och rädd, för allt möjligt. Så då blir jag hemma och det kryper i kroppen på mej för att jag är så in i norden rastlös. Och då längtar jag bara tills att hon ska bli större o mer vaken...njuta av nuet, vad är det?
Har ju inget schema, men jag
- antingen väcker jag eller så har hon vaknat, senast kl 08 på morgonen, oavsett om hon åt 04 eller 06, så att dagen får börja!
- hålla vaken minst 1 timma, gärna lite mer
- sova 2 timmar o sen har jag väckt-tänker att det är tryggt för henne att mamma har koll...eller?
- försöka låta det gå minst 3 timmar mellan maten o hon äter det hon äter...
- skarvar, men försöker låta henne somna om själv
- försöker lägga henne ungefär samma tid på kvällen, 19-20
När min Caesar var liten tog pappa mer ansvar dagtid, jag höll på med körkort o var fullt upptagen med det, hade inte alls den här oron, vad skönt det var. Jag är supernojig nu. Blä.
Skulle uppskatta lite feedback tror jag..Kram!
