Jag känner igen en del. Sonen som alltid sade JA GÄRNA! till allt som alla föreslog och som aktivt tog initiativ till mycket, hade en försenad trotsperiod vid 4 där det var nej till allting, och hade stora ensamhetsbehov.
Under den tiden utvecklade han också sina nära relationer, med farmor och med en kompis. Med resten var det ganska jobbigt och gruppaktiviteter upplevdes mer eller mindre som ett tvång.
Efter den perioden kom den glada, positiva grabben tillbaka, men bättre rustad och mer sofistikerad i hur han tog sig an tillvaron.
Som förälder är det så lätt att tro att som det är kommer det alltid att vara. Jag togs på sängen av alla nej och togs också på sängen när det plötsligt lättade och kom tillbaka till JA! igen.
Jag tror det viktigaste under gungnings/trotsperioder är att göra precis det du beskriver: Ösa kärlek i alla former, gärna fysiskt om det accepteras, hålla fast vid det man brukar göra i vardagen och förbereda barnet för det som ska komma, ge uppdrag i vardagen så att barnet vet att det behövs, reducera antalet aktiviteter där det kör ihop sig.
Och inte vara rädd att ta emot protester och frustration. Det är OK att bli arg när man måste göra något man inte vill. Det är OK att bli arg på föräldrar också.
Anna Wahlgren skriver en massa bra om trots, jag har verkligen gillat de kapitlen men för stunden är de som bortblåsta. Förhoppningsvis har de "smält in" i mina tankar, här är en liten annan erfarenhet som jag kom att tänka på:
Hade nyligen träff med min numera vuxna kusin. Hela barndomen tyckte jag så mycket om hennes pappas sätt mot henne. Han lyssnade och tog emot, bekräftade, löste kriser med samtal och var aldrig yvig, impulsiv, högljutt arg eller fysiskt tvingande som min pappa kunde vara.
Min kusin berättade att hon blev och ännu blir explosivt arg på sin pappa. Man fick ALDRIG vara riktigt arg, kände hon. Man skrek, spottade och stampade, försökte krossa glas och allt möjligt och ÄNDÅ STOD HAN SOM EN LUGN SILL och sade mjukt "ja nu är du arg..." Hon upplevde det som fullständigt kvävande!
Kanske bra att tänka på också. Att vi alla behöver ett slags motstånd, att vi behöver se känslomässiga reaktioner hos våra föräldrar också. Och att vi inte helt kan resonera oss igenom trotsens ilskor eller kan undvika alla konfrontationer. Vi måste leva igenom dem också.
Min son som är i början av en sexårskris ser ganska nöjd ut när jag förskräckt rusar in i rummet och skriker att det luktar bränt. He he, innebrasa mamma, säger han kolugnt vid en liten hög med papper som pyr på golvet. En minut innan var det han som var utom kontroll och jag som var kolugn. Nu känner han igen sig i sin mamma...
