tva eller flera sprak i familjen

[miniz]

Hör kanske av mig för en kaffe eller strandträff ngn gâng sâ kan barnen prata lite svenka med varandra!

Ja, hör av dig! Men mina barn pratar norska. De förstàr svenska ganska bra med hjälp av Pippi, Emil och sina svenska kusiner.

[Rosine]

Ingen verkar ha skrivit i denna tråd sedan ett år men jag hoppas ändå att ni internationella föräldrar fortfarande är här och kan hjälpa mig med en fundering? Min man och jag är tysk och vi bor i Sverige. Vi pratar alltså bara ett språk i familjen men omkring oss pratas ett annat språk. För två eller tre veckor sedan tyckte jag att jag vill börja prata svenska med min son (2,5) när vi träffar svensk folk. Måste också berätta att han inte förstår svenska än, förutom några enstaka ord (typ Tack och Hej). Detta medför att kommunikationen blir svår – men han blir ju allt mer intresserad av att få kontakt med andra utanför familjen. Därför tyckte jag att det kanske är en bra idé att prata svenska med sonen i sådana situationer. Men jag har blivit osäker om jag verkligen skulle göra så. Kanske hjälper detta inte min son i att vänja sig till svenskan, utan tvärtom. Om jag plötsligen pratar som en ”främmande” person, hur kan han då känna sig säker? Kanske blir han ännu blygare? Nu har jag läst om ”en person – ett språk” i den här tråden, och detta bekräftar mina tankar. Jag undrar om ni andra flerspråkiga har idéer kring detta.

[miniz]

Jag tycker ni ska forstätta prata tyska med honom, han lär sig svenska när han behöver.
Vad tycker ni andra?

När vi är ute med andra barn, försöker jag bara prata norska och sedan repetera samma sak pà franska sà de andra barnen förstàr vad jag säger.
Typ om jag säger till min pojk att han fàr vänta till kompisen har flyttat sig innan han àker ner för rutsjkanan säger jag det samma pà franska, dà fattar kompisen att han borde kanske dra sig undan och kompisens mamma (eller dagmamma) ser att jag har koll pà situationen, att min pojk inte àker ner och gör det andra barnet illa.

Ibland pratar jag bara franska, för enkelhetens skull. [-X Ris til egen bak, säger vi i Norge.

[Rosine]

Tack för ditt svar! Vi gör precis så, och det känns bra.

[knyttet]

Hej pa er,

Min lilla tjej är nu 2 ar och har babblat pa bade franska och svenska sedan hon började prata förra sommaren. Jag är svensk och pappan fransman, vi bor i Frankrike och pratar franska med varandra. Min kille jobbar ofta kvâllar och därför är vi ofta tillsammans pa dagen vilket medför ganska mycket franska för lillan. Jag har dock alltid försökt prata svenska när jag tilltalar henne, men det blir ju en hel del franska ocksa när pappa är med... Det har blivit lite sa att om hon har varit med om ngt som hon kan de franska orden fôr sa sager vi det pa franska för att vi ska första varandra. Kort sagt sa har vi varit daliga pa att halla i sär spraken och pappan kan även använda svenska ord för sadant som hon bara kan pa svenska (Kanin, gosa, gröt osv)

Nu har hon börjat kommunicera ordentligt och gör meningar, MEN hon säger nästan aldrig en hel mening pa ett sprak utan blandar ALLTID. "Sitt là" "Prendre vagnen" Chercher tallriken" detta trots att hon kan orden pa bada spraken. Är det nagon som har erfarenhet av detta? Bör vi vara tydligare, eller kommer hon lära sig att sklija pa spraken av sig sjâlv sa smaningom?

Franskan oroar jag mig inte precis för, det lär ju ge sig av sig själv. Men det hade varit underbart om hon kunde fa lära sig att prata riktig svenska ocksa. Ibland sa säger jag bara "va?" tills hon väljer de svenska orden och pappan förstar ju inte sa mycket ord pa svenska sa da översätter hon till franska när hon inser att han inte hänger med. Men spontant blandas det alltid, da särskilt med mig eftersom jag förstar och pratar bada spraken med henne.

[chokladkaninen]

Hej!

Mina barn har blandat lite olika i perioder, och särskilt känner jag igen det där med när man själv slarvar för att det inte finns nåt bra ord på det andra språket eller för att det är krångligare. "Tu veux du gröt ou du filmjölk?" heter det t ex här på morgnarna, eller "Papa, je vais te viska à l'oreil..." MEN de har lärt sig hålla isär språken och säger sällan eller aldrig fel numera (3,5 resp 5 år) när de är i "enspråkigt" sällskap. Däremot kan det låta rätt halsbrytande när de pratar med varandra....

Det vi har gjort för att hjälpa dem är att korrigera positivt, på temat inte rätta utan svara med de rätta orden. "Sitta là" besvaras alltså med "jasså, du vill sitta där, ja det går bra", "prendre vagnen" blir "just det ja, vagnen ska vi ta" etc. Inte för att hon inte skulle veta vad sakerna heter utan för att hon ska få en känsla för vilka ord som passar ihop med varandra. 8)

Vi försöker hålla båda språken levande i vardagen också - här är det ju franskan som riskerar att bli "pappas hemliga språk" så vi gör en ansträngning för att ha lite franskspråkigt umgänge med andra barn så att det liksom finns sociala tillfällen där samtalsspråket är franska. De har kommunal modersmålsundervisning också där de är 5 ungefär jämnåriga ungar som pratar franska med varandra och en modersmålspedagog ett par timmar varannan vecka.

[knyttet]

Jo det är nog som du säger att de haller isär spraken när de kommer till folk som bara pratar det ena eller det andra. Jag har redan märkt att hon ofta anstränger sig och bara pratar franska med andra barn i parken tex. Hoppas det gar lika bra med svenskan när vi hälsar pa mormor och kusiner i Sverige.

Jag gör ocksa som du att om hon säger "sitt là" säger jag "jaha ska du sitta där". Men jag maste bli bättre pa att halla mig till svenska och inte halla pa att växla heeela tiden, om det inte är absolut nödvändigt för att pappan är med eller natt.

Kram

[Alma]

Intressant kort artikel om spädbarn och tvåspråkighet:
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sa- ... bbla-sprak