och tack för att ni bryr er!
Jodå, jag hade samtal med två ur personalen igår. Jag har ännu inte riktigt smält det - jag tror att det blev något av ett antiklimax.
Ganska mycket kändes det som att de ville få det till att JAG letar fel på min son och deras budskap var i så fall att det kan jag sluta med för han är inget problembarn. Nej, det visste jag ju, men jag var lite osäker på om DOM visste det... (precis så sa jag också till dem).
Hursomhelst, jag har bestämt mig för att svälja stoltheten och känslan av att de missförstått. För innerst inne tror jag att de fattat en del och jag är övertygad om att jag inte kommer att få "gnällrapporter" framöver (dom vill ju inte riskera att psykmorsan skall bryta ihop
Jag ställde också frågan vad de tyckte att JAG kunde göra åt problemen (tex. de återkommande vid maten - varför berättar de ALLTID om dem?!). De verkade lite fundersamma över frågan (!), men kom i alla fall fram till att de berättade om denna typ av situationer för att vi skulle kunna prata om det hemma på kvällen, prata om vad man får och inte får göra alltså. Jag frågade lite försiktigt om de inte trodde att sonen redan VISSTE hur han borde bete sig? Det kunde dom ju inte direkt neka till
Ja, ja, jag har som sagt inte riktigt smält samtalet ännu. Får väl ser var mina känslor landar om några dagar. Skall också bli spännande nästa gång jag hämtar sonen att se hur de förhåller sig till mig då. Problemet framöver är väl att jag inte riktigt kommer att "tro på" eventuella positiva rapporter.
Tack än en gång till alla er som bryr er och som orkat läsa mitt mentala bollande i denna för mig mycket viktiga fråga!
Kram Pea