Nancy skrev: 
Det är då f*n vad frisk och talför man måste vara för att få adekvat vård om man är sjuk
Läste igenom vad jag skrivit de senaste dagarna och fastnade för dessa rader. Tyckte väl just då att jag nått bottenskrapet av hur svensk sjukvård fungerar. Ha, vad fel jag hade. Ännu hade jag inte helt lyckats tappa tron på att man faktiskt betyder något och att om man behöver finns där utbildade människor som tar ansvar för en.
Frågan är ju så mycket större än bara om mig.
Tänk vad många som dagligen råkar illa ut. Har man inte möjlighet att tala för sig är det enbart slumpen som avgör ifall man får bra vård eller ej. Om man som jag oftast har förmågan att slåss för sig är inte ens det förenat med god hjälp även om det kan bidraga. I fallet med snittiden hade jag antagligen behövs vara minst kunglig för att få min vilja igenom hos instanserna Värnamo eller Gbg.
Lyssnade under gårdagen på irrelavanta argument som:
"men så är det ju för "normala" förlossningar, de har ju heller inget utsatt datum"
Jo men nu är detta inget "normalt" fall även om jag önskade det. En del av mig önskar såklart att jag aldrig vuxit upp med min starka förlossningsrädsla, att Leia inte fötts så tidigt, att jag aldrig behövs akutsnittas trots att jag i många timmar försökte föda vaginalt, att jag aldrig fått veta att en onödig miss kostat mig den vagiala förlossningen, att jag inte brutit foten denna graviditet, att jag inte haft värk i kroppen som tvingar mig till rullstol, att...
Samtidigt kan jag inte annat än vara djupt och innerligt tacksam för vad alla turer skänkt mig:
världens vackraste lilla dotter och ytterligare en liten dotter på väg
Det jag önskat mig från vården är att få stöd i just min situation och få förmånen att bli behandlad som en människa på vägen. Det går inte att skriva om historien med det är då fan att inte få chansen att skriva en förmildrande fortsättning...
Idag skall jag ringa till mitt MVC eftersom jag inte lyckades nå dem igår.
Skall även följa några av de andra råden jagfått men avvaktar med att skriva öppet i tråden om det tills jag vet mer om utgången.
Har en känsla av att sista ordet inte är sagt i denna historia men hur utgången blir känns högst oviss i nuläget.
Förlåt mig att jag inte skriver personliga hälsningar till er som skrivit i tråden. Jag hoppas att ni ändå förstår att jag är innerligt glad för ert stöd. Det lyfter och ger mer styrka än ni anar.
Det är ju ingen katastrof egentligen det som hänt. Inte om man ser det i ett större perspektiv.
Men, det skall faktiskt inte alltid
behövas sättas saker i större perspektiv. Jag vill
fortfarande tro att individen har rätt att bli lyssnad på även om det
alltid, oavsett grad av elände, kommer att finnas någon som har det värre.
Tack från Nancy
Så Päivis förslag är helt i linje med min åsikt.
Oj, har inte nåt vidare tålamod just nu utan blir stensur över att de inte ringt 
och det verkar ju korkat att du samlar på dig en sån massa eländiga känslor.