Hej alla ni underbara
Tack Leias pappa för att du agerade stand-in

och skrev i tråden.
Jag vill tacksamt krama om er allihop, så rörd över era fina inlägg
Jannika, hoppas att du fick min "specialhälsning" som naturligtvis gick till just Dig nu när du väntar som du gör. Fast du kanske inte väntar längre

Forumet är ofantligt segt ovh jag har inte lyckats komma in på din tråd. Inte heller lyckas jag öppna ditt pm (var orättvist sur på maken som inte heller han lyckades) så OM du fortfarande är i faggorna kanske du kan skicka ett nytt
I söndags var vi en sväng på Tjörn och hälsade på svärföräldrarna i deras stuga. När vi skulle hem snubblade jag i den trappa av natursten som ledde ned för tomten. Jag vet inte hur det riktigt gick till, benen bara vek sig. Märkligt hur många tankar som hinner rusa genom huvudet. Naturligtvis var jag livrädd att det skulle hända lillabebisen något. Änglavakt hade vi för jag slog inte i magen. Däremot kände jag hur det krasade i foten och ganska omedelbart kom smärtan. Maken ville köra till sjukhuset men jag vågade inte låta honom flytta mig så han ringde ambulans istället.
Stackars lilla Leia blev jätterädd och själv var jag inte i stånd att trösta henne som jag ville. Farmor åkte hem till oss med vår bil och maken följde med i ambulansen.
Ambulansmännen var supergulliga och lyckades få mig lugn trots att jag inte fick nåt smärtstillande. De hade normalt gett morfin men vågade inte för bebisens skull.
Det tog många timmar på akuten innan det var dags för röntgen. Jag var nog den enda som trodde att foten var bruten och fick tyvärr rätt då läkaren kom med röntgenresultatet.
Först lade de ett provosoriskt gips men eftersom det inte blev bra blev jag inlagd för vidare bedömning av ortoped dagen därpå. Denna natt utan smärtlindring och med en felställd fot i provosoriskt gips vill jag helst glömma...
Dagen därpå beslutades om att foten trots svullnaden skulle gipsas ordentligt. Det skulle ske på operationsavdeningen med hjälp av smärtstillande och sömnmedel.
Jag fick vara utan mat och smäärtstillande ända till kl. 17 (gnäll gnäll) och var inte vidare tuff efter ett tag...
Droppet med sömnmedel kom som en befrielse. Natten som följde fick jag rejält med smärtstillande och fick vara kvar på IVA eftersom lillabebisen började busa i magen så att jag nästan blev ivägskickad till Östra.
Gårdagen var jag på sjukhuset för att träna på att ta mig upp och för att testa tillvaron utan morfin...
Tar mig nu stappligt fram med hjälp av en slags "gåstol". Benet är gipsat till knäet. Värst är att jag är så förhållandevis tung som jag är nu vilket gör det mycket svårt att orka ta sig till ex toaletten. Som ni kanske minns har jag handleder som bråkar ibland så det blir hög belastning.
Skall antagligen fortfarande till Värnamo för snitt, känns rätt ok med tanke på att jag kommer att behöva mycket hjälp efteråt.
Letar ljusglimtar och hittar som tur är många:
-min underbara lilla tös och min fantastiske man
-att lillasyster klarade sig och fortfarande är i magen
-att vi har en bekväm soffa att tillbringa dagarna i
-att vi fixat det mesta till bebisen och mest behöver tvätta lite babykläder
-att det finns ett trevligt forum att vistas på då man orkar vara uppe

Stor kram från Nancy