Tack, LO Tack, alla Jag blir både ledsen och glad - ledsen för dessa okontrollerade vredesutbrott som ALLTID skrämmer små (och inte så små) barn, när de är riktade mot dem (men som inteskrämmer dem alls när de riktas mot väggar, möbler eller andra människor
) - och glad för att ni alla ändå tycks kunna hämta stöd och råd i Barnaboken för att hålla den höga ambition levande som man ju ändå har, och måste ha, som öm förälder, om man faktiskt inte vill ställa till skada. Och det vill man ju inte.Jag har verkligen också förlorat tålamodet ibland och hamnat bortom all anständighet, men jag glömmer det inte och jag skäms. För det går inte att försvara. Det är bara så. Och det är därför jag tycker man ska se detta såliga samvete inte som något man till varje pris ska befria sig ifrån (eller få hjälp att befria sig ifrån) utan som just det jag anser det är: en larmsignal. Något är fel. Jag måste förstå vad. Jag måste göra någonting åt det. Ochdetta någonting ska stämma överens med den innersta röst av övertygelse jag faktiskt har, gömd djupt inom mig, den som inte låter sig pratas sönder och heller inte dövas av ens det mst "omöjliga" barn. För det finns inget försvar. Det finns inget försvar.
Min "nyckel" till det hela var alltid mina envisa försök till inlevelse. Varför gör barnet si eller så? Varför gör jag si eller så? Kan jag indentifiera mig med barnet? Kan jag förstå på ett mänskligt djupare plan, där inte mitt eget humör eller mn vanmakt eller mina tilkortakommanden är det viktigaste eller allt förhärskande för mig utan faktiskt barnets liv och levnadsvillkor, reaktioner och frågor och beteenden, känslor och förvirring? Barn är gjorda av detsamma som vi vuxna. Det är där det börjar och där allting får sin förklaring - om vi kan och vill se, kan och vill försöka förstå. Hur skulle JAG reagera, om...?
Att vara sitt barns allra bästa vän i världen är och måste vara ledstjärnan. Att sedan inte alltid lyckas leva upp till det - det är mänskligt, sorgligt och en annan sak, men får och ska och bör inte accepteras. Därför är barnavård och barnuppfostran ett arbete, ett ambitiöst och livsväsentligt. Det är inte, får inte vara, en känslomässig cirkus där vi kastas omkring utan livboj på ett stormande hav av känslor. Barnen leder oss inte. Vi måste leda både dem och oss själva. Och minnas att de är våra bästa pedagoger. De ställer oss på naken mark. Barn är utveckling.
