Frågor om en tvååring

[annawahlgren]

O:)

[hannah]

Hej igen!

Jag fortsätter i denna tråden med nya frågor rörande min snart 2,5 åring.

Nu sen en 1,5 månad är min man hemma heltid medan jag jobbar heltid. Det mesta av frågorna och lösningarna kommer från honom men jag är såklart lika involverad som innan. Tillsammans sätter vi agendan för våra barns dagar och utvärderar om det känns att vi är på fel spår.
Just nu känns det inte som att något är fel. Trotsen blir mer och mer sofistikerad och utmanande, men eftersom hennes mentala utmaning parallellt är så tydlig så känns det just nu enkelt att bemöta henne. Man förstår det enskilda trotsutbrottet för att man också fattar vad det är hon känner att hon måste få veta och lära sig. Väldigt väldigt spännande. Och härligt eftersom det är en liten klok tjej som börjar ta form. Och gosig. Nu är första gången hon på eget initiativ vill sitta/ligga still bredvid och riktigt nära. Innan har hon gärna gjort det, med en bok som håller koncentrationen, men då alltid på vårat initiativ. Det känns så fint, vi har verkligen börjat bonda på ett nytt sätt.

Bla bla bla.... men jag hade ju en fråga!

A går inte på dagis men de är på utomhusöppnaförskolan 2 ggr i veckan. De andra dagarna är de ute både fm och em och cyklar (hon är sukt snabb på sin balanscykel) eller leker i trädgården eller på lekplats. Jag kommer själv ihåg hur det var när jag var hemma och hade samma rutiner. Det finns inte mycket tid att göra något uppstyrt inomhus. Tiden inne går åt till att laga mat, sova och mysa en stund med bok efter vilan, ta på kläder etc. Vi har i princip aldrig pysslat på det sättet att vi tar fram grejer att göra och sitter tillsammans. Båda barnen leker gärna självständigt och det vi gör tillsammans är sån't som måste bli gjort. Det är ytterst sällan jag har suttit och ens pusslat med vår dotter. Eller ritat. Det har hänt, men det är kanske en gång i månaden. Nu har ju hon suttit själv med pussel och klarar ju de enklast rätt bra ändå, men vi har aldrig tränat på något sådant.
Just detta vet jag att de flesta av mina vänner gör typ hela dagarna. Det är det som går under beteckningen "stimulans" (hatar det ordet i detta sammanhanget). Mina barn varken behöver eller har vant sig vid att behöva stimuleras, men kanske vi gått i en fälla där?

Vet inte hur jag ska ställa min fråga lite mer konkret.... Vi har prioriterat att vara utomhus så mycket som möjligt och varken inomhus eller utomhus har det någonsin funnits behov av att vi ska hitta på lekar. Samvaron består av att jobba tillsammans när det behövs och resten av tiden är vi liksom mer sida vid sida om varandra eller inte ens det när vi är utomhus.

Jag vet att många tycker att vi har haft "tur" som har så självständiga barn, men ibland undrar jag om det liksom tippat över lite åt andra hållet. Vi är så vana vid att vi aldrig behöver vara lekledare att vi kanske missat att vi faktiskt ibland borde vara det. Det är säkert bra och viktigt att pyssla och träna koncentration på det lite mer uppstyrda sättet. Nu är jag rädd för (med ett obstinat leende) att mina ungar blir förvildade!

Nu vet jag hur jag ska fråga:
Kan ensamleken bli för mycket? (alltså, lek utan uppstyrning av vuxen, finns det barn så är det bara toppen!)

[hannah]

Just nu känns det inte som att något är fel. Trotsen blir mer och mer sofistikerad och utmanande, men eftersom hennes mentala utmaning parallellt är så tydlig så känns det just nu enkelt att bemöta henne.

utveckling ska det såklart vara

[chokladkaninen]

Hej Hannah!

Jag känner igen den här funderingen, men nu 2,5 år senare kan jag inte påstå att jag tycker att den var befogad. Mina barn har slutat sova middag nånstans vid 3 båda två, och då har det fallit sig naturligt att medan Lillebror sover så vilar man först en liten stund med en CD-saga, och sedan får man sitta vid köksbordet och pyssla, dvs, rita/klippa/klistra eller hålla på med pärlor eller modellera. Då blir det liksom en liten daglig stund med sånt, fast jag brukar inte delta i det på regelbunden basis (de kan ju själva! :thumbsup:). Däremot sitter jag ju gärna med vid bordet med min kaffekopp och tidning/dator eller vad jag nu har, det är ju vila för mig med.

Pussel och lego och sånt (mekano, briojärnväg) leker vi med ibland men det är snarast i mys- och umgåsfacket då, som bokläsningen. Och det brukar hända mellan middag och läggning, när dagens jobb liksom är avklarade. Och sedan ska jag erkänna att barnens far är en betydligt mer hängiven lekare än jag - förmodligen för att han faktiskt tycker att det är skoj att bygga lego, för legots skull liksom.

Nu när mina barn är större och har börjat på dagis får vi beröm av dagisfröknarna för att de är så duktiga på - att sysselsätta sig själva! De är inte vana att bli sönderstimulerade. Storasyster är mkt intresserad av att rita och måla, och Lillebror gillar pussel mest av allt. Ibland tas jag i anspråk som pusselmedarbetare, men oftast som medspelare när Storasyster vill spela Yatzy/Löjliga Familjerna/Uno.

Och mest leker de faktiskt med varandra, helt utan vår inblandning. Fast ibland kanske man föreslår ett parti Uno (eller memory, Lillebror tycker att de andra spelen är lite svåra) om man tycker att leken blir för vild och inte har nåt jobb i rockärmen att styra upp dem med....

Slutsatsen av allt detta måste nog helt enkelt bli att jag tror att pysslandets tid kommer, men att man inte behöver lägga sig i det särskilt mycket som vuxen, om man inte tycker att modellera, pärlplattor och lego är kul för deras egen skull. Fast man får ju se till att pysselmaterialet dyker upp på alla lämpliga önskelistor eller på annat sätt blir tillgängligt, förstås. 8)

PS Just när trotsen drog igång upplevde jag dock att de små behövde vara ifred på ett nytt sätt. Storasyster brukade stänga in sig i badrummet och stå där och slabba i handfatet för sig själv långa stunder, och Lillebror, som hade lyxen att ha en sandlåda utanför vårt sovrumsfönster (så att man kunde spionera på honom) kunde sitta där och gräva nästan meditativt i långa stunder. Så kanske är det i själva verket hennes behov av egentid, snarare än av stimulans, som ni har observerat?

[Sarisparis]

Ja, jag har ocksâ gâtt i samma funderingar som du, hannah. Nu är ju min äldste "bara" drygt fyra, men jag hâller helt med chokladkaninen i det hon säger. Pysslet kommer och pâ barnets initiativ. Han ber mig om hjälp om det är nâgot han inte fixar själv, men annars gör han allt själv.

Jag ser mig verkligen inte som nâgon lektant och jag tror att det har bidragit till att de stora nu är suveräna pâ att hitta pâ egna lekar, ofta med Lillebror som statist. Jag tycker att det är bra, för deras skull, att de inte ser mig eller pappan som nâgon sorts förutsättningar för att kunna göra saker/ha roligt. Ofta gör vi ju saker ihop ändâ, men de kan verkligen roa sig själva och det tycker jag bara är positivt.

Igâr när vi var pâ väg hem frân parken sâ undrade Storebror om han fick använda spisen när vi kom hem för han ville koka soppa pâ en sten (heter sagan här, koka soppa pâ en spik gör man kanske bara i Sverige ). Visst tyckte jag, och sen sâ samlade han och Mellanbror olika ingredienser pâ hemvägen. Väl hemma fick de en kastrull och sâ rörde de ihop världens soppa och fick lite assistans av mig med att ta fram mjölet och saltet. Jag älskar när det blir sâ, att de hittar nâgot de vill göra och jag bara finns där i bakgrunden. Jag tror att man ska vara försiktig (men det behöver jag väl inte säga här ) med att "stimulera" sina barn, de klarar det hur bra som helst själva om de bara fâr chansen.

[hannah]

TACK för väldigt väldigt bra svar. Det är rätt fantastiskt med detta forumet att man kan bolla tankar med andra mammor som, trots att vi inte känner varandra, faktisk har rätt likt grundtänk. Jag får mer ideer och hjälp hur jag ska vara med mina barn här än jag får bland vänner som jag umgås med ofta.

Jag ska fortsätta bara låta vardagen vara som den är. Fast kanske passa på att använda min roll som den arbetande i familjen på lite mer klassiskt pappavis, dvs, vara den som kommer hem och gör roliga grejer på kvällen. Men ändå bara göra det som jag själv tycker är kul. Brottas, pussla och måla typ.

Ha ha rätt roligt ändå, att hade jag droppat frågan på jobbet hade mina kollegor tyckt jag var dryg eller i bästa fall en oengagerad mamma. Sen hade jag ändå fått lyssna på hur skönt det är när det är barnfritt hemma och de vuxna får tid att bara sitta ner för sig själva en stund. Eller klassikern "få sitta på toaletten själv". What?

Men nu när jag ändå är igång slänger jag ut en till fråga. Den är också ganska flytande. Men jag har tänkt rätt mycket på hur man som vuxen ska agera och lägga sig i när det är fler barn i samma sandlåda. Eller när man helt enkelt leker ihop. Jag och min man har nog lite inställningen (och erfarenheten) att de flesta konflikter löser barnen bäst själva, om man inte lägger sig i. Eller löser och löser, någon rycker leksaken ur händerna på en annan och en börjar gråta och försöker rycka tillbaka, till exempel. Ni fattar. Jag vill ju t.ex. gärna lära mina barn att man delar med sig av sina prylar, och att man kan leka med samma sak tillsammans osv. Vissa grejer tänker jag att här måste ju en vuxen visa hur livet går till, för detta kan de inte gissa sig till, medan andra grejer tycker jag att det är bättre att låta barnen hitta kreativa (djungels lag) lösningar på. Jag har inte kommit på hur jag kan vara konsekvent, eller om det är något att ens sträva efter, utan jag möter varje situation efter magkänslan just då.

Sen är den svåraste aspekten andra föräldrar, tycker jag. Om jag tycker att ungarna har koll och kan läsa något själva, så kanske inte den andre föräldern gör det. Typ exempel, mitt barn häller sand på den andra ungen. Om jag ser att det andra barnet reagerar och säger ifrån så att min dotter slutar, så tycker jag att problemet är löst. Jag inbillar mig att min dotter i det fallet tar åt sig mer när barnet säger i från än när jag går in och tillrättavisar. Om det andra barnet inte säger något men uppenbart blir besvärad, så tar jag det barnets parti och visar min dotter att man inte gör så och vad spade ska användas till i stället. Men oftast hinner jag inte avvakta och se hur barnen hanterar det innan den andre föräldern reagerat, och då känns det väldigt konstigt om jag då bara står passiv och inte säger till min dotter på skarpen. Alltså tycker jag att det många gånger uppstår situationer där jag säger till och lägger mig i bara för att det förväntas liksom.

Jag skulle gärna höra andras erfarenheter och lärdomar. Och vad rekommenderar ni att man ska läsa i BB, tas detta upp någonstans? (Eh, avslöjade där att jag inte läst hela boken...)

/h

[miniz]

Hej. Ja visst är det fint med forumet. Jag kan knappt prata om fostran med nàgon, folk är ju helt ute och cyklar. Jag försöker visa och berätta, sprida ordet, men det är inte lätt alltid. Tur att jag har fàtt sà snälla barn iallafall!

Vissa grejer tänker jag att här måste ju en vuxen visa hur livet går till, för detta kan de inte gissa sig till, medan andra grejer tycker jag att det är bättre att låta barnen hitta kreativa (djungels lag) lösningar på.

Tänk leda, visa, lära och hjälpa. Det är nyckelorden i barnafostran.
Om barnen leker fint tillsammans, fine.
Om de behöver vägledning, sà ge dom det.
Du ska visa hur det gàr till här i livet.

Om barnen sitter i en sandlàda och gräver och jag anar att det blir konfikter om spadEN sätter jag mig nära och agerar guide. Jaha, du ville rycka den ifràn honom, men du fàr vänta, för snaaart är han klar med den, visst är du snart klar med spaden sà han kan fà den sà kan du leka med den hääär fina lastbilen, ja tacktack.


Om det är nàgon som blir slagen tar man hand om den slagna, tillsammans med den som slog. Ojojoj, ajajaj, det där fàr vi nog blàsa pà, sà, nu blev det bra.
Om det är mitt barn som blir slagen eller slàr är handlingen den samma. Ibland blir de vuxna lite förfjamsade när jag tillsammans med deras barn studerar skadorna pà mitt barn (och när jag ber barnet blàsa pà benet som fick sig ett bett), men jag gör som jag tycker, regel nr.1 ingen vàld! (!ibland kommer de vuxna till och reder sà fint upp och ger en klapp i rumpan och säger, man fàr inte slà. #-o )

Sà var inte rädd för att styra upp situationer, men utan att lägga dig i leken eller störa.

Har du läst fostran delen?
Mycket av det handlar om lite större barn, men om du läser det fàr du ändà grundfilosofin. Den tàl att läsas flera gànger ocksà eftersom barnet blir större. När man läser det fler gànger under barnens olika àldrar förstàr man helt nya saker fràn samma text.

Kram.

[hannah]

Hej igen,

Jag hade en fråga, men kanske jag redan fått svar på den-av föremålet för min fråga!

Men, kvällen är inte slut, så jag chansar inte och frågar ändå.

Min tuffing till dotter här hemma är nu 2,5 år. En händelse som sammanfattar hennes status just nu är:

Jag dammsög och båda barnen hängde vid dammsugaren och testade vad man kunde göra med utluften som. Man kan t.ex. lägga kläder på den som flyger iväg, eller hålla håret på sig själv eller dockan över så att det flyger, eller pappersbitar... Båda var roade av denna undersökning. Så hör jag hur tjejen liksom skrattar långt nerifrån magen och vänder mig om. Då har hon dragit av sig både byxor och trosor och står gränsle över dammsugaren och kissar rakt ner. Fast inget av kisset hamnade ju i dammsugaren för ALLT sprayades rakt upp och blötte ner hela tröjan och håret och ansiktet. Även lillen fick kisspray över sig, och skrattade. Jag höll god min så länge jag kunde men brast fullständigt ut i skratt jag också till slut. Påhittigt? Skitungefasoner? Kissenödig?

Men nu min fråga. Lilla tjejen börjar vilja vara stor. På många sätt, men bl.a. genom att inte kissa i blöja. Detta är inga problem på kväll och morgon (längre, det var ju det för ett par månader sedan faktiskt), men på kvällen ca 10-15 min efter läggningen kommer det. "Mammaaaaaaa, kissa pottan". Grejen är att det var två dagar då hon inte bajsade på dagen (väldigt ovanligt) och när hon då ropade att hon ville bajsa och antingen redan hade gjort det i blöjan när vi kom in, eller gjorde det på pottan. 2-3 dagar gjorde hon samma sak och sen bajsade hon inte mer. Däremot ropade att hon var bajsenödig, eller som nu de senaste dagarna, att hon är kissenödig. Vi har gett henne chansen, men det kommer ju i princip ingenting. Oftast eftersom hon redan precis kissat i blöjan. Hm. I kväll bestämde jag mig för att utmana hennes förstånd och sa att hon fick kissa nu och att jag inte kommer in med pottan sen. Efter läggningen tog de 10 minuter innan hon började "mammaaaaaaaa". Jag svarade med "sov så gott" och försvann sen in i någon spännande tråd på forumet .... Nu är det tyst sen länge, så jag misstänker att de båda sover?!?

Var det så enkelt? Var det rätt?

Misstänker att det är i denna åldern de börjar försöka förhala läggningen genom att be om olika saker. Jag har ingen lust att hänga på det, men samtidigt vill jag inte trycka ner hennes vilja att inte kissa i blöjan. Svårt där... vart drar man gränsen? Och när man bestämt sig för att det inte blir något spring, är det shysstast att svara med ramsa (som alltid sägs vid läggning men som inte använts som verktyg) eller med "riktiga" svar eller med att kolla om hon faktiskt behöver kissa, dricka hämta upp kudden som är uppkastad. Jag gissar vilka svar jag kommer att få i detta forum , men jag är nyfiken på hur ni tänker. Inser ju hur lätt det är att hamna i veliga situationer där barnet helt lär sig att köra med dessa knep. Men samtidigt har hon ju nu blivit så stor att hon faktiskt i viss mån kan säga om hon är törstig är kall eller kissenödig.

Vad säger ni?

/H

[miniz]

Här hemma dricker barnen vatten innan de lägger sig, om vi glömmer blir det roomservice annars är det färdigt. Gà pà toaletten fàr de göra en gàng efter läggning, om de vill. Resten fàr de sköta själva. Om vi äter köp-pizza fàr de extra vatten för det är sà in i skogen salt.

När trotsen sätter igàng och barnen vill det ena och det andra fàr man dra en linj. Det gjorde vi och det blev rutin.

Sà gör vi. Du kan ocksà läsa i BB om trotsàldern och lilla àlen.

Kram.

[hannah]

Tack miniz!

Jag ska nog läsa barnaboken igen. Har nog läst det där redan, men det var längesedan och nu med nya sorters utmaningar kan man nog ta till sig samma text på nytt sätt.

Kvällen jag beskrev ovan slutade inte så bra. Inte för mitt mammahjärta i alla fall. Lillgumman somnade precis som jag trodde efter att jag bara svarat henne med att hon ska sova. Gött tänkte jag, men sen när min man kollade till barnen vid 23 innan vi lade oss, hade hon ju bajsat. Det var helt säkert det hon ropade om strax efter läggningen och det känns jättehemskt att jag bara ignorerade det och hon somnade med svidbajs på rumpan.

Aj aj...men det är väl så. Man gör misstag som man lär sig av. Hur rätt och hänsynsfullt man än försöker agera, så kommer det att bli fel. I går ropade hon igen (kvällen innan inte alls) och när jag kommer in säger hon med gråten i halsen "funka INTE". Då har hon trasslat in sig i pyjamaströjan när hon försökt ta av den. Saker hon pysslar med när hon inte är helt trött vid 19.30 då vi lägger henne (fortfarande svajjig behövasovapådagen-intebehövasovapådagen-period).

När trotsen sätter igàng och barnen vill det ena och det andra fàr man dra en linj. Det gjorde vi och det blev rutin.

Ja, så får man nog göra. Vi får avvakta lite och se var vi drar vår gräns. Vatten har hon inte kommit på att hon kan fråga efter än utan det är bara toabesök som det handlat om hittills.

/H

[Bellan]

Hej!
Vilken intressant och inspirerande tråd

Fick en tanke angående frågan om utomhustid och pyssel. Nu när det börjar bli vår och sommar kanske det går att ta med pyssel ut? Pussel funkar hur bra som helst, lego på en filt är enkelt att samla ihop efteråt också , ett stafli eller ett stort papper på ett litet lågt bord sen är det bara att rita/måla med det som passar. Kanske kan måla/teckna vad som ska planteras i grönsakslandet? Ja, det vara bara en tanke, vet inte hur bra det stämmer med BB
/Bellan

[hannah]

Hej alla kära på detta forum!

Nu är det längesedan jag tittade in på detta forum. Sist jag skrev här var min lillen en bäbis. Det är han INTE längre. Jag skulle såklart kunna skriva rätt mycket om mina fantastiska ungar som jag dagligen förvånas över. Dem är så roliga och fulla av humor och nu när lillen är lite mer på samma nivå som syrran så blir vi alla fyra en mer sammansvetsad familj på något sätt. Men jag ska inte skriva den där romanen nu utan faktiskt komma med en fråga. Eller två.

Min snart treåring slutade sova på dagen runt februari-mars i år. Anledningen till att vi tog bort den var att det kunde ta en timma för henne att somna på kvällen. Då låg hon och sjöng eller pladdrade och, precis innan vi tog bort lunchvilan, började hon köra de klassiska "kissenödig", "jag är faktiskt jätte jätte bajsenödig", "törstig".....

Samtidigt slutade hon somna ibland på lunchvilan och de kvällarna somnade hon direkt. TIll slut tog vi bort den helt och sen dess är det inget problem längre. MEN, hon ÄR trött på dagarna. Jag tycker att det har blivit bättre sista månaderna, men fortfarande upplever jag henne märkbart tröttare under dagen sen hon slutade med lunchvilan. I bland har hon somnat när vi åkt bil, eller under vilan då vi läser bok eller lyssnar på saga och de kvällarna tar det alltid längre tid för henne att somna. Nu är det aldrig något tjafs längre men jag hör hur hon ligger och snor sig och inte kan somna i upp mot en timme.

Vad sjutton ska vi göra? Tar det så här lång tid att ställa in sig på att inte sova på dagen? Hon tar inte igen det på morgonen heller, utan det blir aldrig mer än 11.5 h som hon sover totalt över hela dygnet. (Nu undrar jag om jag inte frågat ungefär exakt samma sak en gång tidigare, men det betyder ju bara att situationen helt enkelt inte har ändrats). Jag tror att hon skulle somna om vi lade henne tidigare på kvällen, men eftersom vi lägger båda barnen samtidigt i samma rum och knappt hinner till halv 8 som det redan är, så är det inget bra alternativ. När vi lägger dem så busar dem tillsammans och det känns som att det är viktigt för dem båda att den andre är med. Vill inte störa det.

Är det någon som känner igen problemet?

Det fina är att hon är väldigt noga med att inte störa sin lillebror när hon går upp på morgonen, så han sover vidare till minst 8 då vi väcker. (Shit va han kan sova, han kan lätt dra 13+2-3h).

Jag avskyr att se henne trött, så hur kan jag hjälpa henne? Verkar ju ändå som att hon är mindre trött på dagen av upplägget med en 20min även om hon då somnar en timma senare. Men så länge hon inte protesterar mot att ligga så länge kanske det är att föredra? Vad tycker ni?

[chokladkaninen]

Hejsan Hannah!

Förlåt att du har fått vänta på svar.

Jag upplevde det som att dygnet inte gick riktigt "jämt ut" för min treåring när han var i trotsåldern. Dvs att han inte behövde sova middag varje dag, men kanske var tredje....

Detta gav sig ganska lätt då han började på dagis eftersom de där hade lunchvila till en CD-skiva och de barn som var trötta slumrade till och väcktes sedan en stund senare. Precis i början sov han ibland en rätt lång stund då, och sedan blev det oftare en 20-minutare (typ CD-skivan ut), och precis innan han slutade sova helt så tog han bara en mycket kort powernap mot slutet av vilan, en del dagar.

Hemma har vi också sagovila efter lunch (då delar jag på barnen för annars spårar det ur), och då brukar han vara i sitt rum och lyssna på en saga. Han lägger sig ofta självmant i sin säng under den tiden, men jag bryr mig inte om vilket så länge han leker med nåt lugnt på sitt rum den tid som är avsatt (jag brukar ofta ställa en äggklocka på 45 min eller så, så att barnen vet att när klockan ringer är vi tillsammans igen - fast då är de oftast djupt inne i nån bok eller nåt pussel, så då brukar de inte ha så bråttom att återförenas).

Det jag vill säga är nog att du kan se över hennes behov av vaken vila och så kanske acceptera att hon fäller in en extra lur nån gång ibland om tillfälle bjuds eller om det har varit en extra jobbig förmiddag, tills dygnet går jämt ut för henne igen. 8)

[Alma]

Vi hade också en övergångstid efter att vi slopade lunchvilan med sömn. Vi hade den kvar till han var strax över 5 år, innan dess blev dagar utan lunchsömn inte alls bra.

Sedan kom en tid med lunchvila med sagoläsning och sömn om den inföll. Men vi "installerade oss" inte för sömn som förut. Och samtidigt lade vi lite tidigare på kvällarna, och gick upp lite senare på morgnarna. Skjöt kvällsnattningen från 8 till 7 med en stund i taget.

Det tog ett tag innan det satte sig, och han kunde få all den sömn han behövde på nätterna.

[hannah]

Tack för era svar,

Det verkar alltså vara så att det ÄR en lurig period och det inte riktigt går att vara konsekvent längre.

Hon har nu ett tag fått chansen till 20 min mitt på dagen, och den chansen tog hon alla dagar fram tills i går. Varken då eller i dag har hon somnat, så då kanske hon är lite i kapp igen. De gånger hon sovit 20 min har läggningen inte stökat alls. En gång somnade hon i bilen så sent som halv 5 på em och den kvällen kunde hon inte somna. Då låg hon tyst i sängen i ca 20 min och kom sen upp och sa helt enkelt att hon inte kunde sova. Jag tog henne på orden och hade en mysig stund framför tvn och ett lämpligt djurprogram. Hon tyckte nog att det var lite spännande att vara upp alldeles ensam, men efter en kvart var hon nöjd och tyckte också att det var en god idé att gå tillbaka till sängen. Sötnos.

En helt annan sak, som också redan varit uppe i denna tråden tror jag, nattblöjan!
Hon har nu snart varit utan blöja i ett år och det har i princip inte varit några missöden alls. Hon har stenkoll. Men på natten har hon gärna blöja fortfarande och varje morgon är den tung och varm. Antagligen så kissar hon flera gånger under natten, men jag misstänker att det mest kommer tidigt på morgonen. Jag tror t.o.m. att de gånger hon vaknat jättetidigt (6.30-7.00 hm...JÄTTE tidigt...) och inte kan somna om kan bero på att hon störs av den tunga överblöta blöjan.

Väldigt väldigt snart ska hon få byta till vanlig säng (eller vad man nu kallar de halvstora sängarna) och då har jag en tanke om att vi tar bort blöjan samtidigt. Kanske hon är redo för det trots att hon alltid kissar i den. Hon kanske vaknar och är kissenödig men är så van med blöjan (och osugen på att gå upp ur sängen) att hon ligger kvar och kissar.

Jag undrar hur det har gått för era barn när de lagt av med nattblöja. Har de verkligen klarat 12 timmars natt utan att kissa

Jag känner på mig att vi kommer att ha en tjej som vaknar tidigare för att hon är kissenödig eller kanske t.o.m mitt i natten. Men jag tar såklart inte ut något i förskott....