Tittar också in här och trådkapar lite. Har läst tråden TorsMamma länkade till. Vilken guldgruva det här forumet är, tack alla underbara människor för värdefulla erfarenheter och tips. Märkligt att BM och sjukgymnast jag varit i kontakt med ger andra råd än vad som faktiskt funkar för vissa. Är det så individuellt alltså?
Hade problem med foglossning när jag väntade nr 1, mest baktill som ischias typ. Det började nånstans i mitten av graviditeten. Jag trodde jag kunde leva som vanligt (och gjorde väl det också). Gick långpromenader i skogen med hundarna, låg på alla fyra och kröp omkring i bilen och dammsög osv. På kvällarna sedan kunde jag ju knappt stå upprätt eller ta mig från tv-soffan till sängen. Mot slutet blev det lite bättre. Tror att det berodde på att jag blev tjockare och automatiskt tog det fysiskt lugnare. Samt kanske att huvudet fixerade sig och stabiliserade bäckenet...
Nu med nr 2 har det gått jättebra ungefär tills drygt halvvägs också. Men nu är det desto värre.
Trots att jag den här gången tänkt på att ta det lugnare. Nu går jag inga promenader med hundarna alls och försöker i övrigt tänka på hur jag rör mig osv. Ändå har jag ont! Lyckades vrida till fogen framtill då jag satt i framsätet på bilen och skulle vända mig bak till Junior som satt där bak. Knak sa det och sedan hade jag ordentlig värk i flera veckor vad jag än gjorde. Vid fysisk aktivtet (minsta lilla) hade jag så ont på kvällarna (det är som om allt kommer igen på kvällen när man lagt sig och slappnar av) att jag fått proppa i mig alvedon och ändå legat och grinat. Nu känns den av när jag rör mig (inte flytta benen för långt isär, ajaj) och framförallt när jag ligger i sängen och ska vända på mig osv.
Har de senaste dagarna också haft ont baktill, liknande ischias, på höger sida. Hela högerbenet domnar bort emellanåt och jag kan inte stödja på benet om jag varit stillasittande en stund eller på morgonen. För övrigt känner jag mig rätt instabil och rätt vad det är så kan benet bara vika sig och jag tappar kontrollen. Obehagligt! Ont gör det också när det händer, strålar upp i ryggen. Känns som att det är någon nerv som legat i kläm. Just nu är det lite bättre men det kommer och går.
Har också ont i svanskotan vilket jag hade ett bra tag efter förlossningen. Nu har det kommit tillbaka. Det är inte skönt att stå och gå, det är inte skönt att sitta för länge heller. Det som funkar bäst är att ligga i sängen på sidan med en kudde mellan knäna. Men det kan man ju inte göra hela dagarna i ett par månader till
.
Har ett bälte men känner precis som ni att det inte blir skönt i längden att ha det på sig. Men ibland är det skönt med stöd.
Det största problemet är väl att det tar något fruktansvärt på tålamod och humör. Det är inte kul att ha ont hela tiden och framförallt är jag oerhört frustrerad över att vara så handikappad och hämmad. Jag kan inte gå ut med hundarna och jag försöker undvika att lyfta, bära, springa och plocka mm. Men det är inte helt lätt. Vi renoverar hemma och sambon sliter som ett djur och är pappaledig med förtrotsig 1½-åring...
Jag jobbar i förskolan vilket är ganska påfrestande med alla lyft i och ur gungor, barnstolar, skötbord, vagnar mm hela dagarna. Samt plockande av leksaker ute och inne. Såhär års ska parasoller och bassänger släpas fram och tillbaka, fyllas med vatten osv. Därtill att sitta på golvet på samlingar, huka sig när man pratar med barnen, promenader (att köra tunga syskonvagnar eller hålla barn i handen som "hänger" i armarna på en) på utflykter. Lyfta upp alla tripptrappstolar och möbler på borden varje dag innan städning osv.
Min BM tyckte jag skulle ansöka om HP, vilket jag gjort, då jag efter mycket om och men fick min chef att skriva under papprena att det inte gick att omplacera mig till annat arbete (hennes enda ursäkt var att det är semestertider, annars hade hon inte skrivit under, vilket hon inte gjorde sist gång när jag var gravid och hade bekymmer med foglossning, dock blev jag aldrig omplacerad). Har dock inga större förhoppningar om att få det beviljat, då det verkar svårt när man jobbar inom förskolan.
Till slut blev jag tokig och insåg att det inte funkade på jobbet. Kan inte med att be mina kollegor att göra allt fysiskt jobb hela tiden. Vad har jag där att göra då liksom? Gick till en läkare på vårdcentralen som sjukskrev mig i drygt 2 veckor, till att börja med. Samt en remiss till sjukgymnast, dit jag ska på tisdag. Stödbältet har jag ju som sagt redan fått av min barnmorska.
Vet inte riktigt vart jag vill komma med mitt inlägg... Mer än att tala om att här finns en till som känner igen sig i problematiken. Kanske hoppas på några goda råd om hur man ska lösa allt och orka. Det här känns tungt...
Har bara jobbat drygt 2 mån efter föräldaledigheten med Junior och hade tänkt jobba fram till 1 aug. Funderar på om jag ska ta ut semester eller hur jag ska göra. FK är ju inte så snabba med att handlägga HP. När vet man om man får det beviljat och hur vet man om man får sjukskrivningen godkänd? Vad gör jag när mina 2½ veckas sjukskrivning är över? Jag känner ju att det inte funkar att vara på jobbet. Klarar inte hundra att ta hand om Junior själv hemma heller. Om man hade en sjö att gräva ur, men det har man ju inte...
Allt detta tar på humör och tålamod hos mig och påverkar förstås övriga i familjen. Det blir inge kul alls.
Sett att det finns både i Gbg och Stenungsund, det sistnämnda närmre mig. Spännande att ni är flera som upplevt bättring 
Fast kanske inte eftersom du var försökskanin 
Jag skall i alla fall ta upp saken med sjukgymnasten på torsdag och man kan väl be om åtminstone en bit silvertejp på rumpan 