Heej, här igen!
Kan NÅGON snälla snälla slå mig hårt i skallen?? Jag sitter här i Stand-by mode och bara väntar, jag har megasvårt för att slappna av och bara ta saker som de kommer. Smulan sover, magläge i sin säng (wow), Klimp sover middag och jag bara...

](*,) inte slappnar AV!!! Det känns som om jag sitter och fuskar, som om jag borde ha Smulan i famnen och inte i sin säng.
Till saken hör att hon har föredragit famnen och närheten samtliga eftermiddagarna. morgnar och kvällar sover hon gärna själv/ensam, men så här dags är det famnen som gäller.
Är jag den enda att ha ett sånt barn? Jag inbildar mig att "aaaalla andra bebisar" helst sover själva.
Är det så här det är att ha två barn? Sitter man i stand-by mode hela tiden och väntar när de sover för att sen stressa sig halvt ihjäl när de är vakna?
Maken jobbade 2 dgr och jag var ensam med de två. Shit pommefritt det var ingen lek! Jag kände mig som världens sämsta mamma som inte hade det vanliga tålamodet med Klimp. Jag frångick alla mina principer på att vara förståndig och mest.. röt kändes det som

"Nej Klimp, inte göra så". "Nej Klimp, mamma kan inte nu" (satt och matade damen). "Nej Klimp sen, mamma måste göra det här först". Sen sen sen, nej nej nej, var melodin den dagen. Fy faaaraoooo när går det över, när lär man sig att tanka tålamod?
Nu har jag styrt kosan rätt igen, visat för Klimp att mamma var HELT ute och cyklade men det är ingen lek alltså.
Hur gör ni andra nybakade eller gammal i gamet-tvåbarns föräldrar? Hur håller ni bollarna i luften alla samtidigt? Hur räcker ni till?

Och det var dagens klagosång från det Kalasiska hemmet idag, snälla ge mig rååååd!!!
