Planen har fungerat hyfsat, men vi har varit sjuka från och till alla tre och då rubbas alla rutiner lätt. Jag måste erkänna att jag har svårt att hålla motivationen uppe när det gäller att genomdriva den sociala delaktigheten fullt ut - det är ju inte alltid de direkt rusar med entusiasm till sina arbetsuppgifter.
Ansvaret ligger helt på mig här! [-X På det stora hela är allt ändå rätt bra. Lilla A får inga stora raserianfall längre. Vi kramas mycket och ofta. Flickorna ansvarar för middagen varsin kväll i veckan, vattnar blommor, plockar disk och kör tvättmaskinen. Jag försöker också att låta dem ta eget ansvar för så mycket som möjligt av sin egen vardag - alltså fixa mellis själva när de är hemma på eftermiddagarna, fixa frukt till fruktstund och packa sina skolryggsäckar på morgnarna och sånt.
I dag ska barnen åka på sportlovsutflykt till Junibacken med scouterna. Stora T fick plötsligt stor ångest och ville absolut inte följa med. Stora tårar trillade vid frukostbordet. Jag försökte lite olika taktiker: säga helt självklart att du ska ändå följa med, säga hurtigt och glatt att "det kommer att bli jättekul", påminna om olika kompisar som skulle följa med... Inget hjälpte. Hon bara grät och grät.
Då fick jag plötsligt en snilleblixt (haha, blygsamt av mig, va?): jag föreslog att vi skulle googla på Junibacken och kolla vad som fanns där! (Fattade plötsligt att det var det OKÄNDA hon hade sån ångest inför, att inte veta vad som väntade...)
Så vi drog igång datorn och hoppade in på Junibackens hemsida och läste tillsammans. Det tog bara ett par ögonblick så var stora T:s tårar som borttrollade. I stället blev hon förväntansfull och ivrig inför besöket! Sedan kunde hon och syrran själva packa reservkläder och matsäck och diskutera gemensamt vad de ville göra när de kom fram. Härligt!
Och nu är det dags att skjutsa iväg töserna till scouterna, där utflyktsbussen väntar. Håll tummarna för att T ska trivas nu!
(Hon säger dem även till sig själv om hon inte lyckas som hon tänkt sig med något. 
)
