Tinis kackeltråd

[ms Sophie]

Intuitionen eller magkänslan ska man lita på!
Jag lider verkligen med dig.
Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Bara att jag till viss del känner igen mig. Kan tänka mig in i en del av känslorna som far i din kropp.
Låter bra i alla fall att du tar en dag i taget.
En undran - vad säger maken själv om det hela? Förstår han vad han gjort? Hur du känner och mår?

Kram
Sophie

[Gotlandsmamma]

Maken tycker att det är okej att knuffa C, eftersom han tycker att "mina" metoder inte hjälper...här har han alltså inget tålamod, att se ett barns process, att de utvecklas, testar gränser osv...utan mirakel ska ske efter en natt. Han är så trög att diskutera med och egentligen är det ännu värre nu när han säkert är så trött, jag fattar ingenting just nu. Han gick o la sig. Han bryr sig nog inte om hur jag tänker o hur jag mår. Han tycker att han gör det riktiga, alltid. Nu är jag arg, så då pyser det ju naturligtvis än mer och han har heller ingen chans att försvara sig och sin handling, ni hör bara min version av historien.
Jag vill mina barns bästa och jag vill INTE att de ska växa upp och bli slagna och bli rädda för sin pappa.
Jag ska fundera i natt. Om jag nu kommer till ro. FAN i helvete.
Frustration är det enda jag känner just nu.
Och i morrn em ska jag till tandläkaren, usch, måste lämna sorkarna själva med pappan. Ni hör hur det låter. Bisarrt. SÅ ska det inte vara. No no.

Go natt. Återkommer i morrn.

[ms Sophie]

Har tänkt mycket på dig.
Hur har natten varit?
Hur mår du?

Kram
Sophie

[Gotlandsmamma]

Maken gick till jobbet tidigt i morse, började redan kl 07, så jag hann inte konfrontera honom.
Skrev ett mail till honom igår kväll, till jobbmailen, att jag inte tolererar det han gjorde, att det är tokfel, att jag inte vill leva på det viset, att han slår sitt barn osv...vid frukosten piper det till i mobilen.
Förlåt står det, att han var så trött o frustrerad, att han inser att visstär det fel att slå. Jättebra att han kom till insikt om det.
Men jag känner mig inte tillfreds alls. Jag känner mig rädd. Och jag vet inte vad jag ska tro längre. Han provocerar mig till 110, eftersom han vet vad som får igång mig och bli ledsen o det gillar jag inte alls.

Nu ska jag tänka på nåt trevligt och försöka muntra upp mig själv.
En kompis till mig fick en dotter den 15 juni, en lillasyster till hennes son. Jättekul. Ska skicka ett kort hem till dem! Barn är livets gåva!

Tack Sophie för att du tänker på mig, det värmer. Som tur är, så är jag en stark skorpion så jag fixar det mesta.

[kiki]

Gottis Jag åker till Gotland på torsdag morgon, kanske kan vi träffas i helgen

Nu ska vi iväg på avslutningsfika hos dagmamman. Nu börjar semestern. Jag åker tillbaka hit på måndag för läkarbesök och så ska jag hämta "afrikanen" på tisdag kväll, sen umgås jag någon dag med honom och åker tillbaka till Gotland på torsdag i nästa vecka. 5 veckor på landet blev 4, Felix kommer ner till sista veckan då dom ska spela gutaspelen i tennis. Gud vilken gåva att få ha ett ställe att åka till, vilket fantastiskt liv jag har Igår skulle jag på ett möte kl 19 som jag går på varje måndag, men det var så trevligt hemma med min man och mys Mio så jag höll på att missa mötet

Jag lyckades hälla en kopp kaffe i TV-n så nu lånar vi Felix Tv hoppas den gick sönder så måste vi köpa en ny platt tv. Den vi har nu är 32" tjock tv och tar upp nästan hela rummet. Eftersom maken är spara så lär det inte bli någon ny så länge den här fungerar. Men nu kanske kanske kanske.

kram

[ilindstrom]

Gotlandsmamman, vad bra att du skrev ett mail men jag förstår att du inte är tillferds med ett förlåt. Har man väl slagit en gång så kommer man att slå igen är min uppfattning. Man har gått över gränsen och den spärren har försvunnit, tyvärr . Har det hänt tidigare? Hur behandlar han dig? Är han den förebild du vill ha till dina grabbar. De kommer ju att göra det de ser pappa göra och inte det de hör i ord om du förstår vad jag menar? Du behöver verkligen inte svara på de här frågorna här i tråden men mitt tips är att skriva ner det för dig själv på ett papper. Då står det svart på vitt inför dina ögon vad du egentligen tycker. Bara en liten tanke ifrån mig.

Tänker på dig, kramar
Ida

[Gotlandsmamma]

Javastund och sol, härligt!

Det som gör mig orolig och rädd är att jag inte kan lita på honom längre. Jag ger honom alltid nya chanser, när nåt tokigt händer.
Han får ju ta ansvar för sitt liv o sin trötthet, jag kan inte göra det åt honom, kära kiki fick mig att inse det en gång och DET är jag så tacksam för. Men det blir jobbigt när det blir minfält hemma, trampar man fel blir det ett jävla liv. Och jag hade energi i kroppen, vilket jag inte haft på länge. Men nu är jag trött igen. Orkar inte ens plocka undan efter lunchen, orkar inte hänga tvätt...orkar andas iaf.
Han behandlar mig bättre idag än vad han gjorde för ett år sen. Mer respekt. Men vet ni vad jag tror, för han fördömer kursen AF hela tiden, att det är trams och skit o gud vet vad. Jag tror att han känner sig i underläge. Han får inte till det själv, barna gnäller med honom o med mig är de kalasgoa...jag vet ej jag, men varför blir han så frusterad på att jag gått kurs? Varför kan han inte glädjas i stället? Han ställer jättehöga krav på sig själv o sina barn. Behandlar inte C som en 2 åring, nästan som om han vore 5 år ibland. Han är så liten fortfarande. Jag önskar att min man o jag var på samma linje. Vi spretar åt så olika håll.

Kära gud, hoppas att jag inte har karies. Jag har inte råd med lagningar. He.

Kära kiki, jag träffas gärna i helgen! Gud vad skoj. Länge sen nu.
Sophie, i kväll ringer jag mamma igen och frågar NÄR de ska komma. Vill ju ha lite koll på läget...kontrollbehov, vad är det?

Tack alla för att ni finns. Ni är guld värda, och diamanter åsså

[ms Sophie]

Det låter som att din man är en mycket osäker person inuti.
Han känner sig "hotad" av att du utvecklas, att du försöker förändra dig.
Och som sagt var kan du inte ta ansvar för han och hans liv och mående. Visst ska du bry dig, men du kan inte förändra honom och hans liv, det måste han göra själv! Han måste komma till den insikten, du kan inte göra det åt honom.

Det är svårt det här. Jag tänker och funderar mycket på dig och eran situation.

Kram
Sophie

[Gotlandsmamma]

Varit hos tandläkaren o det visade sig att jag har fått en visdomstand, som halvt tittat fram och ställer till det. Så nu har jag fått en ny tid för borttagning, av specialist. Ja, är det inte det ena så är det det andra...tjolahopp.

Grannarna säljer sin båt, med en motor på 40 hästkrafter (apdålig på sånt där), 5 st får plats, stor o fin...24 900 kr...snacka om att jag vill HA. HA-begäret är alldeles för stort. Gud vad ljuvligt det skulle vara att åka båt på havet med sorkarna. Trisslott kanske?

Kvällsschema är hänga tvätt och dricka lite rödtjut. Behövligt. Maken får ta disken. Jo, minsann.

Tror ni att läkarbesöket igår och receptbelagd medicin mot svamp hjälpte till 100 %. Nä nä. Fortfarande kliar det. Jag tror jag blir TOKIG på alla sätt snart. Ha ha. Tur man kan skratta åt det.

VAD ska ni göra på midsommar??? Jag ska fira det med sorkarna o ev grannarna. Gött med sill.

Gotlandskram Linda 8)

Sophie - jag tror du har en poäng i det du skriver. Min mans självförtroende är på topp, däremot tror jag att han har ganska låg självkänsla. Han har utvecklats mycket på tio år, ibland känner jag, var det min lott i livet, att coacha en arab? He he. Han hade tur som träffade mig! Det ska han ha jävligt klart för sig. Bättre kvinna kunde han aldrig ha fått.
[/b]

[kiki]

Han har utvecklats mycket på tio år, ibland känner jag, var det min lott i livet, att coacha en arab? He he. Han hade tur som träffade mig! Det ska han ha jävligt klart för sig. Bättre kvinna kunde han aldrig ha fått.
[/b]

Hur tänker du nu Hur har ni det med

Du är OK - Jag är OK

Kramar Kristina

[Gotlandsmamma]

Ja, vad tänker jag när jag skriver så? Höja mig själv till skyarna och sänka maken? Mår jag bättre då? Nej. Vad jag ville ha fram, var att jag har haft ett tålamod av guld med mycket, orkat med många vändor och ger inte upp, eftersom jag älskar honom innerligt. Jag vill kämpa och pusha. Att leva med någon från en helt annan kultur är en omställning, det kan vara väldigt annorlunda gentemot vårt sätt att se på livet och samhället, han har många andra erfarenheter och referenser, ibland har det blivit väldigt stora kulturkrockar. Vi har lyckats lösa dem och dem har utvecklat OSS också. Vår resa har inte varit lätt men oerhört spännande och lärorik. Ibland får jag för mig att "någon annan" hade gett upp en tillvaro som vi har haft, tuff och motsträvig stundvis. Jag känner att jag är engagerad och ger mkt av mig själv, för att det ska vara en bra vardag för oss fyra. Ibland vill jag nog för mkt och kräver mkt mer än vad som är rimligt. Jag kanske tänker jag är OK men inte han, får tänka om lite. Jag är OK och maken är OK.

Tack för att ni får mig att tänka till!

[kiki]

[quote="Gotlandsmamma" Ibland vill jag nog för mkt och kräver mkt mer än vad som är rimligt. [/quote]

Jag gillar ju krav Men, hur ställer jag kraven Jag kräver av min man att han tar 100 % ansvar för vårt gemensamma liv, hem, barn, räkningar, städning m.m. Sen lämnar jag helt över till honom hur han gör det. Jag försöker tala i jag form, och frågar många frågor, t.ex Varför vet du inte om den räkningen är betald Varför vet du inte var Mios blöjor är Jag vill inte att han ska göra allt utan jag ställer likadana krav på mig själv, 100% ansvar. Hans utveckling som människa lämnar jag också över till honom jag har fullt upp med att utveckla mig själv till det helgon jag så gärna vill bli

Jag är rädd att du, istället för att vara partner, blir hans dörrmatta för att du vänder dig ut och in så många gånger för att förstå och att han ska få insikter. Du kan bara ansvara för dig själv och dina handlingar, ingen annans.

Det blir kul att träffas om några dagar.

Kram Kristina

[Gotlandsmamma]

Jo, jag ansvarar för mig själv, det har jag blivit bättre på som att få egentid, göra det som jag mår bra av osv, ställa krav på att städa, fixa räkningar mm, men när han slog sitt barn känner jag att jag har ett stort ansvar gentemot C.
Nu är makens dilemma att han säger att han inte orkar Caesars gnäll och får mig att känna skuld för att jag inte tycker likadant. Jag har sagt att det får stå för honom, att han får jobba med sin relation gentemot C, han har ansvar för det själv - är jag ute o cyklar - hur bör man annars agera?
Jag vill INTE gå in och försvara C gentemot maken, och spela offer, utan få maken att fatta att han har ett ansvar som förälder, ingen annan gör pappa-rollen åt honom. Men när det går ut över barnen då???

Lagamatläge...på återseende!

Sms.a/ring när du vill ses. Jag kan hela helgen kiki!

Kram

[kiki]

Just, HAN och ingen annan är ansvarig för hans relation med C, AGA är förbjudet och du ska inte försvara dina egna känslor och defenetivt inte behöva försvara Cz Du måste vara den vuxna i C-s liv och du måste ta ansvar för det. För gör inte du det vem gör det då?

Du kan inte få maken att orka med C !!! Vad tänker han göra åt det?

nu måste jag sticka, maken strängar racketar och Mio är GNÄLLIG

kram

[Gotlandsmamma]

??? Vad tänker han göra åt det???
Jag har inte lärt mig, ids inte riktigt latmasken i mig...citera, men den frågan ställer sig kiki. Om jag nu har tolkat det rätt, he he, så får maken ta ansvar för det och jag vill inte lägga näsan i blöt, alltför mycket...
Idag, bättre sent än aldrig, läste jag i klistrade trådar om mormors Eva - börja alltid en mening med JA, och gud såå bra. Jag länkade faktiskt det till makens mail, med positiv stil om att det lät klokt och tankvärt. Är det tokigt?
Visst får jag bestämma själv, men jag är ändå nyfiken på vad ni andra tycker om att tipsa maken/män för bra böcker, kapitel osv, det känns lite som att mina ord inte räcker till, men när man läser en bok så går budskapet in...hm. Är era män inne i BB-tänk och är ni alltid på samma linje i barnafrågor? Gud, jag är jättenyfiken!

Är ensam hemma o tänkte ta mig en tur in till stan o köpa ny mascara, men så kom regn...typiskt.
Nu ska jag göra lite lunch iaf. Hungrig som en varg.

GLAD MIDSOMMAR!KRAM