Det verkade nästan som om han ville ge oss en knäpp på näsan 
Det var ju inte så särdeles kul när det hände för 2 veckor sedan men nu kan jag ju le åt det. Vi håller precis på att återställa rutinerna efter semester hos farfar och farmor. Farfar har tagit nattjouren då det behövts och farmor har tagit första morgonpasset så jag och F har haft sovmorgon i 2 veckor. Och det är ju härligt MEN farmor har liksom en MYCKET förlåtande attityd eller för att vara helt ärlig ingen attityd över huvud taget
vilket lett till att lille herrn har fått bestämma helt själv när det varit dags att gå upp i två veckor. (Jag sover ändå så dåligt på mornarna har varit farmors standardsvar). I morse fick jag därför stå och kämpa med lillgrabben i en halvtimme mellan 6 och 6.30 och då hade han varit vaken och jollrat i en halvtimme redan. MEN, han somnade om och fick komma upp vid sju precis som planerat. Allt går att rätta till och jag har kommit till den slutsatsen att det redan nu när han är 6 månader är dags att välja sina strider. Inte upp innan sju men få sova kortis på eftermiddagen om han vill (och även på lunchen om det är så) huvudsaken är att han snittar lagom många timmar på dagen och inte allt för sent på em tar sig en långlur.Under semestern har vi laborerat med två-lurars-dagar och det har funkat hyfsat bra. Vi har dock ett dilemma när det gäller maten. Ni med två lurar, hur fungerar lunchen för er? Det blir lätt att han får lunch för tätt inpå lunchsömnen (som kommer efter maten) och sedan för lite under eftermiddagen. Lite knepigt :-k
Jag har också köpt "somna utan gråt-boken". Det är ju oerhört likt SHN, fast man går inte lika fort fram. I slutändan ska barnet kuna somna själv, i eget rum och man ska kunna ramsa utanför dörren vid ev. uppvak under natten. Rutiner och tider är viktiga. Enda skilnaden verkar vara att det tar lite längre tid att nå "målet" med denna metod. Elin är HELT olik sin storasyster vad gäller nattningarna. Storasyster kunde/kan fortfarande bli riktigt ledsen och arg, men hon har aldrig skrikit så hon tappat andan. Det gör Elin efter två minuters gråt. Hon jagar upp sig så oerhört 
att hon inte är kontaktbar. Igår började hon skrika upp sig, men då buffade jag en stund och höll sen bara handen på hennes rygg tills hon somnade. Max fem minuter tog det. Jag vet inte om jag är ute och cyklar, men jag tänker att detta med sömn håller på att göra mig galen. Jag blir stressad och på uselt humör. Och jag tänker, att så länge Elin sover bra på natten, så gör det inget om jag är närvarande när hon somnar. Naturligtvis somnar hon ändå till ramsan, och tanken är att jag ska "dra mig tillbaka" allt eftersom. Men jag orkar inte höra hennes panikslagna skrik. Så ska ingen unge behöva skrika. Jag tar inte upp och jag tröstar inte, men jag finns där. Hon hör mig och hon känner mig. Då somnar hon tryggt. Dagtid är det oftast inga problem. Då ramsar jag och lämnar rummet.
Idag återgick jag till grötlunch + en halv mosad banan till efterrätt. Blir spännande att se om det är så enkelt.
Samtidigt som jag verkligen proppar henne full med mat dagtid. Ska plocka bort 04-målet snart och se om hon kan sova.
Försökte somna om, men inte gick det. Satt framför datorn en stund, åt en macka, drack en tekopp. Gick isäng. Kunde inte somna eftersom Sara fortfarande hoppade, skrattade och sjöng i sin säng. Klockan var då halv sex. Somnade tillslut och sov i ungefär 20 minuter. Då vaknade Elin.... Då var jag så arg och upprörd att jag sa en massa fula saker till maken, tog mitt täcke och gick ner till gästrummet i källaren. Men inte kunde jag somna. Jag var så arg 
