Har en flicka som är 14 år. Hon har en hel del kompisar i skolan. De är ett stort gäng som är på rasterna och som äter tillsammans. Inga problem!
Det jag är fundersam över är att hon inte umgås med kompisar hemma. Hon tränar några ggr i veckan och träffar en del kompisar på träningen, men annars är hon helst hemma. Antingen är hon på sitt rum eller så är hon med oss och gör saker. I och för sig hittar vi väl på en hel del, men man tycker ju att hon borde vara med sina kompisar. Antagligen är det väl jag som problematiserar det hela för dottern själv är glad och verkar må hur bra som helst. Jag tycker att det skulle varit mer normalt om det ringde i telefon och att hon tog hem kompisar alternativt åkte och hälsade på hos kompisar. Jag vill ju inte fråga henne för då kanske det BLIR ett problem. Någon som känner igen sig? ....någon som varit med om liknande?
Tonåringar - hur blir man klok på dem?
-
Lua
-
Gäst
Min pojke är 13, och är lite som din dotter, tidigare var jag orolig över honom, att han kanske var utanför i skolan, men så är det inte. Tvärtom han tillhör "gänget" så att säga, och är hyssat poppis nu, i alla fall bland tjejerna 
Men han är mycket hemma, jag brukar ge förslag på att han ska ringa någon men det är sällan han gör det
Han verkar också nöjd...
Han har mycket träningar och matcher, och är helt uppslukad av såväl fotboll som hockey...
Jag tror inte du behöver vara orolig.
Men han är mycket hemma, jag brukar ge förslag på att han ska ringa någon men det är sällan han gör det
Han verkar också nöjd...Han har mycket träningar och matcher, och är helt uppslukad av såväl fotboll som hockey...
Jag tror inte du behöver vara orolig.
Jag förstår att det låter så, men när man har sin tonåring hemma dag ut och dag in, helg som vardag och inga kompisar syns till då blir man helt klart fundersam. Jag vet att tonåringar behöver tid att fundera och tänka och vara ifred, men inte hela tiden.......?
Grejen är den också att när det någon gång (=sällan) ringer någon så blir hon jätteglad och träffar denna person väldigt gärna. Det händer att hon ringer ibland själv till andra, men då kan dessa personer oftast inte.
Förstår ni hur jag menar.....hur självvalt är det?
Skulle vara väldigt intressant om andra varit med om detsamma. Min tröst är att hon träffar folk i skolan. Kanske räcker det för henne.
Hon kör en del på msn också.
Det man har hört om är ju tonåringar som aldrig är hemma och som man aldrig vet var de är....så vill jag ju inte heller ha det.
Vill bara höra att fler har det likadant eller känner igen sig.
Tack sonica!
Det är sånt jag behöver höra MYCKET!!
Det är därför jag skriver hit. Jag upplever min dotter som helt normal (även socialt) men väldigt olik andra när det gäller detta ensamhetsbehov(?).
Hon har i och för sig alltid gillat att vara själv, ända sen hon var liten, utan att vara osocial för det. Men när man nu ser hennes jämnåriga så börjar man såklart undra........
Det är sånt jag behöver höra MYCKET!!
Det är därför jag skriver hit. Jag upplever min dotter som helt normal (även socialt) men väldigt olik andra när det gäller detta ensamhetsbehov(?).
Hon har i och för sig alltid gillat att vara själv, ända sen hon var liten, utan att vara osocial för det. Men när man nu ser hennes jämnåriga så börjar man såklart undra........
Hej!
Jag har tre tonåringar, eller 2½, Paula fyller 13 i december... och jag har tre olika "sorter", precis som du oroar jag mig sändigt för dem - endera är de ute för mycket, eller för lite jag blir så arg på mig själv...
Min äldste gosse, nyfyllda 16, var en hemmamupp ända tills han fyllde 15. Han hade två killar som han umgcks med ibland, men väldigt sällan. Ofta blev han också nekad att vara med om han ringde, men kunde själv gå och vänta en hel eftemiddag på att kompisen skulle ringa, som han lovat. Så det sved i mammahjärtat
Men nu! Nu är han alltid ute med killarna, de åker moppe, spelar dataspel osv. Fast i perioder är han åter hemma, flera dagar i sträck, och nu vet jag att han behöver det!
Min 14-åriga tös (idag!!!) är aldrig hemma! Hon skulle gärna vara ute dygent runt, om hon fick, och bara komma hem för att sova en liten stund! Henne får jag tvinga hemma -åhhh, så trist jag är!Hon har massor med kompisar, olika mest varje dag, förutom en liten kärntrupp som hängt med sen småskolan!
Sen snart tonåringen, som inte har nåt behov alls av att vara med komåpisar, hon har en tjejkomiis om hon haft sen dagis, that´s it! Hon har djuren och småsyskonen, och trivs förträffligt! Iskolan är hon med, och en gång i veckan rider hon, och det räcker för henne!
Idrottar din tjej? annars kanske det vore en idé, att t ex spela fotboll eller en annan lagsport! Kanske vill hon åka på nåt sorts läger i sommar, har hon nåt intresse, hästar?!? Eller är det så att hon faktiskt är nöjd?
Sätt dig ner och prata med henne om din oro, kanske kan ni gå ut och ta en fika tillsammans? Du kan ju t ex prata om DIN ungdom,hur du var, om du hade mycket kompisar osv...
Det är viktigt att vi knackar på hos våra tonåringar, särsilt tjejerna, och att vi inte nöjer oss med inga svar!
Och det ÄR jobbigt att vara tonåring! HU, vill inte tillbaka dit alls
Inte blev du väl så mycket klokare av detta, men du känner din tös bäst själv, och min erfarenhet säger mig att känns det i mammamagen att nåt är galet, så stämmer det oftast!
Kram på er!
Mia
Jag har tre tonåringar, eller 2½, Paula fyller 13 i december... och jag har tre olika "sorter", precis som du oroar jag mig sändigt för dem - endera är de ute för mycket, eller för lite
jag blir så arg på mig själv...Min äldste gosse, nyfyllda 16, var en hemmamupp ända tills han fyllde 15. Han hade två killar som han umgcks med ibland, men väldigt sällan. Ofta blev han också nekad att vara med om han ringde, men kunde själv gå och vänta en hel eftemiddag på att kompisen skulle ringa, som han lovat. Så det sved i mammahjärtat
Men nu! Nu är han alltid ute med killarna, de åker moppe, spelar dataspel osv. Fast i perioder är han åter hemma, flera dagar i sträck, och nu vet jag att han behöver det!
Min 14-åriga tös (idag!!!) är aldrig hemma! Hon skulle gärna vara ute dygent runt, om hon fick, och bara komma hem för att sova en liten stund! Henne får jag tvinga hemma -åhhh, så trist jag är!Hon har massor med kompisar, olika mest varje dag, förutom en liten kärntrupp som hängt med sen småskolan!
Sen snart tonåringen, som inte har nåt behov alls av att vara med komåpisar, hon har en tjejkomiis om hon haft sen dagis, that´s it! Hon har djuren och småsyskonen, och trivs förträffligt! Iskolan är hon med, och en gång i veckan rider hon, och det räcker för henne!
Idrottar din tjej? annars kanske det vore en idé, att t ex spela fotboll eller en annan lagsport! Kanske vill hon åka på nåt sorts läger i sommar, har hon nåt intresse, hästar?!? Eller är det så att hon faktiskt är nöjd?
Sätt dig ner och prata med henne om din oro, kanske kan ni gå ut och ta en fika tillsammans? Du kan ju t ex prata om DIN ungdom,hur du var, om du hade mycket kompisar osv...
Det är viktigt att vi knackar på hos våra tonåringar, särsilt tjejerna, och att vi inte nöjer oss med inga svar!
Och det ÄR jobbigt att vara tonåring! HU, vill inte tillbaka dit alls
Inte blev du väl så mycket klokare av detta, men du känner din tös bäst själv, och min erfarenhet säger mig att känns det i mammamagen att nåt är galet, så stämmer det oftast!
Kram på er!
Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
Gäst
Jag kan ju säga att jag också känner igen det där, : alltså han hittar gärna på något om någon annan ringer. Men drar sig för att ringa själv...och i bland då gör han det, osså kan dom inte Klart man blir lite ledsen i ögat.
Men samtidigt tror jag att han har behov av att dra sig tillbaka, han har alltid varit lugna gatan, och det har man märkt redan under dagis tiden, att han blev irriterad på allt stök, och bråk, och hellre då var själv eller med någon som var lite lugnare precis som han själv...
Lite personlighet tror jag allt det har att göra med, jag var lite så själv också, ville gärna vara själv, eller orkade bara med kortare stunder med mina flamsiga kompisar. det blev nästan lite väl stressigt om man säger
.
Klart man blir lite ledsen i ögat.Men samtidigt tror jag att han har behov av att dra sig tillbaka, han har alltid varit lugna gatan, och det har man märkt redan under dagis tiden, att han blev irriterad på allt stök, och bråk, och hellre då var själv eller med någon som var lite lugnare precis som han själv...
Lite personlighet tror jag allt det har att göra med, jag var lite så själv också, ville gärna vara själv, eller orkade bara med kortare stunder med mina flamsiga kompisar. det blev nästan lite väl stressigt om man säger
.Tack och tack och tack...!
...för alla svar....jag blir lugnare.
Min dotter tränar olika saker så hon är iväg på träningar 3 - 4 ggr i veckan och det gillar hon massor. Där träffar hon också folk som hon tycker om att prata med.
Hon är en öppen tjej och har lätt att prata. Men just om detta har vi aldrig riktig pratat - inte för att det inte skulle gå utan mer för att för att jag är rädd att hon börjar se det som ett problem för att jag gör det. Fattar ni hur jag menar? Hon pratar gärna om kompisar, om skolan och sina tankar om i stort sett allt.
...för alla svar....jag blir lugnare.
Min dotter tränar olika saker så hon är iväg på träningar 3 - 4 ggr i veckan och det gillar hon massor. Där träffar hon också folk som hon tycker om att prata med.
Hon är en öppen tjej och har lätt att prata. Men just om detta har vi aldrig riktig pratat - inte för att det inte skulle gå utan mer för att för att jag är rädd att hon börjar se det som ett problem för att jag gör det. Fattar ni hur jag menar? Hon pratar gärna om kompisar, om skolan och sina tankar om i stort sett allt.