Måste fråga här om vi gör något fel. Vår äldsta flicka 2½ år har kommit in i trotsåldern och har det riktigt jobbigt av och till. Vi har båda läst på och sköter det hela enligt barnaboken och det funkar ju jättebra!
Men en sak undrar jag över, ibland slår hon sin lillasyster vilket hon natyuligtvis inte får göra. Efter tillsägelse så har det blivit förvisning till spjälsängen och jag väntar utanför på att det ska bli tyst. Men saken är den att hon inte skriker i sängen, hon sätter sig, till synes ganska nöjd i sängen och bäddar om lite. Ibland kan hon till och med le och se glad ut. Men jag vet inte om det är osäkerhet eller annat?
När ska jag då ta upp henne? Hon har fått vara där en liten stund när jag stått vid dörren, men sedan har jag gått in och sagt att hon får komma upp men att man inte får slåss.
Men sedan har hon ju slagit till lillasyster ett antal gånger igen (men inte direkt efter förvisning ,utan några timmar senare och då kanske hon behöver påminnas....)
Gör vi rätt, förstår hon budskapet och att vi menar allvar?
Hon verkar inte bli speciellt upprörd över att bli förvisad eller har vi för "snäll" förvisning. Jag brukar bara tala om för henne innan att " nu när du slog lillasyster så kan du inte få vara med henne, då får man vara för sig själv. man slåss inte , man klappar, kramas mm.
Hon brukar annars lyssna till vad vi säger, och jag ser att hon tycker att det är obehagligt att bli tillsagd. Hon brukar ofta klappa och kramas spontant och alltid på tillsägelse (efter slag eller annat).
Tacksam för råd. Hur gör ni??
/ Jessika
Förvisning och trots/ gör vi fel??
Hej! 
Det här tycker jag mig känna igen...
Jag frågade AW när Clara var stygg mot Ida respektive att hon inte "svarade" som det var tänkt under förvisning. Clara var då i den ålder som din dotter är nu.
Tänk på att inte ta till förvisning i tid och otid, bara när det VERKLIGEN är kris, övrig tid ska du visa, visa, visa, visa....igen och igen
När Clara inte reagerat med ilska eller tårar under förvisningen, har jag väntat en stund och sedan stuckit in huvudet och frågat om hon är färdig.
Ibland kommer det då bara ett "morrande, eller ilsket "-Nää", och då får hon vara tills hon inte svarar alls på min återkommande fråga, och ser neutral ut i ansiktet, varken arg eller sur/ledsen. Då får hon komma, och då är det bra igen Och inga leksaker eller saker att pyssla med, förstås i sängen.
Gör din flicka om det igen några timmar senare, kan du köra Ojdå, hoppsan, enl. nedan, man klappar, och tvinga dit en kram/klapp några gånger först, blir det för bedrövligt förvisar du igen. Men som sagt, förvisning ska inte tas till i onödan!!!
Nedan kommer svaret jag fick, hoppas det kan inspirera!
"Clara är i trotsåldern och det är ju som det är, hm.
Lite tycks du ha fastnat i förmaningsstuket och det är ju inte så kul i längden. Det ska man egentligen bara ta till när det verkligen är allvar, när man verkligen har fått NOG.
Pröva med att
1) reagera som på olyckshändelser
2) ställa frågor.
"Oj då, råkade du ta den ifrån henne? Hmm... Vad ska hon få i stället, tycker du?"
Och INNAN: "få se, nu har du DEN... Vad ska Ida få ha DÅ?"
(Kan ha den ihop funkar inte, de är för små.)
Mera "Hoppsan!" alltså. "Hoppsan! Det där var ju inte så bra, förstås. Ida måste ju också få lära sig, precis som du. Hmmm. Hur kan vi göra i stället tycker du?! Ha tålamod och vänta på konstruktiva förslag - de kommer! Beröm henne lagom överraskat sedan. "Men kanon! Vilken bra idé!" (som om du aldrig skulle ha kunnat komma på den själv).
Ibland får du bara ingripa utan förmaningar eller ord alls (kom ihåg att ord gör så väldigt lite nytta med Clara. Det är handlingen som gäller, och/eller kombinationen). Då tar du bort endera barnet, och sätter vederörande i sysselsättning med social delaktighet.
Så pass på med förmaningarna och minns att KAN DU? alltid är effektivare än DU FÅR INTE (hur man nu uttrycker det).
Du får naturligtvis styra upp det hela och inte sitta och undra vad det är frågan om (då du mer eller mindre undermedvetet lägger ansvaret på Clara och blir vädjande och ledsen i stället för klart ledande). Lär dig dels att respektera att hon ibland behöver vara ensam och leka själv, utan dig (det var därför hon trivdes med en"förvisning") därför att hon då och då har sin egen lilla inre kris som ingen kan lösa åt henne, bara hon själv, och det är inte så lätt alla gånger (som du vet!). Då behöver hon vara i fred för ALLT en stund. Så om inte "förvisningen" fungerar som förvisningen är tänkt, så ta det för vad det är och respektera att hon behöver vara i fred."
kram anna
Det här tycker jag mig känna igen...
Jag frågade AW när Clara var stygg mot Ida respektive att hon inte "svarade" som det var tänkt under förvisning. Clara var då i den ålder som din dotter är nu.
Tänk på att inte ta till förvisning i tid och otid, bara när det VERKLIGEN är kris, övrig tid ska du visa, visa, visa, visa....igen och igen
När Clara inte reagerat med ilska eller tårar under förvisningen, har jag väntat en stund och sedan stuckit in huvudet och frågat om hon är färdig.
Ibland kommer det då bara ett "morrande, eller ilsket "-Nää", och då får hon vara tills hon inte svarar alls på min återkommande fråga, och ser neutral ut i ansiktet, varken arg eller sur/ledsen. Då får hon komma, och då är det bra igen
Och inga leksaker eller saker att pyssla med, förstås i sängen.Gör din flicka om det igen några timmar senare, kan du köra Ojdå, hoppsan, enl. nedan, man klappar, och tvinga dit en kram/klapp några gånger först, blir det för bedrövligt förvisar du igen. Men som sagt, förvisning ska inte tas till i onödan!!!
Nedan kommer svaret jag fick, hoppas det kan inspirera!
"Clara är i trotsåldern och det är ju som det är, hm.
Lite tycks du ha fastnat i förmaningsstuket och det är ju inte så kul i längden. Det ska man egentligen bara ta till när det verkligen är allvar, när man verkligen har fått NOG.
Pröva med att
1) reagera som på olyckshändelser
2) ställa frågor.
"Oj då, råkade du ta den ifrån henne? Hmm... Vad ska hon få i stället, tycker du?"
Och INNAN: "få se, nu har du DEN... Vad ska Ida få ha DÅ?"
(Kan ha den ihop funkar inte, de är för små.)
Mera "Hoppsan!" alltså. "Hoppsan! Det där var ju inte så bra, förstås. Ida måste ju också få lära sig, precis som du. Hmmm. Hur kan vi göra i stället tycker du?! Ha tålamod och vänta på konstruktiva förslag - de kommer! Beröm henne lagom överraskat sedan. "Men kanon! Vilken bra idé!" (som om du aldrig skulle ha kunnat komma på den själv).
Ibland får du bara ingripa utan förmaningar eller ord alls (kom ihåg att ord gör så väldigt lite nytta med Clara. Det är handlingen som gäller, och/eller kombinationen). Då tar du bort endera barnet, och sätter vederörande i sysselsättning med social delaktighet.
Så pass på med förmaningarna och minns att KAN DU? alltid är effektivare än DU FÅR INTE (hur man nu uttrycker det).
Du får naturligtvis styra upp det hela och inte sitta och undra vad det är frågan om (då du mer eller mindre undermedvetet lägger ansvaret på Clara och blir vädjande och ledsen i stället för klart ledande). Lär dig dels att respektera att hon ibland behöver vara ensam och leka själv, utan dig (det var därför hon trivdes med en"förvisning") därför att hon då och då har sin egen lilla inre kris som ingen kan lösa åt henne, bara hon själv, och det är inte så lätt alla gånger (som du vet!). Då behöver hon vara i fred för ALLT en stund. Så om inte "förvisningen" fungerar som förvisningen är tänkt, så ta det för vad det är och respektera att hon behöver vara i fred."
kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.