Den här lilla råttan
ber om att få bli uppfostrad, om man säger.
Positiv uppmärksamhet är ett uttalat förhållningssätt som förstås är välgörande för vilken människa som helst. Man ser t ex att en liten unge som fått lära sig att lägga tillbaka godiset i affären, har god lust att ta det i alla fall, men avstår - då är det fint på sin plats med ett uppskattande: "Jag såg nog att du tänkte ta, men så gjorde du inte det. Det är jättebra, du kan så bra, du vet så bra hur det ska vara
"
Ett litet barn som inte får någon positiv uppmärksamhet utan bara blir förebrådd och förmanad och nejad och fyad och mästrad, reagerar ju inte roligare än en nyanställd på en arbetsplats som inte får minsta ledning utan bara höra stup i kvarten hur fel han / hon gör och hur galet det blev, TITTA NU VAD DU STÄLLT TILL
Den personen känner sig snart både mobbad och förtvivlad och blir nog inte gammal på stället. Men små barn kan inte byta jobb
Som jag ser det har du låtit saker och ting gå lite väl långt här och underlåtit att besvara hans frågor direkt han ställde dem. Små barn ställer som bekant sina frågor i påståendets form. "Vad händer om jag räcker ut tungan åt mormor? Vad händer om jag kastar smörgåsen på golvet?" (Om smörgåsen har jag skrivit utförligt på ett annat ställe här
)
I missriktad välvilja och mån om att få honom att känna sig förstådd och sympatiserad med, förklarade du t ex att han inte alls måste prata i telefonen med den som ringer utan kan hämta mamma eller pappa. Det var fel, för vill / kan han inte prata som folk, då ska han heller inte svara i telefonen. Så enkelt är det, om du förstår. Du skulle sett det som ren beteendefostran, inte som att han ska sitta hos pyskologen och få stöd i sin motvilja mot att prata med just vem det nu är som inte passar, medan mamma förstår precis och vill "skona" honom från att göra något han inte vill.
Första gången det hände var alltså läge för en liten lektion på temat hur man svarar i telefonen (om man nu alls ska svara). Den lektionen är lätt att iscensätta - du "ringer" och han svarar - och kan bli en mycket rolig liten lek
Som du sedan kan referera till som en överenskommelse, om och när han glömmer sig (frågar igen): "Hur var det nu man gjorde när man svarar i telefon?" Och den påminnelsen kan man ge mitt under brinnande telefonsamtal; det skulle farmor och farfar säkert både ha tålamod med och uppskatta.
Att han svarar som folk är då förutsättningen för att han ska få svara alls. Annars KAN han inte prata i telefon än, konstaterar du (vilket han i rena manliga prestigen kommer att känna sig nödd att bevisa att han visst kan). Och ge syn för sägen
Praktik måste följa på varje lektion
Det är som att lära sig köra bil, vet du - det kan man inte låta sig pratas och förklaras till. Det måste man öva och öva igen, under ledning länge.
Förvisningen har du också väntat med för länge. Han envisas och upprepar därför att du tyvärr
ger honom fel svar. Av en förvising ska man lära sig någonting, dvs att man tyvärr sluts ut ur den sociala gemenskapen om man inte kan uppföra sig som folk. Uppföra sig illa får man visst göra, men ingen behöver lyssna, ingen behöver ha med det att göra. Folk har viktigare saker för sig, t ex att prata vänligt med varandra och umgås på ett cilviserat sätt. Förvisningen fungerar som lektion därför att man ju själv, alla människor, går undan när det blir för jobbigt, vad det nu är. Man vill inte utsätta andra för ens usla humör. Man behöver lugna ner sig. Och / eller ge andra uttryck åt sina överhettade känslor än att spy galla över sina medmänniskor, som inte bett om att få stryk. Man kanske skriver en dikt, drämmer näven i pianot, spyr på toaletten eller rymmer hemifrån och låser in sig i garaget
8)
När du förvisar så ilsken, som du låter honom driva dig, därför att du väntar för länge, blir förvisningen dessvärre mer till en bestraffning - du står inte ut med HONOM, i stället för att lugnt, t o m beklagande, underkänna hans icke acceptabla beteende. Och det är inte det rätta "svaret". Därför ställer han samma "fråga" om och om igen. "Vad händer om...?" Jo, det händer att mamma blir jättearg, vilket visar att jag har makten att försätta henne i ett sinnestillstånd hon inte kan kontrollera, inte behärska, inte ta makten över (från mig). Och det är inget nöjaktigt besked för honom utan tvärtom skrämmande. Om inte mamma vet vad hon gör och varför, säkert som amen i kyrkan, hon som är ens överlevnadsgaranti och bokstavliga, faktiska trygghet här i världen, hon som är ens ledare och beskyddare och fostrare dessutom, hon som är ens tillvaros ryggrad - om inte hon kan ta hand om / leda / ta makten över sig själv, hur ska hon då kunna vara MIN pålitliga ryggrad i livet här tills min egen blivit stark och säker nog så att jag kan klara mig själv och vet hur JAG ska göra här i världen, och varför
Du ifrågasätter inte bara att han ska behöva prata alls med farmor och farfar i telefon utan förklarar rentav för oss varför det inte går att "skona" honom från dem helt och hållet
Det är verkligen missriktad "hänsyn". Han hör ihop med farmor och farfar och de med honom. Detta får naturligtvis inte du också ifrågasätta, medan du ondgör dig över att han tycks göra det
Jag förstår att du vill att han ska älska dem lika mycket som de honom, och visa det, och visst kan man fröjda sig på den imaginära barnpsykologsoffan åt att han ju känner sig så "trygg" med deras kärlek och hyser ett sådant "förtroende" för dem att han verkligen "vågar" bete sig hur f-n som helst - men om och när den dagen kommer att han sätter kniven i farmor och farfar är hans "förtroende" kanske inte lika gulligt längre
Förstår du vad jag menar? Oavsett vad han känner eller inte känner, oavsett om han "älskar" eller "hatar" (och vad det ena betyder vet han inte mer om än det andra ännu, tro mig
) så ska han lära sig uppträda mot dem så som de uppträder mot honom, dvs anständigt, vänligt, artigt, trevligt; allt det där som en i ordets rätta bemärkelse vuxen människa lägger i dagen bland andra människor, hur hon än känner och inte känner själv, personligen och så att säga privat. Det är sant att det bara är med dem som står oss närmast vi fullt ut vågar visa mindre ädla känslor och ge uttryck för dem i mindre tjusiga former - det är inte busschauffören vi skriker åt, om vi nu ska skrika, utan den äkta hälften eller våra egna föräldrar, kanhända - folk som rimligen inte kan överge oss hur som helst förrän döden skiljer oss åt. Men den "tryggheten" som ligger i att veta att även om jag som våldsbenägen karl slår halvt ihjäl min fru (medan jag är älskvärdheten själv på jobbet) så lämnar hon mig inte för det törs / får / KAN hon inte; hon skulle aldrig klara sig utan mig; jag ÄGER henne till kropp och psyke - den "tryggheten" är inte mycket att ha. Den är snarare livsfarlig. Den är i varje fall klart destruktiv. För båda parter.
Här broderar jag ut mig och det är, som jag hoppas du förstår, för att jag vill visa på de sannerligen inte ovanliga konsekvenserna av den (obefintliga) fostran som kallas laissez-faire.
Jag vill rekommendera blocket Fostran i slutet av Barnaboken. Det är inte så många som läser det
därför att folk tror att det bara handlar om stora barn, och i och med dagis och skola tror man att då tar väl farbror Staten hand om fostran (se Herman Lindqvists krönika under "I stället för dagis - tankar och idéer
) och så slutar man titta i Barnaboken
Men beteendefostran tar sin början redan hos krypbarnet, som får lära sig lukta och klappa på blomman i stället för att riva omkull vasen, klappa och smeka katten i stället för att dra den i svansen etc. I "Fostran" förklarar jag mycket noga, tycker jag, hur man måste lära sig se sig själv och "flocken" dit barnet fötts som representerande en första samhällsgemenskap.
Metoderna är tre, kan man säga.
1. Teater. Funkar underbart förebyggande. Men kan också tas till som "ögonöppnare" för lilla barnet, som då i studiesyfte blir föremål för sina egna mindre trevliga beteenden. I förebyggande syfte spelar man bara upp en scen, så lik den som förväntas inträffa som möjligt. En främmande människa ska komma på besök - man är den, och barnet är man själv som tar emot. Och så tvärtom
Barnet ska gå och handla själv första gången - man repeterar hemma, följer barnet till affären men väntar osedd utanför. Osv. Det finns hur många "pjäser" som helst att lära in, repetera och spela upp
{|=
Är skadan redan skedd, så att säga, kan mamma och pappa spela teater som barnet tror är på allvar och överträffa varandra i fula ord, hemska hot, otäcka tillmälen - här måste man vara skicklig och balansera exakt på den hårfina gräns där barnet börjar bli riktigt obehagligt berört, för att inte säga ledsen och / eller rädd. Oeniga föräldrar som dessutom är riktigt hemskt elaka mot varandra är en fasa för alla små barn, därför att krig och splittring hotar "flockens" sammanhållning och därmed deras eget liv. För att få ett mildare hum om den såkallade teatern, såväl förebyggande som mera drivande, läs "Hjälp! Ada vägrar klä på sig!" i Barnaboken (2004, sid 526 ff).
Att arbeta förebyggande med hjälp av lite teater är så väldigt tacksamt. I det kan man både gå i pakt med lilla barnet och verkligen framstå som det man ju vill vara och är - barnets allra bästa vän i hela världen
En vän som arbetar i BARNETS intresse. Allt under den övergripande uppgift man har som förälder: att på bästa sätt förbereda barnet för ett liv utan föräldrar
2. Man uppfattar ögonblickligen barnets första otrevlighet som en fråga ("vad händer om...?") och svarar därefter utifrån förhållningssättet ren beteendefostran. Det gör man som om en liten olyckshändelse inträffat. Barnet råkade göra / säga fel. "Oj då, så där säger man ju inte till farmor och farfar, eller till mamma eller till någon här i världen, det VET du ju (förbindligt). Så där kan ju inte mamma säga till dig heller, nehej, hur skulle det se ut, ojoj! Så hur är det man säger, ungefär?" Barnet visar och säger rätt - och bemöts av jubel. "JAAAA! Precis så säger man!" Och så spinner man vidare på den trevliga tonen i samvaron. "Nu får vi nästan ta och bjuda farmor och farfar på lite kaffe, tycker du inte det? Ska vi höra om det skulle smaka med lite kaffe? Du frågar (förbindligt)." Och så vidare. Samma sak varje gång en otrevlighet råkar halka in i pratet. (Grodor ur munnen, kallas det, men det behöver man ju inte tala om för lilla barnet
)
3. Envisas han med sitt frågande i saken och gör verkliga ifrågasättanden av det hela - trotsar, med andra ord - är det förvisning som gäller. Varning först (på tu man hand, ta undan honom utom hörhåll för andra), sedan påminnelse, alltså varning igen, och tredje gången förvisning med artigt men orubbligt beklagande. "Tyvärr, du kan inte få vara med, om du säger sådana saker till folk, det får man säga för sig själv när ingen hör eller till nallen eller väggen eller vad som helst, men inte till människor. Du får komma när du kan prata vanligt och vänligt igen. Och då vill jag se det, på en gång!" Då ska han alltså visa att han både vill och kan. Annars blir det ögonblicklig förvisning igen: "Du var visst inte färdig riktigt med de där otrevligheterna. Då får du ta hand om dem själv. Du får komma..." etc (upprepas exakt som första gången). Förvisningen ska genomföras noga, tills "utbrottet" är över och barnet reaerar med lättnad, vilket betyder att svaret, i handling, var nöjaktigt; för barnet tillfredsställande.
Den gången
Förvisningen ska genomföras noga, så som jag på olika sätt beskrivit förloppet i trotskapitlet i Barnaboken, från början till slut.
Förvisningen av ett trotsbarn är och ska vara rena pedagogiken
(Alltså inte detsamma som tvätthögsstjälpningen för små förtrotsare, där det mest är man själv som behöver räkna till tio, lugna ner sig och hämta andan, SAMT bedriva den ädla konsten att låta lilla barnet vara i fred och på ren svenska slippa en, en stund.)
Kokar man, därför att barnet har provocerat en så långt och så grovt att man känner att man verkligen håller på att tappa koncepterna, både kan och bör man visa sin heliga vrede. Observera dock uttrycket. Helig vrede är inte skrik och skrämskott, hot och hat. Helig vrede är behärskad ända fram till kokpunkten. Helig vrede har fått nog. "DETTA GÅR JAG INTE MED PÅ. Det där får du hålla på med för dig själv. Jag vill inte se dig förrän du kan uppföra dig som folk. SÅ GÖR MAN INTE!" Typ
och med rejält stora bokstäver. Som fortfarande är totalt under kontroll, även om hjärtat dunkar av raseri.
Förvisning alltså, uppföljd utanför den stängda dörren. Här kan man inte överlåta åt barnet självt att komma. Här ska ungen hämtas och "förhöras" först. "Vill du komma nu? Kan du uppföra dig nu? Då får du visa hur man gör!" Barskt och krävande. Det ska framgå att man menar allvar.
Och barnet ska visa. Barnet ska göra rätt och riktigt, i motsats till det som var oriktigt och fel. Har lilla ungen exempelvis slagit en blomkruka i ansiktet på mamma så att blodet rinner, blir det mycket visande
Allra först av god beröring i motsats till ond. Nogsamt och idogt. Sedan gottgörelse av både blodvite och krukskärvor också. I handling. Barnets.
Ren beteendefostran, alltså. Och ska den ha effekt, vilket den verkligen har eftersom det ligger i alla människors absolut primära intresse att få ingå i den mänskliga gemenskapen, utan vilken ingen av oss överlever - krävs att man glömmer allt vad skuld och skam heter och bara precis ser till just beteendet, det som är nyckeln till gemenskapen, inte låset mot den.
Och därför anser jag förstås att påfundet att avkräva barnet detta evinnerliga FÖRLÅT (som ska "menas", dvs tyngas av skuld och skam och gärna pyntas med förtvivlans tårar - som en barnpsykolog och författare till en bok om just trots, brukar säga: "utbrottet är inte över förrän barnet börjar gråta" - är vettlöst och befängt). Vi talar inte känslor här, än mindre kärleksförhållanden. Vi talar socialt acceptabelt beteende - fostran, med andra ord
Budskapet är att man får tycka och tänka och känna precis vad som helst, men man får inte bete sig hur som helst. Och det gäller oss alla.
och sådant kan jag gå igång på 
