Ett steg fram och femtio steg tillbaka...

[Emmas Mamma]

Jag behöver råd!
Min lilla dotter är 1½ år gammal och har sovit hela natten sedan hon var 5mån (sova hela natten-kuren, hurra för den!).
Men nu vet jag inte vad som har hänt,,,, (sedan 1 vecka tillbaka)
hon lägger sig som vanligt och det är inget gnäll utan allt är som det ska. Men nu har hon fått för sig att vakna på natten vid 00.30 och är JÄTTE ledsen .
Jag har börjat om från början med kuren och det funkar väl, men jag är inte helt nöjd. I natt satte jag mig utanför hennes dörr (efter att ha buffat och ramsat) och läste tidningen och svarade på hennes "frågor". Hon somnade efter ett tag - men gjorde jag rätt?
Har läst att barn vid denna ålder har lite separationsångest och kan lätt bli mörkrädda,,, ska jag låta en lampa vara tänd till henne? eller är det bara förvirrande (typ, vad håller mamma nu på med...).

Kom med tips, råd, synpunkter. Är jag/vi på rätt väg?

Vill samtidigt passa på att beröma detta forumet - kanske inte skriver så ofta hit, men läser desto mer!

[JH]

Har inte mycket tips, men vet att jag läst i en annan tråd (och i Barnaboken TROR jag, hittar inte det nu - nån? :-k ) att större barn kan behöva en liten nattlampa. När det är små ska det vara helt mörkt, för att de inte ska störas av synintryck, men när de är större och förstår mer, så kan det vara tryggt med lite, lite ljus i rummet.

[Gäst]

Funderar inte så mycket på "varför" - det lär man aldrig begripa ändå ! Nej, agera så som du gjort. Kör på med ramsan med attityden "på natten händer ingenting". För så är det ju!

Inget ljus i rummet men väl utanför så att det är en strimma ljus som tyder på att vakten är vaken!

Det kan bli risk för överkoncentration om du sitter utanför dörren. Jag hade ramsat från min egna säng! Som kristilldelning hade jag solfjädrat - men tycker absolut att du ska låta ramsan fixa detta!

Lycka till!

[annawahlgren]

Tack Måste dock (än en gång) högt och ljudligt säga NEJ till nattlampa. Ledljus utanför, ja, men inte ljus i rummet. Natten ska vara mörk, vilsam och trygg. Som vi ju också gärna själva vill ha den... 8)

Mörkrädsla och separationsångest hör inte alls till åldern här utan lilla ungen ställer frågor. 1,5-årsåldern är en "försmak" av trotsåldern (som går över på ca två månader). Hon bara undrar vad som gäller, hur det ska vara och vad du står för. Så svara på det med ramsan vid behov, enligt modell goddag-yxskaft, ständigt likadant. (Läs på om shn-kuren för lite äldre barn!) Och glöm inte de andra sjutton bebisarna

Det här går förbi, om du bara är lugnt stadig på målet i en attityd av självklarhet

[JH]

ok my mistake!! sorry!

[annawahlgren]

Inga problem En piss i Mississippi jämfört med att bli anförd som upphovskvinnan till 5mm [-(

[Emmas Mamma]

Tack, tack för alla bra tips och svar.
Jag ska nog ta och läsa "biblen" igen - då jag känner att mitt tålamod börjar tryta.....

Inatt gick det inte så bra - för första gången tog jag in min dotter i vår säng. Ja, jag vet dundertabbe nummer ett - detta resulterade att min man flyttade ut fr sovrumet,,,,men vi (jag och dottern) somnade gott

Vi kom överens om att min man ska ta några nätter nu - eftersom jag tappat greppet,,,,,

Det är bara och kämpa på tydligen - fast det känns lite sorgligt, eftersom allt har fungerat så bra i ett helt år

[mammamy]

Nä nä nä, Emmas mamma, inte hamna i självömkansträsket här . Ni halkade av banan för att du glömde vad du lärt, du gav fel besked när det plötsligt började frågas efter en lång tid av lugn och ro. Frågor kommer att dyka upp igen, det hör till livet, men nästa gång kommer du inte att stöka till det igen utan köra på med verktygen, inte sant? När du inser att det var du som agerade annorlunda och gjorde ett litet problem till ett stort, är ni tillbaka på banan igen lika snabbt som ni gled av. Självinsikt är aldrig fel!! Den situation ni är i nu är inte sorglig utan lite klantig bara, ni kommer tillbaka igen!