Hej igen
Min gosse ville helt plötsligt läsa till snickare, och det hade medfört att han skulle vara tvungen att bo borta på veckorna! Jag protesterade såklart hejvilt - skulle min lille plutt bo borta? Aldrig! Och när jag sa det till honom (det här var i höstas) så blev det ju naturligtvis jätteviktigt att bli snickare (han som knappt aldrig hållt i en hammare

).
Då pratade jag med en kompis, och hon berättade att när hon skulle välja gymnasium, vägrade hennes mamma att släppa iväg henne, så hon fick aldrig gå kockutbildningen, som hon ville. Han är arg än idag på sin mamma (detta är över 20 år sen) för att hon inte då fick chansen att prova. Då bestämde jag mig för att INTE lägga hinder, eller tvinga sonen till något!
Däemot har jag varit intresserad, vi har tillsammans läst broschyrer, kollat på nätet och diskuterat!
Och det ledde till att han skippade snickarutbildningen (puh...) för han insåg att det inte var hans grej! När han hörde att det var ok för honom att flytta, att jag skulle hjälpa honom med allt det praktiska, att jag tog honom på allvar, DÅ ändrade han sig!
Så försök prata med din tjej, förklara att du står bakom henne, att det är HENNES val, sen kan man nog bara böna och be för att det blir bra i slutänden [-o<
Jag känner ibland att jag skulle vilja skräddarsy mina barns liv, vilka jobb/partners de ska ha, var de ska bo, hur många barn de ska få och när - men det går ju inte, och att släppa taget är INTE lätt, men nödvändigt...
Nä du, inte är lätt att veta vad som är "rätt och fel", men så här har jag gjort, kanske kan det hjälpa dig lite
/Mia