Min Arvid 2.5 år är så rädd för allting! När han leker med storebror i lekrummet i källaren blir han plötsligt livrädd för "lejonet" o springer skrikandes upp till mig eller bara om jag går iväg från rummet kommer han efter o är rädd för monsteret.
Sökte som snabbast här på forumet om rädsla men hittade inget, hur ska jag svara honom när han kommer o gråter o är rädd?
Har berättat att lejonet bor långt bort i stora skogen o att lejon inte vill vara inne i hus, då skrattar han o är så förstående o säger att lejonet inte kan öppna dörren till huset heller!
hur hantera rädslan?
hur hantera rädslan?
mamma till Isac okt-01, Arvid aug-04 & Herman jan-06
-
Therese
Hej ciri!
Det är sent o jag orkar inte skriva så mycket (knappt tänka heller för den delen), men det som slår mej är att det borde vara rätt att FÖRSTÅ honom och kanske PAKTA, typ: -Jag ser att du är rädd, det skulle jag oxå vara om det fanns ett lejon här!
För att sedan dra det där om vart lejonen egentligen bor, o att de inte är några fenor på att öppna dörrar.
Kanske gå på lejonjakt, för att finna att det faktiskt är så att det inte finns ett endaste lejon i närheten.
Kanske kan man mer humoristiskt spinna vidare när han konstaterar att de inte kan öppna dörrar: -Nej det har du ju rätt i! (skratt, skratt)
Och nästa gång det händer så kan man ju ta upp det igen: -Nä men du dom kan ju inte öppna dörrar ( i glad lättsam ton). -Just det sååå var det ju!
För övrigt med rädslor av de flesta slag är det väl så att man ska ta deras rädsla på allvar o visa det, samtidigt som man visar att det är OK, du kan vara trygg
Det är ju inte säkert att de köper det med en gång, det kan ju ta ett tag tills de accepterar o tror att det ÄR så.
Som med ett litet barn o katten tex, när de för hundrade gången drar den stackaren i pälsen o man själv för hundrade gången visar hur man gör med "handen om handen". Rätt som det är trillar poletten ner o de köper läget!
Inte vet jag kanske är jag helt ute o cyklar, o då skyller jag på den sena timmen, dags att gå o knyta sej nu
Go´natt
Det är sent o jag orkar inte skriva så mycket (knappt tänka heller för den delen), men det som slår mej är att det borde vara rätt att FÖRSTÅ honom och kanske PAKTA, typ: -Jag ser att du är rädd, det skulle jag oxå vara om det fanns ett lejon här!
För att sedan dra det där om vart lejonen egentligen bor, o att de inte är några fenor på att öppna dörrar.
Kanske gå på lejonjakt, för att finna att det faktiskt är så att det inte finns ett endaste lejon i närheten.
Kanske kan man mer humoristiskt spinna vidare när han konstaterar att de inte kan öppna dörrar: -Nej det har du ju rätt i! (skratt, skratt)
Och nästa gång det händer så kan man ju ta upp det igen: -Nä men du dom kan ju inte öppna dörrar ( i glad lättsam ton). -Just det sååå var det ju!
För övrigt med rädslor av de flesta slag är det väl så att man ska ta deras rädsla på allvar o visa det, samtidigt som man visar att det är OK, du kan vara trygg
Det är ju inte säkert att de köper det med en gång, det kan ju ta ett tag tills de accepterar o tror att det ÄR så.
Som med ett litet barn o katten tex, när de för hundrade gången drar den stackaren i pälsen o man själv för hundrade gången visar hur man gör med "handen om handen". Rätt som det är trillar poletten ner o de köper läget!
Inte vet jag kanske är jag helt ute o cyklar, o då skyller jag på den sena timmen, dags att gå o knyta sej nu
Go´natt