Visste inte var jag skulle lägga detta men känns som det inte passar under barnfostran så jag lägger det här.
Vi har lite trubbel när det gäller att lämna Wilma till barnvakt. Vi har under hennes första år i livet inte behövt lämna henne någon gång men nu på senare tid har vi försökt kortare stunder hos farmor eller mormor. Vi har tex bara gått en kort promenad med hunden. Hon blir helt panikslagen!!! Det är fruktansvärt att se henne. Det börjar direkt när den av oss som är med lämnar rummet och pågår tills vi tar henne i famnen. Då slutar hon direkt och blir lugn fort. Men hon skriker upp sig blixtsnabbt och det går inte att avleda henne. Vid ett tillfälle tappade hon andan och blev blå runt munnen
. Vi respekterar att hon har det jobbigt med detta och försöker inte ens just nu men det känns som att det snart skulle vara mysigt att göra något ihop. Hittills har vi lagt henne själva först på kvällen innan vi har vart iväg och någon har vart barnvakt. Alla nära börjar ju också bli sugna på att få vara barnvakter men dem vill ju förståss inte heller vara med om hennes, vad det verkar, totala ångest.
Så, hur hanterar man detta? Någon med liknande erfarenheter?
Kram Åsa
Malte 070109 
Med ett koppel orosvargar kring benen 
) men det gick snabbt över 
Jag känner mej helt lugn när de är hos mina färäldrar, de känner varann och är älskade och i bästa händer där.
Bör man vara en stund hos barnvakten innan man går därifrån? Idag skulle jag lämna Johanna till mormor o morfar och gjorde så som jag så många gånger gjort när Joel var liten, dvs inte följt med upp till deras lägenhet utan de har kommit ned till bilen och hämtat. Men det verkar inte fungera med Johanna för det var riktigt ledsamt. Redan när hon såg mormor började hon gråta?! Försökte ha en attityd av självklarhet men det kanske ändå är så att det blir lite för häftigt att bli "lämnad" så. Vad tror ni?