6-mån charmtroll ej charmig med andra?

[Stockholmsmor]

Min tjej har precis fyllt 6 månader. Hon är pigg o glad (har nu sovit sin första 12timmarsnatt också)
Gillar att vara med och studerar och forskar runt det mesta. Men hon är inte så förtjust i andras sällskap om de kommer för nära.
På BVC säger de att “så kan det vara i den åldern”. Inte för att jag har tagit upp det som något problem, utan det var sköterskan som sa när lilltjejen skrek argt under hela besöket när doktorn skulle kolla henne. (vilket inte är så konstigt tycker jag.) I Barnaboken så står det att “nu är tiden att visa upp barnet för avlägsna släktingar som kommer charmas av den lilla,” men det har inte vår tjej lust med.

Har vi folk hemma och hon är vara med, och ingen egentligen bryr sig så speciellt mycket om henne, så tycker hon det är toppen. Men om någon, ska fram och pilla på magen och prata gullegull nära, eller ta henne i knät, så börjar hon i de flesta fall gny eller gråta (förr eller senare). De senaste veckorna har jag jobbat ganska mycket hemma och fick då för mig att hon kanske börjar bli folkskygg? Kanske vi skulle ha börjat på babysim ändå? Och så kommer samvetet.

Gör jag rätt i som “räddar” henne när hon blir ledsen. Jag försöker att inte trösta henne "ja, usch en sån hemsk människa", utan bryter på ett glatt sätt. Det vore bara så roligt om någon annan kunde få charmas av henne.
Kan säga att hon varit sån här sedan 3mån ålder. Förutom under julen (som jag hade fruktat), eftersom det var släkt hit o dit, men då var hon som ett litet charmtroll och alla fick bära henne o gulla med henne. Jag hade knappt henne hos mig på ett par dagar. Men som sagt sedan var det “business-as-usual.

[father of sons]

Hej Stockholmsmor

Våra barn är födda på samma dag
Jag känner igen det du beskriver. Vi har världens till son, han är supernöjd så länge ingen kommer för nära, för snabbt.
Om besöket/gästen inväntar sonens kontaktförsök, går allt bra!
Ibland behöver han lite längre tid att kolla läget.

Vi har all förståelse - att tänka sig in i situationen hjälper...

Tänk om någon främling kom fram och killade dig under hakan
Eller om någon sticker in huvudet i din säng och säger "ord, ord ord" ( )
Eller om någon främling slängde upp dig i knät

Vi ber vänligt "folk" att respektera sonen - och behandla honom som den lilla människa han är.

[Stockholmsmor]

Hej Father-of-a-son.
Trevligt datum er son är född på
Jo, vi brukar också försöka tala om för folk att inte komma för snabbt inpå.
Och det är klart att hon blir avvaktande om hon kommer in i ett rum och all konversation tystnar och alla blickar riktas rakt på henne. Det skulle få mig att titta en och två gånger bakom ryggen och se om kjolen fastnat i strumbyxorna .
Det är väl inget att bry sig om antar jag, som du säger, får hon själv ta kontakten så går det bättre. Men man vill ju så gärna att folk ska se hur kul hon är.
Fast det kommer väl en vacker dag.

[/LO]

Hej.
Det kan ju komma att förändras när hon kommer ikapp i sömn (för vad jag förstår har hon väl inte sovit så bra )
När hon är utvilad och pigg så kanske hon också orkar ta itu med andra och charma dem också.

Eller så gör hon inte det och då får de ju respektera att hon vill vara ifred, tills hon tar kontakt.

/LO

[Stockholmsmor]

Nej hon har väl inte sovit så bra, antar jag. Inget kan slå att få sova hela nätter, vad än "annat folk" säger. Det ska bli intressant att se henne om/hur/när hon kommer förändras med nya sömnvanor.
Eller så kanske det bara är så att hon helt enkelt inte har lust att flörta med vem som helst.

[Sagomamma]

Låter trist, men det kommer! Jag lovar!

Saga var så där och lite till från två månaders ålder till fem månaders ålder. Då GALLskrek hon så fort någon log mot henne... (Annan än jag och Sagopappan ) Tror du det var roligt att gå på IKEA? Till matvaruaffären? Hem till kompisar? Nej, vi stannade hemma mest hela perioden, eftersom Anna Wahlgrens råd var att respektera denna stora lilla människas varje försök att vända sig "bort"

Ja, för att göra en väldigt lång historia väldigt kort, så släppte det -och idag finns det INGEN som undkommer hennes flirtande

(Och du -NEJ, hon är inte folkskygg, och NEJ, det skulle inte varit annorlunda om ni gått på babysim -kanske värre )

[Lotta Sthlm]

hej! jag skrev ett liknande inlägg för ett tag sedan som jag tänkte jag kunde dela med mej av eftersom sagomammas svar var så bra!!
http://annawahlgren.com/phpBB2/viewtopi ... light=blyg

[Stockholmsmor]

Tack Sagomamma och Lotta Sthlm!

[anna]

Hej!

"Father of a son"! FANTASTISK beskrivning! Ja...hur hade vi själva reagerat!!??

Ida var sådan. Jag lät henne vara i famnen när hon var rädd, och nu är det inga problem sedan LÄNGE! Under den värsta perioden lät jag hemmet vara basen, vi höll oss för det mesta hemma.

Nu funkar det, förutom med morfar (som jag skrev en tråd om en gång..., men det är MYCKET bättre nu), och med en 4-barnsfamilj vi ser med ganska långa och ojämna mellanrum.

Nu är ju Ida betydligt äldre, men nuförtiden när vi träffar någon ENSTAKA hon blir rädd för, låter jag henne sitta i min famn, vänd inåt.
När hon börjar bli avslappnad, vänder jag henne utåt, men fortfarande i mitt knä. Och efter en stund till är hon redo att beträda golvet, och då är det som att ingenting har hänt! Hon charmar, showar och är hur glad som helst!

Låt henne vara, hon charmar när hon själv är redo för det!
Och minns Sagomammas ord "Det går över", för det gör det!

kram anna

[Gäst]

Alla mina tre fullkomligt utsövda barn 8) har varit "främlingsrädda" - så som ni alla här beskriver. Samtliga har dock förändrats strax efter ettårsåldern och då har man inte kunnat kalla dem för buskablyga precis !

Min tanke är att det går över då de inser att de faktiskt kan GÅ därifrån om de vill och inte känner sig så pressade. Dessutom slutar "folk" att bära på dem då - de är liksom lite för stora för det!

Jag har alltid "skyddat" barnen och beordrat (ja- nästan på !) folk att sätta sig ner på golvet bredvid barnet och invänta kontakt! Då funkar det såklart bättre!