I förrgår natt fick jag missfall i fjortonde veckan. Det känns lite förmätet att skriva om det här eftersom det ju inte var ett färdigt barn det handlade om. Dessutom har jag ju redan två underbara pojkar.
Men man hinner ändå skapa så många bilder av det nya syskonet. Vi var på nupp-ultraljud i förra veckan och fick se det lilla sprattlet och allt verkade så bra. Barnmorskan sa att hon var så gott som stensäker på att det var en flicka därinne. En liten syster till mina pojkar, en önskning om de tre små som helt oplanerat såg ut att bli verklighet.
Egentligen skulle vi inte försöka få fler barn. Jag har reumatism och ska egentligen börja med rätt medicinering så fort som möjligt. Det lilla sprattlet var plötsligt bara ett faktum, ett varmt välkommet, och vi tänkte att då kör vi på bara. Nu är jag tvåbarnsmamma och fler kommer vi antagligen inte att försöka få. Det känns tomt men lugnt i både kropp och själ just nu.
Mina pojkar sover middag. Om en timme sitter de sömnvarma i min famn och sen vi gör mellanmål tillsammans medan den äldste pratar på om fåglar och grävmaskiner på sina egna språk. Hans yngre bror är alldeles upptagen med att lära sig gå. De är så verkliga, så mjuka i sina blickar och händer
/E
En dröm om de tre små
Jag instämmer med Päivi, du måste få sörja o göra din sorg hörd när du vill. Många gånger kan det vara svårt att mista ett barn tidigt i graviditeten eftersom man har sorgen mer för sej själv då.
Vi som miste vår pojke efter förlossningen fick ju hur mkt stöd som helst, o fick vara precis hur ledsna/arga/tomma som helst utan att nån sa till oss att det var dax att gå vidare.
Jag tror det är vanligt att man får höra att det var naturens gång o att man måste ta nya tag o gå vidare. Men jag tycker du gör rätt, häng kvar i nuet ett tag, låt både känslor o drömmar få flöda, det är en bra bearbetning!
Känner med er!
Vi som miste vår pojke efter förlossningen fick ju hur mkt stöd som helst, o fick vara precis hur ledsna/arga/tomma som helst utan att nån sa till oss att det var dax att gå vidare.
Jag tror det är vanligt att man får höra att det var naturens gång o att man måste ta nya tag o gå vidare. Men jag tycker du gör rätt, häng kvar i nuet ett tag, låt både känslor o drömmar få flöda, det är en bra bearbetning!
Känner med er!