Gjorde en reflektion häromdagen och passar på att skriva det här med anledning av Lenas inlägg.
Vi är ganska nya här på sajten men har mött vår son med Barnaboken i bagaget från första stund (både jag OCH min man - men jag har inte fått honom att läsa självmant, jag har haft högläsning

).
Nu är jag SÅ HIMLA less på att höra "vilken TUR vi har haft"!!

Och "hur bortskämda vi minnsann blir". Detta med anledning av att vår son 99 % av tiden är mycket nöjd och glad. Han har haft sitt lilla schema och sovit och ätit så gott som på klockslaget, vilket har gjort att vi kunnat äta middag och umgåtts i lugn och ro när vi varit på besök hos folk utan att han använt rösten till annat än jollra när han väl vaknat och fått mat. Tydligen är detta en utopi (vi vet ju inte för vi är förstagångsföräldrar)!
"Men det är klart, han är ju frisk, har ju inte haft kolik eller så....tänk hur det är för de som har kolikbarn", är andra synpunkter. "Ni fattar inte hur bra ni har det...." etc. etc.
Jag bara VÄGRAR att tro att det bara är tur att Simon är så gudomligt snäll och så nöjd och glad och förgyller vårt liv så till den milda grad.
Så hittar jag sidan 314-315 i Barnaboken (småfolk/vardagen ur led?) som jag inte läst hittills!
Jo, vi gör som Anna säger;
håller med om allt i det lömska krypskyttet.
Någon gång har jag försökt säga att det inte är svårt om man följer Anna Wahlgrens tankar i Barnboken men det går sällan hem.
