Hur gör man för att på bästa sätt trösta en bebis som slagit sig?
Man får hålla om och blåsa på Ontet. Man kan också slå på vad det nu var, golvet eller bordet, och gräla på Saken som slogs, men jag har inte gjort så. Kanske för att jag inte tycker det verkar naturligt eller logiskt att slå när man är ledsen. Barnet behöver känna sig förstått, inte lära sig ge igen.Slå saker får man göra när man (barnet) är arg - i stället för att slå på människor.
Så man tröstar, ojar, blåser och blåser, väldigt energiskt några gånger, men man avslöjar inte sin oro och låter det inte ta för lång tid. Men inte för kort heller - smärta ska tas på allvar på det lugna temat "jag förstår hur det känns" och inte struntas i eller avledas direkt. Men heller inte övertröstas, som om det vore farligt och hemskt att slå sig utöver att det är otrevligt och ledsamt.
Misstänker att det blir ändring på humöret snart. Märker redan nu en viss mammighet. Tidigare har hon utan vidare lekt för sig själv på golvet, krupit och utforskat. Men nu... Var jag än lägger ner henne så står hon efter bara några sekunder utmed mina ben och vill upp. Vet inte riktigt vad hon vill. Tar alltid med henne i det jag gör (diskning, matlagning eller vad som) eller så får hon bara en kram tills hon är nöjd. Men hon är där hela tiden. Klängandet får man ju ransonera lite även under åttamånadersångesten så hon inte fastnar i DET. Ibland "hör" man inte. Bryr sig inte (tillsynes). Ger Den tomma tiden en lite längre chans att hjälpa barnet över gnälltröskeln. Att i förbigående tappa intressanta saker framför lilla gnällspiken fungerar ofta, liksom mutor. Man studsar liksom tillbaka saker och ting till barnet och dämpar på så vis det personliga relationsköret, om jag får uttrycka mig så, från båda håll. Hon vill ju tillbaks till det gamla - precis som du, eftersom hon tycktes ha roligare då och var lättare att ha att göra med då. Hon tycktes självständigare när hon var en del av dig och er. Hon vill bli en del av dig och er igen, för gammal trygghets och förtrogenhets skull, men den vägen är stängd (se Barnaboken: "Född till ett jag".) Så försök studsa tillbaka världen till henne, den gamla kända världen som nu får så nya perspektiv för henne - försök stödja en spirande självkänsla som blir ny och inte bygger på dig och er, om du förstår, utan på att hon är en egen person! Men försiktigt - hon ska skyddas mot främlingar och allt annat som plötsligt ter sig skrämmande för henne, därför att hon inte vet hur hon ska hantera det som egen, "ensam", t o m för sig själv i många stycken okänd liten person. Hon ska möta "faran" beskyddad, men inte tröstad
Och glöm inte läkaren Humor. Varje dag ska hon ha sig sitt goda skratt 
Även eländiga små ångesttroll spricker i solsken 