Hej!
Min stora (..och lilla..) kille fyller snart 7, och har verkligen vuxit upp från en stormig sexårs period.
Han bor mestadels hos mig, och träffar sin pappa ca 4 dagar per månad, och under längre perioder på loven.
Nu har han kommit hem från en 3 veckor lång vistelse med sin pappa.
Hos pappa är han annorlunda än hos mig, han är väldigt mån om att göra "rätt" i pappas ögon, han är som ett litet ljus och gör allt som pappa vill.
Sedan kommer han hem till mig och är som en liten trasa- och ifrågasätter allt som vi brukar göra.
Det kan jag förstå, hans pappa och jag lever väldigt olika liv och är olika i det mesta,
men jag brukar kunna handskas med det men denna gången känns det extra svårt.
I natt hade han massor av mardrömmar och skrek som om det gällde livet-
han har haft liknande nätter förut- men i natt var det så länge och så mycket att jag kände mig helt knäckt och vanmäktig inför det.
Han har också mycket svårt att komma till ro på kvällen och sova- vilket också delvis säkert beror på att fått vara uppe sent med pappa.
Han har inte somnat före 11 sedan han kom tillbaka till mig vilket var i torsdags
Jag vet, att han lätt får sådana här nattliga mardrömmar om han inte lägger sig i tid- men som sagt- han kommer inte alls till ro.
maten är också en svår grej- som alltid blir sämre när han kommer hem från sin pappa- han har en liten stadig meny på ett par rätter som han äter- korv, fullkornspasta potatis mos köttbullar blodpudding och fiskpinnar och jag har inte gjort en stor affär av det, eftersom han äter det i allafall men nu har han skurit ner repertoaren till i princio korv och fullkornspasta och ärtor- jag är orolig att han inte får i sig tillräckligt med näring och att detta bidrar till allmän oro - vad gör jag?
Han ska börja ny skola på måndag, och det gör väl sitt till- men jag känner mig ändå helt rådlös.
Jag känner mig orolig att han bär på en massa oro som han inte får ur sig-
han känns rastlös, har svårt att sysselsätta sig själv, vill egentligen inte göra något mer än att sitta med datorn och kolla på lego, och på kvällen vill han bara titta på film(hos mig brukar han bara spela typ pettson och findus iblan på datorn, och jag läser alltid för honom på kvällen)han säger att allt är så tråkigt- och jag vet inte hur jag skall hjälpa honom- har ni några råd- jag känner att jag inte vet vad jag ska ta mig till- och undrar om jag borde kontakta barnpsykolog för att få råd och kanske bli lugnad- blir orolig att han far illa?
Mat och sömn känns som de mest fundamentala behoven och nu när de inte funkar vet jag inte vad jag ska tro?
Jag vet inte om jag riktigt lyckats förklara allt på bästa sätt,jag är inte så lättoroad, men som sagt många saker samtidigt har blivit för mycket-och att de inte går över- det är alltid något som blir konstigt när han kommer hem från pappa- men det varierar hur mycket- och nu känns det värre igen efter en period av bättre överlämningar..
Om någon har liknande erfarenheter och har handfasta råd, snälla hör av er!
karin
mamma till sid
Mycket känslor i liten kropp- snart 7 år.Behöver råd!
-
karin4sidsonja
- Inlägg: 14
- Blev medlem: tis 10 jan 2006, 19:38
- Ort: STOCKHOLM
Hej!
Vet du vad? Jag tror att du måste jaga bort orosvargen! Jag läste nyss ditt svar till Åsa B och tycker att du skriver så klokt och bra där så jag tror att du själv har svar på dina frågor!
Du skriver bland annat att det är viktig att den vuxne tar kontrollen och att barnet vet att det är så. Att barnet får ta ansvar över det som han/hon kan överblicka/hantera. Du har kontrollen där hemma inte sant? Visa honom att inget har förändrats under tiden som han har varit borta. Fortsätt att laga mat som du förväntar dig att han ska äta, se till att han lägger sig på en bestämd tid (om han sen sover eller ej kan du ju inte styra över) osv. Jag tror att det blir en ren lättnad för honom när han märker att han kan förutspå hur dagen/kvällen kommer att se ut och att mamma vet vad hon gör och står för det också!
Mardrömmarna måste varit upprörande inte bara för honom utan också för dig! Min kille därhemma har haft en orolig sömn de senaste månaderna och skrikit och gråtit vid flera tillfällen. Gissa om man släpper in orosvargen då! Jag blev helt nojjig!
Men FÖRSÖK att jaga bort den så att din oro inte smittar av sig på pojken! Klart att mycket ska bearbetas inom honom nu både miljöombytet från pappa till mamma + skolstarten! Men försök att hålla dig lugn så smittar det säkert av sig på grabben!
SEN när ni återigen fått ordning på sömn och mat och när han hunnit komma igång i skolan med de nya kamraterna DÅ vet du om du behöver hjälp av barnpsykolog!
Vi kan skrämma vargflockarna på flykten tillsammans här! Lycka till!
Vet du vad? Jag tror att du måste jaga bort orosvargen! Jag läste nyss ditt svar till Åsa B och tycker att du skriver så klokt och bra där så jag tror att du själv har svar på dina frågor!
Du skriver bland annat att det är viktig att den vuxne tar kontrollen och att barnet vet att det är så. Att barnet får ta ansvar över det som han/hon kan överblicka/hantera. Du har kontrollen där hemma inte sant? Visa honom att inget har förändrats under tiden som han har varit borta. Fortsätt att laga mat som du förväntar dig att han ska äta, se till att han lägger sig på en bestämd tid (om han sen sover eller ej kan du ju inte styra över) osv. Jag tror att det blir en ren lättnad för honom när han märker att han kan förutspå hur dagen/kvällen kommer att se ut och att mamma vet vad hon gör och står för det också!
Mardrömmarna måste varit upprörande inte bara för honom utan också för dig! Min kille därhemma har haft en orolig sömn de senaste månaderna och skrikit och gråtit vid flera tillfällen. Gissa om man släpper in orosvargen då! Jag blev helt nojjig!
Men FÖRSÖK att jaga bort den så att din oro inte smittar av sig på pojken! Klart att mycket ska bearbetas inom honom nu både miljöombytet från pappa till mamma + skolstarten! Men försök att hålla dig lugn så smittar det säkert av sig på grabben!SEN när ni återigen fått ordning på sömn och mat och när han hunnit komma igång i skolan med de nya kamraterna DÅ vet du om du behöver hjälp av barnpsykolog!
Vi kan skrämma vargflockarna på flykten tillsammans här! Lycka till!
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
-
karin4sidsonja
- Inlägg: 14
- Blev medlem: tis 10 jan 2006, 19:38
- Ort: STOCKHOLM
Hej,
tack för svaret,
Ja, jag vet och håller med- oron är min och den gör det svårt att tänka klart- och det smittar förstås av sig..
Efter en natt som igår känner jag mig så slut- och jag blir så uppgiven och undrande- ska det vara så ska man behöva vara så superduper stark?
Jag undrar om jag orkar- och om jag ska orka?
För oron gnager i mig- ska det verkligen kännas så tungt?
Borde jag ta hjälp- eller har alla skillsmässo familjer det så här- eller har alla det så här- men varför pratar ingen om det isåfall??
Barnpsykolog låter drastiskt- och det är ju jag som funderar på om det skulle lindra min oro- att höra från någon som borde veta- jag tänkte inte släpa dit sid- utan det är mer jag som skall ta mig dit..
Jag känner mig förstås redan lite bättre, ibland behöver man bara lufta tankarna, och kanske våga sätta oron i pränt- så försvinner den...
Idag har jag läst och nattat och känner mig nöjd med det.
Jag hoppas på en stilla natt- men som sagt- råd och tips är välkommna....
tack igen för svar..
karin
tack för svaret,
Ja, jag vet och håller med- oron är min och den gör det svårt att tänka klart- och det smittar förstås av sig..
Efter en natt som igår känner jag mig så slut- och jag blir så uppgiven och undrande- ska det vara så ska man behöva vara så superduper stark?
Jag undrar om jag orkar- och om jag ska orka?
För oron gnager i mig- ska det verkligen kännas så tungt?
Borde jag ta hjälp- eller har alla skillsmässo familjer det så här- eller har alla det så här- men varför pratar ingen om det isåfall??
Barnpsykolog låter drastiskt- och det är ju jag som funderar på om det skulle lindra min oro- att höra från någon som borde veta- jag tänkte inte släpa dit sid- utan det är mer jag som skall ta mig dit..
Jag känner mig förstås redan lite bättre, ibland behöver man bara lufta tankarna, och kanske våga sätta oron i pränt- så försvinner den...
Idag har jag läst och nattat och känner mig nöjd med det.
Jag hoppas på en stilla natt- men som sagt- råd och tips är välkommna....
tack igen för svar..
karin
Hej.
Det är inte lätt när det finns olika regler hos respektive förälder.
Så är det definitivt hos oss men jag bestämde en gång för länge sedan att det får vara okay.
Mina barn beter sig annorlunda när de har varit hos sin pappa. Jag märker att dom inte är lika måna om varandra, godisregnet har haglat, sömnen varit för liten och samspelet är totalt borta. Det tar någon dag innan allt kommer på plats igen. Men som sagt det är ändå okay. Just därför att det är deras pappa.
Jag resonerade såhär: Om jag är den jag alltid varit och står här med dom värderingar jag har så kommer allt att bli bra. Barnen märker att jag inte förändras utan vet mina åsikter. Tiderna, maten ja allt är detsamma.
I början ville jag också att vi föräldrar skulle göra likadant men det var dömt att misslyckas. Det tog bara en massa energi och gjorde att jag ständigt gick omkring och var orolig och missnöjd och det gick som en elektrisk tråd av oro till barnen.
Det har skrivits mycket om det här på forumet och sök gärna och titta närmare på vad som skrivits. Titta också i Barnaboken, två föräldrar om samma barn(tror jag att rubriken heter).
Kasta ut vargen, du kan själv.
Varma hälsningar Lisa
Det är inte lätt när det finns olika regler hos respektive förälder.
Så är det definitivt hos oss men jag bestämde en gång för länge sedan att det får vara okay.
Mina barn beter sig annorlunda när de har varit hos sin pappa. Jag märker att dom inte är lika måna om varandra, godisregnet har haglat, sömnen varit för liten och samspelet är totalt borta. Det tar någon dag innan allt kommer på plats igen. Men som sagt det är ändå okay. Just därför att det är deras pappa.
Jag resonerade såhär: Om jag är den jag alltid varit och står här med dom värderingar jag har så kommer allt att bli bra. Barnen märker att jag inte förändras utan vet mina åsikter. Tiderna, maten ja allt är detsamma.
I början ville jag också att vi föräldrar skulle göra likadant men det var dömt att misslyckas. Det tog bara en massa energi och gjorde att jag ständigt gick omkring och var orolig och missnöjd och det gick som en elektrisk tråd av oro till barnen.
Det har skrivits mycket om det här på forumet och sök gärna och titta närmare på vad som skrivits. Titta också i Barnaboken, två föräldrar om samma barn(tror jag att rubriken heter).
Kasta ut vargen, du kan själv.
Varma hälsningar Lisa
-
karin4sidsonja
- Inlägg: 14
- Blev medlem: tis 10 jan 2006, 19:38
- Ort: STOCKHOLM
å, tack
Det är skönt att höra att jag inte är ensam om det här.
Det har redan blivit bättre hemma dessutom- konstigt nog lär jag mig aldrig verkar det som, jag blir alltid lika knäckt när allt sätts ur spel efter pappa vistelsen.
Inte de korta perioderna på tre fyra dar då hinner ju inte så mycket ändras- men de längre på mer än en vecka- de ställer ju allt på ända, och kanske framför allt mej- tänker jag nu.
Jag tror det ligger mycket i att man själv signalerar oro till barnen omedvetet- i mitt fall blir resultatet irritation- vilket inte hjälper till.
Jag ska verkligen försöka bli av med min oro- den är nog oproportionerligt stor- jag tror det har att göra med att jag inte har egna erfarenheter av skillsmässa som barn- det var min största skräck som liten att mina föräldrar skulle skilja sig. Jag tror konstigt nog att min oro är oförändrad sedan dess- fast jag borde kunna se som vuxen att det inte är så farligt..
Tack igen för peppet.
karin
Det är skönt att höra att jag inte är ensam om det här.
Det har redan blivit bättre hemma dessutom- konstigt nog lär jag mig aldrig verkar det som, jag blir alltid lika knäckt när allt sätts ur spel efter pappa vistelsen.
Inte de korta perioderna på tre fyra dar då hinner ju inte så mycket ändras- men de längre på mer än en vecka- de ställer ju allt på ända, och kanske framför allt mej- tänker jag nu.
Jag tror det ligger mycket i att man själv signalerar oro till barnen omedvetet- i mitt fall blir resultatet irritation- vilket inte hjälper till.
Jag ska verkligen försöka bli av med min oro- den är nog oproportionerligt stor- jag tror det har att göra med att jag inte har egna erfarenheter av skillsmässa som barn- det var min största skräck som liten att mina föräldrar skulle skilja sig. Jag tror konstigt nog att min oro är oförändrad sedan dess- fast jag borde kunna se som vuxen att det inte är så farligt..
Tack igen för peppet.
karin
-
Gäst
Hejhej! 
Jag har erfarenhet av både skilda föräldrar, växelvis boende och MYCKET olika regler/hushåll. Det skönaste var det, att man visste att inget av hushållen stod och föll med mig (eller min syster), utan levde kvar som vanligt.
När vi kom till pappa, så var det som det var där; full rulle, småsyskon, oregelbundna tider och en tant som städade mitt rum (!). Tillbaka hos mamma igen, så visste jag att här är det viktigt att hjälpa till, för här finns ingen tant som tvättar och städar. Visst, varken jag eller min syster var några superänglar, vi ifrågasatte nog rätt mycket. Framförallt hos stackars mamma.
Men det fanns ju inget alternativ där, utan bara en kärleksfull bergfast mamma. Och samma rutiner och arbetsuppgifter som alltid funnits där. Nu var jag lite äldre än din son, ca 10 år när detta började, men jag vill peppa dig att inte ändra på vardagens rutiner, då sonen ifrågasaätter. Han kollar ju bara, som sagt.
En annan sak, som jag däremot tyckte var väldigt jobbigt (känns fortfarande jobbigt att tänka på), var att flytta fram och tillbaka hela tiden. Vi hade varannan-helgsystem, och jag hade ont i magen jämt
för detta flyttande av kläder, saker mm. Hade svårt att slappna av som i ett "hemma", när jag visste att det snart bär av igen. Detta höll jag dock för mig själv hela tiden.
Så fort jag fick, vid 12 års ålder, så valde jag att bo längre perioder på ett ställe (mellan 3-5 veckor). Ingen satte press på mig när jag skulle bo var, utna jag bestämde detta (nästan) helt själv. Enda kravet var att jag ksulle ta hänsyn till min lillasyster, så att vi så ofta det gick var på samma ställe. Jag hade/har väldigt kloka föräldrar , om än skilda.
Jag tror att många barn tycker det är tokjobbigt att flytta ofta, men inte säger något av lojalitet till föräldrarna. Så försök vara lyhörd för detta också, och låt bo längre tider så ofta det går. Det ger också färre omställningsdagar, för både dig och sonen.
VIll inte alls ge dig dåligt samvete eller så, utan bara ge dig ytterligare ett perspektiv på saken. . Jag tycker att du verkar sköta det hela klokt!!
Jag har erfarenhet av både skilda föräldrar, växelvis boende och MYCKET olika regler/hushåll. Det skönaste var det, att man visste att inget av hushållen stod och föll med mig (eller min syster), utan levde kvar som vanligt.
När vi kom till pappa, så var det som det var där; full rulle, småsyskon, oregelbundna tider och en tant som städade mitt rum (!). Tillbaka hos mamma igen, så visste jag att här är det viktigt att hjälpa till, för här finns ingen tant som tvättar och städar. Visst, varken jag eller min syster var några superänglar, vi ifrågasatte nog rätt mycket. Framförallt hos stackars mamma.
Men det fanns ju inget alternativ där, utan bara en kärleksfull bergfast mamma. Och samma rutiner och arbetsuppgifter som alltid funnits där. Nu var jag lite äldre än din son, ca 10 år när detta började, men jag vill peppa dig att inte ändra på vardagens rutiner, då sonen ifrågasaätter. Han kollar ju bara, som sagt.
En annan sak, som jag däremot tyckte var väldigt jobbigt (känns fortfarande jobbigt att tänka på), var att flytta fram och tillbaka hela tiden. Vi hade varannan-helgsystem, och jag hade ont i magen jämt
för detta flyttande av kläder, saker mm. Hade svårt att slappna av som i ett "hemma", när jag visste att det snart bär av igen. Detta höll jag dock för mig själv hela tiden.Så fort jag fick, vid 12 års ålder, så valde jag att bo längre perioder på ett ställe (mellan 3-5 veckor). Ingen satte press på mig när jag skulle bo var, utna jag bestämde detta (nästan) helt själv. Enda kravet var att jag ksulle ta hänsyn till min lillasyster, så att vi så ofta det gick var på samma ställe. Jag hade/har väldigt kloka föräldrar
, om än skilda.Jag tror att många barn tycker det är tokjobbigt att flytta ofta, men inte säger något av lojalitet till föräldrarna. Så försök vara lyhörd för detta också, och låt bo längre tider så ofta det går. Det ger också färre omställningsdagar, för både dig och sonen.
VIll inte alls ge dig dåligt samvete eller så, utan bara ge dig ytterligare ett perspektiv på saken.
. Jag tycker att du verkar sköta det hela klokt!!-
karin4sidsonja
- Inlägg: 14
- Blev medlem: tis 10 jan 2006, 19:38
- Ort: STOCKHOLM
å tack!
Vad skönt att få lite feedback- från någon som har egen erfarenhet och har egna barn.
Jag har konstigt nog inte så många kompisar som har vuxit upp med skilda föräldrar - och framför allt har inga egna barn- så de förstår hur orolig man kan bli över hur barnen har det...
Jag känner igen din erfarenhet med att längre perioder är bättre- det märker jag på Sid också, av olika skäl har det blivit så att sid spenderar mesta tiden hos mig och det har blivit en mycket bättre rytm hemma hos oss, för det blir ju jobbigt för sid någon dag innan han ska till pappa och några dagar efter att han kommit hem.
Det som händer är ju egentligen att Sid ifrågasätter precis allt hos oss och det, kan bli extremt påfrestande när vardagen och dess rutiner blir så jobbiga även om man vet varför..
dessutom är det ju just det som gör att man blir orolig att det är för jobbigt för ens barn- när det påverkar det som borde vara självklart.
återigen tack för ett bra svar, det känns så skönt att få feedback och att få ventilera det här som upptar en massa tid i mitt huvud peroidvis.
Karin
Vad skönt att få lite feedback- från någon som har egen erfarenhet och har egna barn.
Jag har konstigt nog inte så många kompisar som har vuxit upp med skilda föräldrar - och framför allt har inga egna barn- så de förstår hur orolig man kan bli över hur barnen har det...
Jag känner igen din erfarenhet med att längre perioder är bättre- det märker jag på Sid också, av olika skäl har det blivit så att sid spenderar mesta tiden hos mig och det har blivit en mycket bättre rytm hemma hos oss, för det blir ju jobbigt för sid någon dag innan han ska till pappa och några dagar efter att han kommit hem.
Det som händer är ju egentligen att Sid ifrågasätter precis allt hos oss och det, kan bli extremt påfrestande när vardagen och dess rutiner blir så jobbiga även om man vet varför..
dessutom är det ju just det som gör att man blir orolig att det är för jobbigt för ens barn- när det påverkar det som borde vara självklart.
återigen tack för ett bra svar, det känns så skönt att få feedback och att få ventilera det här som upptar en massa tid i mitt huvud peroidvis.
Karin
-
Fjällfolket
Hej!
Jag tror det är så i alla familjer där barna har växelvis boende.
Vi har valt att se det så här:
Likaväl som väskan ska packas och packas upp, behöver barna packa och packa upp känslomässigt...
Med det tankesättet som verktyg är det lättare för oss vuxna att hålla attityden av självklarhet. Och därmed landar barna mjukare
/Fjällmor
Jag tror det är så i alla familjer där barna har växelvis boende.
Vi har valt att se det så här:
Likaväl som väskan ska packas och packas upp, behöver barna packa och packa upp känslomässigt... Med det tankesättet som verktyg är det lättare för oss vuxna att hålla attityden av självklarhet. Och därmed landar barna mjukare /Fjällmor
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Detta barn är hos pappa bara fyra dagar i månaden (och lite längre vissa lov) och det kan inte kallas växelvis boende.Det är dig pappa har grepp om mer än om lille pojken, tror jag
Du låter dig förvirras minst lika mycket som han
Och på det kan ingen barnpsykolog råda bot. Tror inte jag, i alla fall
Det du beskriver att han sysslar med - "vill" - är kemiskt fritt från social delaktighet. På det sover han på tok för lite och äter för dåligt (vilket hänger ihop, alltsammans). Det kan inte bli någon särskilt harmonisk och glad liten pojke av det
Alldeles bortsett från vad som händer och fötter hos pappa 
Så jag vill be dig att läsa Barnaboken
Kapitlen om Det psykiska välbefinnandet. Och Två föräldrar om samma barn, ja. Men också om social delaktighet - det hittar du via registret massor om. Och kapitlen i sista delen om Bekymmer? Sömn, Bekymmer? Mat.
Och kapitlet Vad rätt var tänkt, det blev så fel. Citat från sid 102 (Barnaboken 2004):
"En människa, stor eller liten, måste behövas.Att behövas innebär inte bara, eller ens i första hand enligt min mening, att vara känslomässigt behövd.
Att behövas är att ha en uppgift. Det är att ingå i ett sammanhang. Det är att ha en funktion att fylla, där ens insatser betyder något för andra. Det är att inför sig själv kunna säga: DE ANDRA KLARAR SIG SÄMRE UTAN MIG.
Utan att behövas, på ett konkret och för henne själv bevisbart sätt, kan människan inte uppleva någon djupare mening med sitt liv.
Kärleken lindrar meningslösheten, men kärleken kan inte fullt ut - eller särskilt långt - kompensera den.
För om så tio människor skulle omge dig dagarna i ända och oavbrutet betyga dig sin kärlek, lyssna till dig, smeka dig och bedyra att de älskade dig, skulle det ändå inte vara tillräckligt. Du skulle antagligen inte ens tro dem.
Du måste kunna peka på något du bevisligen uträttar, stort eller litet, viktigt eller förhållandevis betydelselöst, men SOM GÅR UTANFÖR DIG SJÄLV."
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
-
karin4sidsonja
- Inlägg: 14
- Blev medlem: tis 10 jan 2006, 19:38
- Ort: STOCKHOLM
Såg svaret alldeles nyss- och konstigt nog vaknade jag imorse och tänkte att det var dags att verkligen göra upp med mig själv angående den snurriga relationen jag har till hans pappa.
Så, ja jag kan inte säga annat än att jag håller med.
Vad gäller Sid så är jag okej nu, jag har alltid panik när han kommer tillbaka och inget funkar- och ja, det måste jag lära mig att hantera- och ja han ska känna sin tillhörighet och att han behövs- det ska inte bli svajigt varje gång han byter.
Nu 4 dagar senare funkar maten bra- och allt känns mer på banan- även jag själv...
Jag ska läsa i barnaboken- den är ganska sliten,jag tror jag återkommer här på forumet efter det- jag tänker fixa till detta.
Men- ge mig nu ett handfast råd:
Detta med mardrömmarna- i natt vaknade han mitt i natten och skrek för full hals- i sömnen- vad gör jag?
Det känns som man verkligen vill väcka honom- men är det fel??
Såvitt jag förstår ditt resonemang så är de ett sympom av brist på social delaktighet- och det får jag bota på dagen- men vad gör jag där och då på natten- det vill jag veta.
Karin
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Ta lilla barnet bastant i famnen (på sängen, inte utanför). Vagga honom av och an i ett fast grepp och "väck" honom. "Du drömde, älskling, men allt är bra." Fortsätt tyst att vagga bestämt och vänta på att han vaknar ordentligt. Gör han inte det, lägger du bara ner honom en stund efter ditt säkra vaggande, kysser honom och går ut med ramsan lugn och fin (x2, 3).
Vaknar han till ordentligt eller är vaken, ger du honom lite tid i vaggandet tills du känner att han är pratbar. Då frågar du helt enkelt: "Vad drömde du för hemskt?" och låter honm berätta.
Och då är det dags att slå Vän av Ordning på fingarna. Vän av Ordning ska inte tala om för honom att det han drömde var "fel"
eller någonting annat tilrättavisande. Vän av Ordning ska hålla truten. Han ska "bara" ha förståelse - à la OJ DÅ - och få prata av sig.Man kan så att säga komplettera med att förstående berätta litegrann om sina egna gräsliga mardrömmar när man var liten.
Sedan avslutar man bara med ett lugnande och betryggande "Sov så gott" och går, som om allting vore i sin ordning, vilket det ju faktiskt är
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
-
Gäst
Hej Karin!
Jag har också vuxit upp med skilda föräldrar, från det att jag var 7, precis som Sid är nu! Jag tycker att allt du beskriver om Sid pekar på att det är hos dig han är trygg. Du är basen, du kan testas, och du är en jättebra mamma! Jag kan så väl återkalla känslan av att komma tillbaka till mitt trygga hem och min trygga mamma, efter en helg i det som inte var mitt hem, hos en person som jag inte var trygg med. Och ja, det har präglat mig att behöva gå till ett ställe där jag inte var trygg, så ofta och regelbundet hela tiden. Inte fick jag eller mitt syskon välja heller, trots att vi växte upp och blev tonåringar. . OM det nu är så Sid känner, så är det förstås jobbigt för honom men du kompenserar bara genom att du finns för honom. Promise!
Om jag var du, skulle jag försöka ta fasta på att det är hos dig han är allra mest. Min egen erfarenhet säger mig att detta är det bästa, men jag vet att andra tycker olika. Att du finns där, din trygga famn, dina trygga rutiner, och kanske lite mer schemalagd social delaktighet tror jag är det "enda" du kan göra. Det är nog så viktigt! En annan sak som jag har upplevt som jobbig, är att pappa ger dåligt samvete/ är ledsen när man ska gå. Det är fruktansvärt för ett barn att bära, så om du så mycket som misstänker att din fd man gör så så måste det elimineras! I så fall är det pappa som behöver ett upplysnade samtal med psykologen .
Det är så fullkomligt naturligt att du oroar dig, det skulle nog de flesta göra i din situation! Jag har ett par gånger i orossituationer fått höra att jag behöver acceptera sakernas tillstånd lite mer. Det är ju lättare sagt än gjort, jag vet... Han är säkert ledsen, för det är ju alla barn i en sån här situation, men det är ändå som det är och han kommer att komma in i sitt nya liv med er/din fina hjälp! Och det är inte farligt för honom det som händer. Hans relation med pappan kanske inte heller är dålig, det är nog så jobbigt att flytta på sig och byta miljö som du skriver!
Det var några tankar bara. Jag skickar en stoor kram!
Åsa B
Jag har också vuxit upp med skilda föräldrar, från det att jag var 7, precis som Sid är nu! Jag tycker att allt du beskriver om Sid pekar på att det är hos dig han är trygg. Du är basen, du kan testas, och du är en jättebra mamma! Jag kan så väl återkalla känslan av att komma tillbaka till mitt trygga hem och min trygga mamma, efter en helg i det som inte var mitt hem, hos en person som jag inte var trygg med. Och ja, det har präglat mig att behöva gå till ett ställe där jag inte var trygg, så ofta och regelbundet hela tiden. Inte fick jag eller mitt syskon välja heller, trots att vi växte upp och blev tonåringar.
. OM det nu är så Sid känner, så är det förstås jobbigt för honom men du kompenserar bara genom att du finns för honom. Promise!Om jag var du, skulle jag försöka ta fasta på att det är hos dig han är allra mest. Min egen erfarenhet säger mig att detta är det bästa, men jag vet att andra tycker olika. Att du finns där, din trygga famn, dina trygga rutiner, och kanske lite mer schemalagd social delaktighet tror jag är det "enda" du kan göra. Det är nog så viktigt! En annan sak som jag har upplevt som jobbig, är att pappa ger dåligt samvete/ är ledsen när man ska gå. Det är fruktansvärt för ett barn att bära, så om du så mycket som misstänker att din fd man gör så så måste det elimineras! I så fall är det pappa som behöver ett upplysnade samtal med psykologen
.Det är så fullkomligt naturligt att du oroar dig, det skulle nog de flesta göra i din situation! Jag har ett par gånger i orossituationer fått höra att jag behöver acceptera sakernas tillstånd lite mer. Det är ju lättare sagt än gjort, jag vet..
. Han är säkert ledsen, för det är ju alla barn i en sån här situation, men det är ändå som det är och han kommer att komma in i sitt nya liv med er/din fina hjälp! Och det är inte farligt för honom det som händer. Hans relation med pappan kanske inte heller är dålig, det är nog så jobbigt att flytta på sig och byta miljö som du skriver! Det var några tankar bara. Jag skickar en stoor kram!
Åsa B