Ilsken liten herre, råd behövs!

[a]

Här har jag inte varit på länge. Vi har haft en underbar vår och sommar med en liten säker sovare nu 14 1/2 månad! Men nu är det stök på torpet igen och vi behöver lite råd för det här har inte gått över så fort som tidigare stök.

Vi börjar undra om vår lille man redan har kommit in i någon slags förtrots. Han hade sin separationsångest fas tidigt vid 6-7 månader. Den lilla mannen har börjat med att vakna lite tidigt vid eftermiddagssovning och ibland på morgonen. När han vaknar drar han igång och skriker med full hals direkt. Vi har varit bortskämda med att han sovit tills vi väckt honom de sista månaderna. Han är schemalagd exakt 13 och 1/2 timme och det har fungerat utmärkt. Men nu blir han vansinnigt arg så fort han vaknar till. Det innebär att han istället för att lugnt somna om som tidigare vrålar oavbrutet i upp till en halvtimme innan han lugnar sig så att vi kan hämta honom. jag har väntat tills han varit tyst iallafall 2 minuter innan jag jublande gått in. Då har oftast schema tiden för sovningen länge passerats. Tex så ska han sova en och en halv timme på eftermiddagen. Nu vaknar han efter ca en timme och en kvart och direkt börjar han vråla. Han låter vansinnigt arg och gråter krokodiltårar. Jag ramsar sparsamt men det tar ingenting(vilket det gjort tidagare). han vrålar tills han inte orkar vråla mer tror jag. Och jag måste ju vänta ut honom. När han ska somna på dagen eller kvällen är det inga problem alls. Trött och lättat kryper han i säng. Så jag tror inte han är rädd eller orolig. Däremot så har han de sista ca 2 veckorna vrålat mycket på vakentid. Vår före detta lilla solstråle som glatt tultade iväg till sitt rum för att köra sina bilar är just nu mest en skrikande geleklum på golvet. Så fort vi inte gör som han vill blir han vansinnig. Självklart har vi skämt bort honom med lite för mycket uppmärksamhet hela livet, men då har det fungerat. Vi får väl äta upp det nu. Just nu får vi inte änns lämna rummet när han leker utan att han bryter ihop(lägger sig på golvet och vrålar) för att han vill att man ska göra något speciellt. Vi tror att detta hänger ihop med ilskan när han vaknar. Vad tror ni alla kloka föräldrar? Kan det vara trots? Har ni något tips på hur vi kan bryta mönstret med skriket i sängen vilket är påfrestande för oss alla? Gör vi fel? Och kanske ni har något tips på hur vi hanterar ilskan och frustrationen hos herrn på dagarna. Vi förstår att vi gjort saker tokigt när det blir så här, hur kan vi skärpa oss(hör väl egentligen hemma i ett annat forum)? Vi försöker ignorera och avleda ( inte korrekt uppenbarligen)men tyvärr måste man göra saker man inte gillar ibland( byta bajsblöja, gå upp ur badet, gå in från trägården till lunch ect).

Mycket tacksam för hjälp!
Sist vill jag lovprisa Anna! Vi hade inte överlevt utan kuren och baranaboken detta första år. Vi är så rädda om denna sömn att familjen blir frustrerad när barnets frågor inte besvaras på ett par dagar.
Vi längtar efter lugnet igen!!!!

[annawahlgren]

Tack för varma ord

Visst kan det vara förtrots. Absolut. Om den kan du läsa en hel del här.

Men man ska inte heller glömma att vrålandet, själva röstapparaten, är en fantastisk sak som måste användas och testas. Precis som tänderna när de kom och allt annat. Man (barnet) kan alltså ligga och gapskrika bara för nöjet att höra sig själv.

Medan skrikandet tidigare var skrämmande för barnet självt, som inte riktigt visste var det kom ifrån, STYR man alltså sina röstresurser när man blivit så här stor och hajar att man bestämmer över dem. Det är en stor sak

Och i det kan man förstås "fastna", precis som man kan fastna i att bitas med de nya redskap som heter tänder. Bita fel saker, alltså. Folk i stället för äpplen, om man säger.

Man kan få för sig att gapandet och vrålandet är det nya sättet att kommunicera på, och det får man förstås gärna för sig om mamma/pappa snällt svarar. Genom att reagera, skrika tillbaks eller - ja, du förstår. Försöka trösta, prata, prata, vädja, försöka tysta... Whatever. Då är kommunikationen där, "förstår" barnet. Så ska det vara! Tror och tycker han.

Det ska det förstås inte. Lilla ungen får vråla hur mycket som helst, men man behöver inte delta i den cirkusen (och ska det faktiskt inte). Jag tror inte att han är särskilt ledsen när han går på på det viset. Jag tror inte han är ledsen alls. Och så länge han inte är det, bör ni låta honom få vara i fred.

Sedan kommer man ju till en punkt när man inte orkar lyssna längre, även om man inte svarar eller ens tittar på barnet när han är igång som värst. Då tillämpar man stjälpa-barnet-i-säng-som-en-hög-tvätt-modellen. Det lägger man inga som helst värderingar i och givetvis inga förebråelser eller förmaningar eller någonting, utan ser det bara som just vad det är: "Nu orkar jag inte höra på det här längre, nu behöver JAG vila öronen en stund." Vilket man då förstås inte säger - bara tänker och GÖR Och så hämtar man bara barnet som om ingenting hänt när man samlat krafter och balans igen. (Vid tvättstjälpningen släpper man lämpligen ner någon leksak och/eller ätbar muta samtidigt.)

Vrålar man (barnet) och hojtar så högt man kan, kan man till slut börja tycka synd om sig själv, därför att man låter så förb-t. Det är ungefär som när vi vuxna ställer oss framför spegeln och ler, utan att vara ett skvatt glada från början, och märker efter en stund att det där påklistrade leendet faktiskt börjar kännas äkta. Vi känner oss gladare. Därav alltså krokodiltårarna. Så psykologisera inte en massa, tycker jag - eller alls. Gräv inte i vad ni möjligen har gjort för fel, hit och dit. Ni har inte gjort något fel alls, och han är inte bortskämd Han undersöker världen och hans värld är i första hand han själv. Om du förstår vad jag menar Hans resurser, hans förmågor, hans talanger, hans möjligheter...

Ge honom en glad, hurtig, trevlig ramsa x4 med hög röst direkt han vaknar (för tidigt), stäng sedan dörren och låt honom vråla bäst han vill. Bär dig åt både i skallen och i handling sedan som om han sov vidare underbart och inte knystade ett ljud. Hugg honom när det är dags, och det spelar ingen roll om han vrålar då också - det som spelar roll är att du inte "hör". Inte svarar på vrålandet, alltså, utan låtsas som om allt är fullkomligt toppenbra. Då kommer han strax att tycka det själv också.

Bryter han samman när ni lämnar rummet så "hör" inte det heller. "Hej då, kommer strax!" säger man och går, och kommer tillbaka, säger hej igen och går till sitt, som om det regnade. Är ni två kan ni prata högt med varandra, vansinnigt högt och trevligt och engagerat om allt möjligt som inte har ett dugg med honom att göra, som om han faktiskt inte var där. Det leder till att han 1. tröttnar på att gapa, 2. nyfikenheten tar över. Vad håller NI på med? Roligare än det HAN håller på med Inser han, när ni slutar försöka åtgärda hans "problem". Det kan han så bra själv, så. Men han måste få chansen att inse det och göra det

Vilket tar lite tid. Stå tillbaka, ge honom den tiden att komma på saker och ting själv, och lägg er helt enkelt inte i så mycket (eller alls)

[a]

Anna! Tack för svaret. Nu klarnar mycket. Jag är nog lite fast i "kurbarns" tänkandet trots att det gått så många månader. Allt ska gå över innan man ingriper och det är nog så vi har hanterat det på dagen också. Men nu förstår jag att jag bara ska fortsätta och genomföra det som är tänkt oavsätt hur lillen beter sig. Inte vänta tills det går över.

Jag tror inte alls att han är ledsen till en början när han skriker. jag är helt övertygad om att han är förbannad. Han har en mycket bestämd och otålig personlighet(lik sin mor säger mormor) och som den ettåring han är så är ju världen hans. Han började morgonen idag med att få ett anfall på pappan för att han inte följde med för att läsa bok, trots att han drog allt han kunde i hans arm(att pappa är lättare att manipulera vet man såklart, men mormor och farmor är bäst enligt vår lilla man) .
Jag tror att barnet vaknar till och när vi inte kommer direkt vilket han är van vid(vi brukar ju väcka honom) blir han arg på oss. För rädd kan han inte vara när han sonomat utan ett knyst och sovit en hel natt eller nästan hela luren. Sen är det säkert som du skriver han vrålar tills livet blir sorgligt. När jag har ramsat svrar han bara jätte argt( vilket han alltid gjort men tidagare har han lugnat sig efter en halvminuts reaktion).
Men kan jag altså ta upp honom efter sovning trots att han inte slutat vråla när det är dags? Jag ska iallafall ransonera på ramsorna förstår jag. Att han skriker så att blir ledsen är måste han hantera och komma på själv som du skriver.

Den otåliga mamman får ge barnet tid att komma underfund med detta själv och bara fortsätta med de fantastiska rutinerna som vanligt.

Jag vill bara berätta när jag ändå är ute på hemsidan om när vi sov borta för första gången efter kuren. Vi hade väntat så länge för vi var så rädda om våra fantasiska nätter. Men vid ett års ålder plockade vi fram resesängen och åkte till mormor. Mamman var nervös och hade hjärtklappning(inte bra för att hålla borta vargarna). Som tur var barnet destå lugnare. han sa inte ett ljud vid insomning eller på hela natten. Jag väckte som vanligt. Helt fantastiskt. Otroligt helt enkelt. Vi stannande tre dygn bara för att allt gick så bra!

Tackar för allt igen!!!! :

[annawahlgren]

Det viktiga är att du bär dig åt som om han inte alls vrålade och gapade utan var alldeles underbart glad och trevlig Du "hör" alltså inte skrikandet utan utvecklar selektiv hörsel. En talang man får mycken användning för i umgänget med något äldre barn...

Gör klockan till din bästa vän. Strunt samma hur han beter sig. Om du förstår

[a]

Det ska vi anstränga oss för att göra!

Tack