Min hittills helt pålitlige sovare (2 år) har börjat krångla vid middagsluren
. Han fick en lillasyster för 3,5 mån sedan och då övertog pappa läggningen vid middagen i ett par månader, vilken blev allt bråkigare med allehanda tricks. När pappa återgick till jobbet fick vi snabbt slut på kast av liten säl (kramkompisen) och av med strumpa följt av illvrål. Det gick utmärkt och jag använde mig av trotstipsen (han FICK inte ha sälen / strumpan när han kastade bort dem).Nu har han efter att ha skött sig finfint i 1,5 månad börjat igen och nu är det "Upp" som gäller. Jag har sagt att då får han STÅ UPP och sova, och det har funkat bra. Det vill han ju inte så han lägger sig snabbt ner. Men i helgen när pappa la honom urartade det igen och han kastade sig över spjälsängen. Mitt svar i veckan när ramsningen inte fungerat är att svara att då FÅR han inte sova middag, men det biter inte på samma sätt utan det går hem, dvs han lägger sig inte utan blir glad över att få komma upp, så då har han fått vara uppe.
Påpekas bör att det är den Känslige personligheten vi här har att göra med och han blir fullständigt vettlöst förtvivlad om man sätter hårt mot hårt (vilket jag i svagare stunder gjort
). Jag har därför resonerat som så att det är bättre att han kommer upp och känner konsekvenserna av det. Jag har ändå givit honom förutsättningen att sova. Men han raglar omkring och är plågsamt trött, men håller ut, så det är inte så att han inte behöver sömnen. På förmiddagarna är vi ute 1,5-2 timmar så det är inte brist på friskluft heller. Hans dagar börjar 07 med middagslur 12.15-12.30 (1,5 timma oftast) och läggning vid 19 (utan något krångel hittills). De dagar han nu fått vara uppe har han sedan sovit 13,5 timmar på natten och 2,5 timmar dagen efter vid middagen (då vi väckte honom) så han tog igen sömnbristen då.Detta tycks handla om förtrots snarare än om att han inte längre behöver sin middagslur och han är väl knappast den förste att agera så här. Men det gör mig ont att se honom så trött de eftermiddagar jag nu låtit honom ta konsekvensen av sin sovvägran. Har någon några kloka råd? Ska jag låta honom vara eller finns det något annat knep att ta till?
& Lilltufsan född feb -06 
Välkommen är du 
" Nej, det vill han inte heller. "Då får du sitta på pallen." Utan förebråelser, förmaningar eller förklaringar förstås. Själv sitter man i en stol och gör något annat under tiden (utan att titta på barnet, utan att tjata) eller rör sig men i samma rum, med allehanda sysslor. Minsta rörelse från lilla pallen föranleder en intresserad fråga: "Har du suttit färdigt nu? Vill du sova så gott nu?" Osv. Upprepas i oändligheten - och i regel brukar det räcka med en enda sådan omgång 
Sedan har lilla älsklingen fått besked. Man sover middag, när det är dags att sova middag. Det är ingenting man ifrågasätter, utan tvärtom faktiskt njuter av 
Mn man får inte glömma att varje litet "knep" inte fungerar på alla barn i alla situationer. Man måste lyssna av och känna in vad som behövs (eller inte behövs). Det finns liksom inga knappar att trycka på som är ofelbart fungerande jämt. Det är som med datorn, vet du - ibland måste man helt enkelt starta om 
nöt för då blev han ledsen vilket han inte varit innan utan på väg att somna på stolen flera gånger... Hur jag förbannade mig själv för att jag inte gått igenom detta med honom innan 
En kvart, tjugo minuter högst är tumregeln. (Och också med så pass "kort" tid brukar det räcka med en enda gång.)