Plötsliga ledsamheter vid 6 månader

[Pirella]

Jag har använt sökfunktionen för att försöka hitta någon tråd som handlar om "mitt problem", men kanske är jag helkass på att söka...? Skyller lite på att jag är genomförkyld och har mos i huvet också.

Hur som helst - min sötgris är prick 6 månader och har nu börjat uppföra sig lite annorlunda mot vad jag är van vid. Hon är inte kurad, utan har alltid sovit väldigt bra "av sig själv", både på dagarna och nätterna. Hon är standardmodellad, har sovit 12-13-timmarsnätter sedan 2½ månaders ålder, har alltid varit (och är fortfarande) en sån himla glad och nöjd och mysig tjej. Men nu känns det som om det händer saker i tösabitens liv...

Eftersom jag inte är van vid att hon skriker/gråter (det gör hon i princip aldrig, max 5 minuter per vecka, oftast inget alls) blir jag nu lite brydd... De senaste 2 kvällarna har hon gråtit vid läggning. Inte ordentligt, utan liksom lite halvhjärtat. Hon ställer sig gärna på alla fyra och sträcker ut en arm mellan spjälorna. Jag försöker göra precis som jag har gjort varenda kväll sedan hon föddes - jag ger henne nappen (jag vet ), lägger henne till rätta och säger "Natti, natti, sov så gott" medan jag går därifrån.
Tidigare har hon kunnat gnöla lite, ligga och humma och brumma och till och med bli lite irriterad. Jag har inte stört henne, utan låtit henne sköta sitt insomnande själv. Och det har hon klarat av så bra, så. Men gråtit har hon ALDRIG gjort. Och det är väl därför som vargarna nu står och krafsar på dörren...

Egentligen vill jag nog två saker med det här inlägget:
1. Få svar på om det kan vara så att flickebarnet har lite huvudbry just nu? Hon verkar jobba rätt duktigt med att både sätta sig upp och att komma igång och krypa. Brukar det vara så att sådana utvecklingssprång orsakar lite obalans och instabilitet?
2. Få svar på vad jag borde göra och hur jag ska bemöta den lilla skräpungen?
Jag kanske är alldeles för blödig och hönsig...? Men när jag säger att hon i princip aldrig gråter, då menar jag aldrig. Det är så främmande för mig, och det gör kanske att jag tar mer illa vid mig av hennes gråt än jag borde?

Jag känner att det sker förändringar just nu, och jag behöver hjälp av alla kloka föräldrar och Anna W (som såklart är klokast av dem alla ) för att inte förstöra något och för att hantera detta nya i våra liv.
Såååå tacksam skulle jag vara om jag finge några svar på mina frågor.

[annawahlgren]

Kära du, ingen fara

Hon är en stor flicka nu - har du Barnaboken, så läs om Forskaren, Arbetaren och Flörtisen

Och ta bort nappen. Hon behöver den inte alls, och den ställer till allt större problem ju äldre hon blir. Bara ta bort den, gärna till en dagslur då du kan vagna eller gå ut med henne i vagnen, på mage. Om hon absolut måste suga, hittar hon då ett finger eller två att suga på.

Gråter hon vid läggningen, så uppför dig som om hon vore vansinnigt glad Det förmedlar att allting är i sin ordning och hur trevligt som helst (=du har koll på vargen, som verkligen är bortskjuten).

1. "Utvecklingssprång" kan man förstås kalla det, och visst är det ett stort steg i utvecklingen när små barn lär sig krypa. Men man ska akta sig för att se saker i "faser" och "språng". Små barn växer och utvecklas hela tiden, i ofattbar takt, och det är inte många minuter de kan ta sig att vila. Utvecklingens imperativ driver dem framåt, hela tiden.

Ge henne golvet, ge henne intressanta prylar (kökslådor, t ex) och var noga med att låta henne ligga på mage!

2. Tyck inte synd om henne. Försök i stället se dig själv i henne. Försök leva dig in! Det är underbart att hon aldrig skriker, och det visar ju att hon inte behöver skrika (längre) därför att hon vet att du bevakar hennes intressen. Så gör det - med utgångspunkt från dig själv!

Lugna puckar, om man säger

[Pirella]

Tack, tack, kära Anna

Jag ska absolut läsa i Barnaboken. Jag har den inte (ännu) och på biblioteket var den såklart utlånad...

Det är bra att du är på mig om nappen
Jag hade ju faktiskt bestämt att vid 6 månader skulle den bort! Jaha, och hur kommer det sig att den inte är borta, då...? Ja, det är ju antagligen så att den ömma modern är blödig och tror att tösabiten behöver den. Jag lade henne faktiskt utan napp på första dagsluren idag, men hon grät och blev inte lugnad av att jag ramsade . Och då viskade vargen i mitt öra: "Ge henne nappen! Det är nappen hon gråter efter". Fast imorgon ska han få se på andra bullar, den där raggiga intrigmakaren !
Hon läggs åtminstone utan napp för natten, och det går så bra, så (och på dagen också, om inte vargen är där och inbillar mig att hon frågar efter den...).

Golvet får hon - varje dag, flera "pass" om dagen, alltid på mage, med olika spännande saker att dona med och hon har 4 olika ställen i huset som vi kan välja på. Och det är hon så nöjd med!

Jag måste tacka dig, Anna, för att du säger åt mig att inte tycka synd om henne. Jag anstränger mig så för att se till att alla hennes behov är tillgodosedda (och det har jag tydligen lyckats ganska bra med), och därför blir jag ledsen och orolig när hon verkar ledsen. Och så tänker jag: "Stackars liten, nu är det nog jobbbigt för henne", om hon försöker vända sig eller krypa eller utstöta speciella ljud, eller vad det nu kan vara. Och då vill jag trösta henne och skydda henne om hon blir irriterad eller ledsen eller arg.

Men det är ju så sant, som du säger.
Det är inte synd om henne. Och visst är det lugna puckar!

[annawahlgren]

Ja, skulle du få för dig att lära dig cykla, skulle du inte bli särskilt hjälpt av att folk stod omkring och tyckte synd om dig Och kanske avrådde dig, dessutom För tänk om du ramlade och slog dig och blev ledsen Bättre att låta bli, kanhända

Men små barn kan inte hejdas i utvecklingen. De ska bara lugnt uppmuntras, iakttas och lämnas i fred (under uppsikt). För precis som du kan vara hjälpt av att någon till att börja med håller i cykeln och "springer iväg" dig, så du kommer igång, måste du till slut vingla vidare själv. Om du alls ska lära dig cykla

Och inte är det väl synd om dig då Det väntar ett nytt liv Cykellivet