Ensamlek och 8-månaderstrassel?!

[ms Sophie]

Har en liten fundering om ensamleken när den där 8-månadersångesten börjar inträda (eller vad man nu kallar den för).
Dottern har haft ensamlek sedan hon var fyra månader och tyckt om att sitta och plocka med sina saker i sängen. Det har hon gjort ca. 30 minuter varje morgon efter morgonamningen.
Dock har det sista månaden blivit kortare och kortare tid hon vill sitta där, och även om jag väntat och väntat ibland för att se om det bara är en "tråk-tid" hon behöver komma över för att sedan sätta igång och leka igen så blir hon bara mer och mer ledsen och till slut sitter hon och håller i sig i sängen och tittar mot dörren och gråter så tårarna rinner
Och sedan i helgen går det inte alls med ensamlek. Allt är frid och fröjd när hon sätts ner i sängen, sakerna plockas fram, cd-skivan startas. Sen går jag till dörren, ser till att få ögonkontakt och säger "hejdå vi ses om ett litet tag" vilket jag alltid säger på morgonen och då tittar hon på mig, ögonen vidgas och hon inser att nu blir hon lämnad... ve och fasa och så börjar hon gråta
I morse la jag mig på golvet bredvid sängen med ryggen emot så att hon kunde se mig men jag ändå inte brydde mig om henne. Och då kunde hon sitta 5-10 minuter och plocka med sina saker och sedan gick vi upp och gjorde morgon. Rätt eller fel?! Ville inte få henne att tycka att ensamlek är farligt eftersom hon började gråta direkt när jag skulle gå så därför la jag mig på golvet.

Ska vi ta en paus i ensamlekandet tills hon kommit över denna period då hon har problem med att man lämnar rummet etc. Hon är ju så här även på dagarna och inte enbart vid ensamleken.

[/LO]

Hej
Nya kul saker, som hon inte kan låta bli att fascineras av tillsammans med några gamla invanda. Muta (skorpa, äpple) i en tyg- eller papperspåse som hon kan öppna själv.

Gå, utan att vända dig om. Säg hejdå redan vid sängen. När du vänder dig och vill ha ögonkontakt så skickar du signaler som frågar om allt är ok och det ska ju inte hon veta utan du.

Nu är attityden av självklarhet viktigare än någonsin. Detta är en trygghet i tillvaron för henne, låt den fortsätta vara det. Så ge inte upp.

/LO

[ms Sophie]

Hej!
Jag har mest tittat henne i ögonen för att se att hon verkligen ser att jag går, så att det inte blir att hon är så inne i det hon gör, tittar upp och jag är borta! Jag har alltid gjort detta och det har gått bra tidigare. Men jag kan ju prova att säga hejdå vid sängen som du skriver!

Jag har förresten inga planer på att ge upp detta! Jag har ju märkt att det är något hon gillar så för hennes (och min) skull så vill jag att detta ska fungera.
Men just nu verkar hon vara inne i en svacka just för att hon inte vill vara själv - vilket hör till åldern vad jag förstått. Jag försöker inte förstärka genom att trösta utan försöker fortsätta som att allt är i sin ordning!
Men just detta med ensamleken är svårt eftersom jag i detta fall inte har någon i min omgivning som gör detta så jag har ingen att fråga... därför gör jag det här

Vad gör jag och när gör jag något om/när hon blir ledsen?! Som sagt var så har jag provat att vänta för att se om hon ska komma förbi det om det är en "tråktid" hon ska igenom, men det blir liksom inte lugnt utan hon blir bara mer och mer ledsen. När jag går in då så brukar jag sätta mig på stolen bredvid henne och prata med henne om vilka roliga saker hon har och plocka lite med dem och då leker hon lite till. Vill göra så för att det inte ska vara ledsamt när jag tar upp henne. Rätt eller fel?!
Fast igår fick jag ju som sagt var ligga på madrass på golvet med ryggen emot för att hon skulle leka... då började hon skrika direkt jag gick ut och jag ville inte förstärka genom att ta upp henne då och bekräfta att det är hemskt att sitta själv och leka.

En till liten undran - vad är roliga leksaker och prylar när man är åtta månader? Försöker anpassa och byta ut mot det jag märker hon tycker om. Men jag är nog inne i en svacka där och vet inte riktigt vad som kan vara bra. Vad kan man ta? Vad är bra och vad är för avancerat?

Ojojoj... många frågor blir det

[annawahlgren]

Tack, LO

Jag skulle vilja rekommendera dig att läsa på, både om åttamånadersångesten, som du nu tolkar som separationsångest (se "Åtta och nio månader. Född till ett jag" i Barnaboken) och om ensamleken ("Bekymmer? Sysselsättning") och ensamlekens idé.

Inte för att jag betvivlar att du värdesätter den och har förstått att den är en tillgång för lilla barnet (liksom för dig), utan för att du behöver gå tillbaka till scratch och verkligen låta Attityden impregneras av att ensamleken ÄR en tillgång, inte en påfrestning. Det är det du ska överföra till henne med din attityd: att det faktiskt inte är fel att vara detta jag som är hon (eller håller på att bli), och att det inte är fel att umgås ensam med detta JAG.

Din närvaro har alltså ingenting alls där att göra. Din uppgift är att sätta henne i sängen med glädje, rensa undan sängkläderna och placera ut intressanta saker i sängen (finns många tips här i trådar om ensamlek - gå via search ). Du behöver inte, och ska inte, presentera dem i stor stil, eftersom hon sedan länge är van vid ensamlek. Du behöver, och ska, bara se till att de är så intressanta att hon inte kan låta bli att bli nyfiken på dem. Men den nyfikenheten ska du inte stå där och invänta. Den är och ska vara hennes egen, och din närvaro stör hennes lilla privatliv, som var tanken med ensamleken Så länge du dröjer kvar därinne, spärrar du hennes nyfikenhet på världen. Din känslomässiga påverkan är just vad lilla barnet ska slippa, om du ursäktar, just och helt under ensamleken.

Så lägg bara ner sakerna, se glad ut, och när allt är på plats, gå ut med några enkla ord som inte är tröstande alls. "Hej då, vi ses till gröten!" eller vad det nu är som står på agendan sedan. Det här handlar inte om dig utan om henne, och därför ska du inte säga saker som att du kommer snart (och "räddar" ).

Du lutar nu åt att hon har det svårt utan dig, och med den vargen i hasorna låter sig ingen ensamlek genomföras lyckligt.

Däremot kan du korta ner ensamleken nu. Det ska du i så fall bestämma innan och hålla fast vid under minst en vecka. Och du kan gå ner så radikalt som till en kvart, om det skulle behövas. Och under den tiden ska du ö h t inte tala om att du finns. Men storma in glatt efter exakt den tiden och oavsett vilket humör hon befinner sig på.

Skriker hon då, tar du inte upp henne utan plockar upp sakerna först, tittar lite på dem (i stället för på barnet, som du inte "hör"), och lägger undan den ena efter den andra. Skriker hon riktigt ordentligt pratar du desto högre för dig själv: "Och har var den, ja, den sätter vi ihop så HÄR. Och den får bo HÄR. Och vad hade vi mera? DEN, ja. DEN var ju söt! Den sätter vi DÄR..." osv, bla bla bla. Lugnt, glatt och energiskt. Så fort hon tystnar, villket hon gör UTAN din benägna medverkan, tar du lika glatt och energiskt upp henne också - som om hon vore den intressantaste "saken" av alla

Är hon däremot glad och nöjd när du kommer in på utsatt tid, tar du upp henne direkt i förtjust återseendets glädje, samt lämnar rummet genast, för nästa programpunkt. Det är INTE meningen att du ska sitta och "utvärdera" (=få hennes godkännande) genom att i efterhand leka själv också och försöka dela någonting som inte är ditt bord, om du förstår

[ms Sophie]

Hej igen!

Jo, jag har läst boken och de kapitlena
Har väl uttryckt mig lite oklart samtidigt som en liten varg är med mig i hasorna... Jag vet att hon genomgår en jobbig period i livet och det är svårt att veta hur man ska bete sig rätt.

låta Attityden impregneras av att ensamleken ÄR en tillgång, inte en påfrestning. Det är det du ska överföra till henne med din attityd: att det faktiskt inte är fel att vara detta jag som är hon (eller håller på att bli), och att det inte är fel att umgås ensam med detta JAG.

skriver du Anna och det är det jag verkligen vill få fram till henne, men jag vet inte hur!
Jag vill inte att hon ska tro att hon inte kan vara själv, och det är därför jag skriver här om råd för det har ju fungerat så bra tidigare och jag har inte stött på patrull så jag blev ställd! Hon har ju verkligen gillat detta och sträckt armarna efter korgen med saker och plockat med dem.

Sedan gör jag ingen stor grej av sakerna när jag lämnar henne där inne. Har lagt ner sakerna, satt på CD'n, gått ut och inget mer. Hon har börjat plocka med grejerna direkt jag ger dem till henne och gör så fortfarande... men mina vargar kom ju med att hon nu blir ledsen så fort jag eller pappan går och sedan bara gråter, gråter, gråter och när jag tjuvtittar in så sitter hon i sängen, håller sig i kanten och tittar mot dörren.
Har hela tiden tänkt att man ska gå in när barnet har en "paus" i gråtandet eller är glad för att ha attityden av att allt är ok och därför har jag inte vetat hur jag ska göra i denna situation
Men nu vet jag bättre hur jag ska göra. Har reda provat en enklare variant av detta med att komma in och plockat med sakerna (inte lekt, utan just tittat på dem och så) men inte så fokuserat enbart på dem.

Ska även inventera ordentligt prylbeståndet här

Tack båda för tips!

[Daisy]

Hej
Jag är nyfiken på att höra hur det har gått. Har det funkat nåt bättre?

[ms Sophie]

Hej!
Jo, det går väl sakta framåt... det är fortfarande ingen "hit" med ensamlek och så fort jag går så skriker hon och gråter. Jag har satt tiden till 15 minuter och hon har gråtit/skrikit de första fem minutrarna och sedan börjat plocka med sina saker till slut som i "gamla tider".
Dock blir hon ledsen igen efter 5-10 minuter så när tiden är över och jag går in så sitter hon och håller sig i sängkanten och gråter...
Jag går in, "kontrollerar" hennes leksaker och pratar högt för mig själv och hon tystnar och då hälsar jag glatt på henne och tar upp henne.
Men skam den som ger sig. Så det SKA fixa sig

Det hänger ju ihop med åldern och ångesten för hon tycker generellt sätt inte om att vara själv alls på dagarna. Försöker verkligen att inte "förstärka" att hon inte ska kunna vara själv och "räddar"/tröstar inte henne när hon blir ledsen för att jag (eller vem det nu är) går ur rummet.
Men hon blir äldre och jag hoppas att hon ska slippa denna ångest snart.

[ms Sophie]

Liten uppdatering!
Det går bättre och bättre! Vi är nu uppe i 30 minuters ensamlek och nästan inget gråtande när den börjar
Jag hör hur hon pratar, plockar med saker och donar i sin säng på mornarna och hon förflyttar sig runt i sängen hela tiden
Så vi är helt klart på rätt spår igen!!!!