Oerhört arg nyss fylld 7 åring

[Mamma S]

Jag har 3 barn (05,07,10), alla barnen har varit barnaboksbarn från början.

Det sista lilla barnet i skaran, den snart fyllda 7 åringen, är den absolut argaste av dem alla.
Jag har läst allt jag kan om arga barn och eftersom jag redan har två som gått igenom denna ålder och känner att jag har koll på hur jag ska hantera utbrotten. Det som gör mig förtvivlad är hans sätt att straffa andra när han är arg, han tar till knytnävarna eller tillhyggen direkt, och han blir arg så fort det inte går hans väg. Han tar i sönder de andra barnens saker när de inte gör som han säger. Han slår mig om jag inte ger honom uppmärksamhet direkt för att jag är mitt i något (jobb, mat, prata med ett annat barn etc etc). Dessutom stjäl han de grejer han vill ha och lägger under sin säng, vad det än månde vara. Och så ljuger han som en häst galopperar, om allt.

Detta har pågått i ca 6 månader konstant och jag känner verkligen hur mitt tålamod tryter, inser att jag nog gör fel någonstans eftersom jag nu också blir arg som ett bi emellanåt, skulle hemskt gärna höra tips från andra som har haft det likadant eller som har tagit sig igenom det och är ute på andra sidan...

[Mamma S]

Jag sjalv igen, Det jag tanker att jag ocksa skulle behova rad om ar hur ni haller ert lugn aven efter manader av provokation. Jag vet kankse egentligen vad som maste goras, men ibland sa tryter talamodet och man orkar bara inte vara den duktige mamman som alltid gor saker pa ratt satt. I de lagena hade det varit bra med en strategi som far tillbaka en pa ratt kol.

[Tin]

Hej,
valkommen.

Jag har ocksa en arg 7 aring. Som dessutom blir harmad av en ivrig 4a aring. Toppen.

Jag har insett att ilskan kommer ifran ett behov som 7 aringen har som helt enkelt inte blivit tillgodosett. Och vad detta behov ar ar upp till mig att ta reda pa. Sa - och nu kommer det svara - istallet for att bli arg (eller visa att jag blir paverkad av hennes ilska) sa vander jag helt.
Gar nara, satter mig i ogon hojd, lagger armen om och fragar: "Ar du ok?" Jag ser att du arg alskling, hur mar du?". "Ar det nagot som fattas dig?".

Det avvapnar helt 7 aringen som faktiskt inte ar stor nog att kunna formulera det sjalv eller ens forsta att ilskan kommer ifran att hon inte far sina behov tillgodo sedda. Det kan vara att hon helt enkelt inte har fatt vara tillrackligt med mig pa nagra dagar, att hon ar kanner sig osedd av mig och bara vill sitta nara och gosa/lasa bocker bara vi. Eller att vi slarvat med den sociala delaktigheten och hon inte kanner sig som en del av flocken. Eller att hennes uppgifter inte har aldersanpassats pa lange sa de ar for enkla. Faktiskt nastan alla ganger ar den nagon av dessa tva. Fast 7 aringen saknar formagan att identifiera detta sjalv sa det kommer ut som ilska.

Nar jag forstod detta sa forstod jag ocksa att bli arg tillbaka ar som att saga till 7 aringen att jag bryr mig inte om dina behov. Och situationen blir annu varre. Som att slanga bensin pa en brasa. Jag har fatt trana pa detta, sarskilt nar en ilske attack kommr da vi ar pa vag till skolan eller liknande och vi ar i tidsnod. Men det finns inga genvagar.

Sa se det inte som ilska fran din alskling, se det som det enda sattet att kommunicera som han har. Tolka det ratt och agera med en karleksfullt "Ar du ok, alskade van? Kom och sitt hos mig och beratta. Jag blir ocksa arg ibland."

Dssutom sa ar han sakert mitt i galopperande 6 arskrisen, vilket kommer att ga over. Sok mer om detta pa forumet.

Och ja, det ar tufft i denna fas, tuffare att trotsen tycker jag. Men med vetskapen ovan om att det ar ett uttryck for otillsedda behov fick mig att se det hela i ett annat ljus och tackla min 7 arings ilska med en helt annan empati och forstaelse. Hon blir fortfarande arg da och da och det ar ok, men vi tar det som en signal och felsoker vilken behov hon behover mer av. Tydliga besked dessutom om varfor man bsolut inte slar galler saklart.

kram Tin

[Mamma S]

Hej Tin,
Tusen tack for ditt svar och for att du tog dig tid att svara. Jo, det ar ju saklart som du sager och jag ska definitivt tagga ner och ta tag i det igen. Vi har haft en usel host, min aldsta son's basta kompis dog och de tva stora har saledes fatt mycket uppmarksamhet, och aven om vi har forsokt ha koll pa lillkillen ocksa sa jag kan tanka mig att den lille kanner sig bortglomd. Jag tar tag i dina strategier!

Jag rapporterar tillbaka sa smaningom!

[TorsMamma]

Hej, du har verkligen fått SUPERSVAR av Tin! Hoon har ju en tjej och jag tänker att tjejer är något bättre på att uttrycka sig än kanske pojkar, skulle jag lägga armen om min son i det läger åker jag nog på en propp.
Nu är min son 10, men hans 6-årskris (som var just runt 7) var INTE rolig, de har liksom en förmåga att "straffa ut sig själva" om du är med? Det är ju lite detta Tin också är inne på, att inte låta dem! Så jag låter min son ha sitt utbrott och när det är klart får man sätta dem i arbete, dessa pojkar BEHÖVER arbeta för att känna sin tillhörighet.

Jag kan också varmt rekommendera tror den heter "Explosiva barn" med Bo Heijlskov (stavning?) samt han föreläser finns en super serie på tror det är UR eller SVT om lågaffektivt bemötande. Det är MYCKET lämpligt i detta fallet. Bli arg, tappa humöret osv, vet vi ju inte funkar. Så ibland får man SJÄLV gå, och komma tillbaka, ibland får man be dem GÅ och komma tillbaka när de är klara.

Ofta märker jag att det finns vissa stunder som är mera lämpliga att "prata" på, exempelvis vid läggning, eller som hos oss, i bilen på väg hem. DÅ kan man passa på att "föreläsa" om vad man förväntar sig när man kommer hem, vad man skall göra ihop, hur man skall bete sig osv....Laga mat ihop osv.. Ja du är med.

Läs också lite extra om 6 och 7 åringen i BB, många bra tips där!

Sist, jag beklagar att en kompis har dött, detta påverkar ju så klart ALLA i familjen, tror viktigaste är att även 7 åringen får vara med på detta och bli bekräftad att ni kanske inte kunnat se och ge honom all uppmärksamhet han kanske behövde.