profylax-berättelser

[/LO]

Här kommer min

Nu är vi hemma, jag och coola Ivar!
Han har kommit till rätt familj, för när barnmorskan försökte lägga honom på rygg när han skulle mätas och vägas blev han vansinnig. Han bara åmade omkring och fäktade sig nästan till sida. I sin lilla plastback har han sovit groda, gnytt några enstaka tillfällen, men annars sovit och sovit, tittat upp en och annan gång och sovit vidare.

Allt gick ofärskämt enkelt.
Jag vaknade kl 3 i går natt för att gå på toa. Det hade kommit lite lite blod i trosorna och lite i toaletten, så jag ringde förlossningen. Hon sa att vi inte behövde komma in direkt, men att de ville kolla läget på morgonen vid 8-tiden.
Men jag kunde inte somna om. Inga värkar, men jag låg ju och kände efter - är det något på gång eller är det bara inbillning.
Ett par timmar senare började jag känna av sammandragningarna. Det gjorde lite ont i magen. Men det kändes mest som gaser och ytterligare efter en stund tömde jag tarm, så då trodde jag absolut att det skulle gå över.

Jag kunde inte somna, som sagt, så jag gick upp och packade. Det hade jag inte gjort innan. Kläder till mig och bebis, necessär och en väska till Vera, eftersom vi skulle lämna henne.

Vid 6.30 väckte jag Björn. Kände att det var dags att börja göra frukost, för det kanske ändå kunde vara något mer än bara en undersökning där på förlossningen. Jag fick i mig några matskedar fet yoghurt, men det gick inte att sitta. Då hade värkarna kommit igång ordentligt.
Men andningen funkade så bra, så det var inga problem att hänga över en bänk och flåsa tills det gick över.
Björn trodde nog inte riktigt på att det var läga förrän jag sa kl 7.30 att NU vill jag att vi kommer iväg. Då hade vi inte fått tag i vår första barnvakt, men en av Veras bästa kompisar och hennes mamma var hemma och tog hand om henne. (väldigt skönt att Vera fick sova till nästan normal tid).

Så vi lämnade Vera och åkte in. Värkarna ökade i bilen, men gick ändå att hantera. Fast det är inte skönt med guppiga och svängande vägar

Kl 8.01 skrevs vi in. Då hade jag mellan 2 och 3 minuter mellan värkar.
Vi kom in på en inskrivningssal, men BM tyckte nog att det såg ut som att det var bättre att få komma in på en förlossningssal direkt. Vi höll med
Hon satte CTG och vad det nu heter för att kolla hjärtljud och värkarbete.

Hon kollade öppning och jag var öppen 3-4 cm. Sedan andades jag liggandes, ståendes och på knä över en sacco-säck. Det var jobbigt, men hanterbart. På något sätt går jag in i någon slags mental bubbla, för jag är bara delvis medveten om min omgivning. Bara när BM pillade på magen under en värk blev jag lite sur, men hon var bra på att vänta, och gjorde det bara om hon var tvungen.

Sista gången hon var inne så sa jag att jag ville vila lite på sidan och att hon kunde sätta igång lustgasen, för värkarna tog liksom aldrig slut.
Sedan gick hon.
Jag vet inte vad klockan var då, men inte lång tid efteråt kände jag att det var riktiga krystvärkar på gång. Björn hade gått till vår väska för att få i sig lite mat när jag hör mig själv skrika BEBIS!!!
Han kom tillbaka och tryckte på larmet. Efter ett tag kom en undersköterska in och jag sa att bebisen är på väg ut.
Hon kollade och då var huvet ute. Han var helt blå, så hon blev lite rädd. Men jag är säker på att han stått så en värk och att resten skulle kommit ut på nästa. Men de drog ut honom för säkerhets skull.

Så fort han var ute så skrek han och fick normal färg. Efteråt kom undersköterskan tillbaka och sa att jag var den coolaste mamman i världen som lugnt sa att bebisen är snart ute, när han faktiskt var halvvägs.

/LO

[wifsta]

UNDERBART, LO!
Du är verkligen den "coola mamman"!

[lilla mia]

Hej!

Jag måste också hylla Profylaxen! Jag gick Annas profylax (Anna Wilsbys) i Uppsala på en intensiv kurs vid 2 tillfällen, 3 månader före beräknd nedkomst.

Min första förlossning gick fort- bara 6 timmar från första värken. Men det var verkligen ont ont ont hela tiden! Det kändes som en enda lång värk alltihop fram till jag fick EDA:n. Så jag bestämde mig för att ge profylaxen en chans. Och med tanke på hur bra det funkat med barnaboken och AW metoder vad gäller barnafostran så tänkte jag att en metod kring barnafödande säkert också fungerar.

Jag fick vara med om en drömförlossnig! Det var helt fantastiskt att föda barn denna gång! Så här gick det till:

Första värken kände jag kl 15.00.

19.12 är hon född!

Insåg inte att det var på riktigt förrän kl 17.30. Innan dess hann vi läsa bok i soffan och basta hela familjen. Efter bastun insåg jag att värkarna kom ganska regelbundet. Var 5-10:e minut. Min lilla dotter på 3 år hjälpte mig att andas igenom värkarna (fast jag upplevde det mer som sammandragningar). "Såja mamma, såja". Så himla go tjej!

Ringde hit min pappa som var "jour" denna helg. Han kom kl 18.00 och då satte vi oss och åt middag! Jag tänkte att det är nog bra att ladda med mat om bebisen tänker komma nu under natten. Hade några värkar under tiden jag åt. Ställde mig upp och lutade mot väggen och djupandades- fick gå upp på mellanandningen i slutet av middagen starx före halv sju. Då fick jag en kraftigare värk och ringde förlossningen. Berättade att jag profylaxandas och gått upp på mellanandningen med värkar var3:-5:e minut. Vi åkte in.

I bilen fick jag en ny värk. Fick växla upp till lättandning. Vi fick komma in på ett förlossningsrum direkt när vi kom fram vid 18.45. Då var det ganska jobbigt insåg jag. Öppen 9 cm! Vattnet gick kl 19.00 och krystvärkarna satte igång. "Blås på ljuset" (det har jag lärt mig från AW-barnaboken) tänkte jag. Fyra värkar arbetade jag mig igenom och på den 5 tittade huvudet ut. Då fick jag lite panik-brännade smärta. Vad ska jag göra skrek jag. Slappna av och andas svarade barnmorskan. Tryck på i nästa värk. Och det gjorde jag så var hon ute! Inte ett skrubbsår i underlivet!

Va! Hur kunde det gå så lätt! Så fantastiskt! Det var verkligen roligt att föda denna gång! Jag hade sån kontroll. Kände mig så trygg. Jag är så stolt över mig själv att jag fixade detta så himla bra! Och detta tack vare profylaxen! Det är jag helt säker på! Rekomenderar detta varmt till alla som har en förlossning framför sig! www.annasprofylax.com

Kram lilla mia

[lilla mia]

Skrev in fel webadress. här är den riktiga:
www.profylaxgruppen.com

[gabriella77]

Här kommer min förlossningsberättelse! Jag skrev den någon dag efter att Elsa fötts och skrev då inte så mycket om själva andningen, men den hjälpte oss jättemycket. Jag klarade av att vara hemma så pass länge pga av just andningen och det var skönt att ha något "annat" att tänka på under förloppet. Det hjälpte också min man att hålla lugnet och var ett ypperligt verktyg för att hjälpa mig hålla banan/kursen. Jag gick Annas Profylax.

Ska försöka beskriva förloppet (det jag kommer ihåg, var så inne i mig själv att jag inte riktigt hade koll på vad som pågick runt omkring) Har dessutom redan kommit in i amningsförvirringen så om det är lite osammanhängande så vet ni varför...

Värkarna började vid ca 01.30 på söndagen efter att jag haft lite känningar (mensvärk lördag natt och morgon) samt att del av slemproppen gått i veckan innan. Värkarna var ganska oregelbundna och till en början hanterbara så jag kunde andas igenom dem med profylaxandning utan problem.

Jag tyckte att det var lättare (mer bekvämt) att vara upprätt än liggande i sängen så jag och min man halvsatt i soffan och slumrade till mellan varje värk. Vid värkarna höll min man sin hand mot min panna samtidigt som han hjälpte mig att andas igenom värken.

Resten av slemproppen kom ca två timmar efter att det satt igång (tror jag).

När värkarna tilltog runt 05.00 testade vi med TENS men jag kände mig "låst" och orörlig med alla sladdar. Dessutom hade vi inte hunnit testa den tillräckligt mycket innan så jag fick inte riktigt till det, så jag satte mig i duschen och duschade riktigt varmt istället. SÅ SKÖNT, KAN VERKLIGEN REKOMMENDERAS!
I samband med detta ringde vi förlossningen och meddelade att det var på gång.
Min man ringde och sedan fick jag själv prata med en BM men eftersom jag kände att duschen hjälpte kom vi överens om att vi skulle stanna hemma lite till. Efter ett tag i duschen kändes det lite bättre så jag gick tillbaks till soffan för att försöka ”vila” lite till.
Strax efter det kom värkarna mer regelbundet och började göra riktigt ont, så ont så att jag delvis tappade kontrollen över andningen (fick någon slags panikkänsla) och ville enbart sitta på/vid toan eftersom jag blev helt kallsvettig, bajsnödig och illamående. Fick några riktigt kraftiga värkar om vartannat, spydde och insåg då jag att jag ändå kommit rätt långt i värkarbetet (många mår ju illa och spyr när babysen går igenom bäckenet och förbi spinae-taggarna vilket brukar ske i slutet av öppningsskedet).

Eftersom det hade börjat ljusna ute såg jag också att det kommit blod på lakanet som jag suttit på i soffan och konstigt nog var det det som gjorde det hela så verkligt... Det var liksom då som jag fattade att nu är det på riktigt..

Helt plötsligt ändrar värkarna karaktär och jag liksom skjuter rygg, upp på tå i badrummet och håller mig krampaktigt i tvättkorgen medans jag får till ett par riktiga ”krystvärksljud”. Dessa värkar kom otroligt snabbt och överraskande och det var min man som fattade att värkarna ändrat karaktär och att det inte längre var vanliga värkar utan krystvärkar (jag liksom bara hängde med). Detta fick honom att agera väldigt snabbt (som tur var) så han ringde tillbaks till BB Stockholm och förklarade läget och sa att jag var orörlig och att det inte fanns en chans att han skulle få in mig i bilen. Han och BM (självaste Gudrun Abascal) kom då överens om att det bästa vore att skicka en ambulans.

Ambulansen kom strax efter 08.30. Personalen kom upp med en bår som jag fick klättra upp på (omtöcknad) men de gjorde ingen undersökning. Vi pratade lite men jag kommer inte ihåg om vad… och sedan bar de ner mig fort som tusan igen och åkte iväg till förlossningen.

Vi kom till BB Stockholm 09.10. Då var jag öppen 10 cm men babysen hade inte sjunkit ända ner i bäckenet. 09.20 gick vattnet efter att jag blivit undersökt (ner for baby) och 09.40 kunde jag börja krysta efter att ha stått på knä i sängen en stund och lutat mig mot en sacco-säck. Jag gjorde några krystningsförsök, men jag fick ingen riktig kraft och ork. Hennes hjärtslag sjönk dessutom en aning när jag var upprätt så jag fick syre och blev beordrad (på ett bra sätt) att lägga mig på sidan istället. Detta hjälpe och 10.00 var hon ute efter några krystvärkar och lades sedan på mitt bröst.

Moderkakan kom 7 min efter att Elsa kommit utan problem.

Jag sprack vid vaginalbotten och fick sy med ”flertalet” stygn. Detta kände jag inte av så mycket, men visst fanns det en brännande känsla men BM höll en varm handduk mot så detta hjälpte lite grand.

Som sagt det gick väldigt fort och väldigt smidigt och jag klarade det utan smärtlindring! Är förvånad över att jag just klarade av smärtan så pass bra. Under tiden vi var hemma så väntade jag bara på att det skulle bli värre, tror att det var därför som jag agerade lite trögt i början och liksom inte fattade att det var på gång. Nu i efterhand inser jag att vi borde åkt in tidigare (nu gick det ju bra i alla fall) men jag var så lugn och trygg hemma att jag verkligen tyckte att vi kunde stanna ett tag till. Tur att min man kunde styra upp allt. Han var verkligen stöttande, jag blev aldrig rädd.

Nu har vi varit hemma sen den 10-juli och vi har väl börjat landa lite… Amningen var trög till en början (såriga och blodiga bröstvårtor) så nu ammar jag med amningsnapp men min utdrivningsreflex är så ”stor” så bröstmjölken flödar alldeles för fort så Elsa sätter lätt i halsen och kräks ofta eftersom hon får i sig för mycket. Jobbigt och nervigt eftersom hon kräktes upp en del fostervatten på BB som hade svårt att komma ut (det blev lite dramatiskt där ett tag när hon inte fick någon luft) så nu nojjar man över det tillsammans med allt annat… men det släpper väl snart… lagom till att hon fyllt 18 år. Vi har i alla fall börjat få lite rutiner (äter visserligen i skift) och vi verkar ha hittat en lösning på amningsproblemet.

[T.P]

Hej igen! Förlossnings berättelse nr 2 kommer här. Min andra finns att läsa på sida 1

Efter stor framgång med profylaxträning/förlossning med mitt andra barn så tränade/födde jag med samma "metod" även denna gång med barn nr 3.

Hade en molande känsla i livmoderstappen området morgonen den 2 a dec, som påminde mej om känslan av att slemproppen skulle gå! det höll i sej hela dagen och jag kände mej ganska säker på att den skulle komma(med mina andra barn kom den flera dagar innan och i omgångar) Mycket riktigt kom den, fast i tre omgångar under loppet av ca 2-3 timmar på kvällen. Sammandragningar hade jag regelbundet hela dagen , vilket jag haft mycket senaste 2 månaderna så jag trodde inte att det var på gång pga av detta.
Vid ca 22 tyckte jag att samandragningarna va såpass starka att vi ringde barnvakt, ifall ifall !
Under hela kvällen hade jag tel kontakt med min kära vän som skulle vara min doula. Våran plan var att hon skulle komma till mej och hjälpa till innan vi åkte in..men jag var så osäker på om det verkligen hade satt igång så jag avvaktade med att be henne komma. Hon upptäckte själv att iom jag hade gått från lugn andning till mellan, under kvällens gång att hon kanske borde komma men njae jag va ju osäker..vill inte dra ut ngn mitt i natten i onödan men iaf, klockan ca 00.30 ca tyckte jag nog att hon skulle komma..och under tiden det tog henne att komma ringde sambon taxi..mina barn vaknade båda 2 och sa hejdå .
Min kära doula kom samtidigt som taxin och hon agerade klängställning åt mej alla värkar igenom ner för trappor ut till taxi.

Väl framme skulle det klämmas på magen för att känna hur barnet låg?? Fattade inte riktigt varför. Det va en ny erfarnhet?! Antar att det var i utbildningssyfte av en ny barnmorska som var med.
Den erfarna barnmorskan sa direkt att barnet låg i säte..även den andra verkade hålla med om jag minns rätt. Det fortsatte att klämmas och jag undrade varför dom inte tog ultraljud med en gång istället för att utsätta mej för det obeagliga tryckandet. Min doula försökte lugna mej vad hon kunde då jag är fruktansvärt rädd för att få kejsarsnitt samtidigt som jag intalade mej själv och dom att jag faktiskt fått 5 ultraljud under graviditeten då min bm vart osäker på säte men att det visat sej vara huvudet neråt varje gång!! Till slut gjordes ultraljud och jag hade rätt !! Jag var öppen 7 cm

Vi var inne på BB 01.30 och vi var ett jätte bra team genom hela förlossningsrbetet. Upplevde mina värkar som väldigt korta och lätta och någorlunda regelbundna. När vi närmade oss slutet gick vattnet och när krystvärkar närmade sej kände jag hur huvudet borrade sej neråt (då det legat högt hela grav) Det va inte så trevligt och jag kom lite ur balans. Men fortsatte ta alla värkar och krystvärkar med andningen. Jag fick massage/varma kalla handukar på panna/ positiv pepping/dricka mm hela tiden. När krystvärkar började så ställde jag mej på knäna lutandes mot sänggaveln och höll sambon i ena handen och min vän i den andra.

Hoppades på gott stöd från barnmorskorna nu då min vän och sambo inte kunde guida mej mer än att påminna om avslappning och att krysta rätt. Upplevde inte att barnmorskorna sa så mkt vilket gjorde mej osäker på när jag kunde krysta ordentligt då jag vet att man helst väntar med det tills huvudet står rätt och har andats genom minst 2 stycken. Andades genom så många jag kunde och började krysta...ville veta när huvudet gick igenom så jag kunde flämtandas men hörde inte om dom sa ngt så det gick lite väl fort..7 min tog det sen var sonen ute... lite besviken över att det gick för fort och att jag inte kunde känna mej 100 % lugn och trygg just där , men herregud..en frisk fin pojke och ett underbart minne för livet med en otrolig insats av min vän som jag skryter om till alla. Hon fick frågan av Bm om hon jobbade som profylax instruktör
1.5 timme efter att vi kommit till BB är han född.

/t.p

[anna]

Hej!
Jag är inte så mycket på forumet längre, och jag visste faktiskt inte ens att du skulle ha barn!!
Och så fick jag syn på att det senaste inlägget på profylaxtråden var från dig! Och du har fått en bebbe
Ville bara säga GRATTIS från Ulricehamn
Fin berättelse, och härligt att höra om någon som haft med sin egen doula

kram anna

[T.P]

Tack Anna!! Min kära dolua har själv blivit hjälpt av dej via forumet här..så som jag blev med min andra. Så tack till dej med!!
Ses snart i träningstråden hade jag tänkt!

[Sisilisko]

Hej!

Här är en länk till min blogg där man kan läsa min förlossningsberättelse. Den är låååång och skriven i det känslosvall som nyblivet föräldraskap innebär. En dags ska jag sålla i texten.
http://kristina.blomdahl.info/2008/08/ skrolla ner och läs uppåt.

Min förlossning var fantastisk. Om jag inte läst Barnaboken och hört om profylax den vägen hade jag troligen inte fått en så bra förlossning. Jag och min sambo gick också Annas profylaxkurs i Lund.
Såhär i efterhand inser jag att jag aldrig riktigt fattade att jag födde barn förrän i absolut sista stund. "Riktigt" förlossningsarbete hade jag i mindre än 4 timmar. Det beror helt säkert på att jag kunde slappna av och att kroppen kunde arbeta. Med detta sagt kan jag säga att jag förstår den där Vellay som skriver att de ryska kvinnorna skrattade sig genom sina förlossningar. Jag vill inte säga att jag skrattade, jag var mest förvånad men jag fattar hur han menar. Det var bara turen till sjukhuset som var tung.
Jag vill också säga att jag hade en fantastisk förlossning trots att BM forcerade min krystning. (Jag krystade just innan deras skiftbyte). Jag tror inte jag hade riktiga krystimpulser eller också fattade jag inte hur jag skulle göra eller nått... Jag borde kanske ha sagt nått om att jag inte fattade vad jag skulle göra, istället tänkte jag att det bara är att blåsa på ljuset så kommer ju ungen ut. Så blev det ju också.

Jag tränade på andningen, inte överdrivet mycket men då och då, i bilen, på bussen, i badet. Jag blev arg på min sambo när han skulle nypa mig i benet så jag använde is som smärtkälla (obs: håll bara i frusna saker i högst en minut annars kan du få frostskador). Jag simulerade värkar genom att hålla i is i 45 sekunder och andades när smärtan växte och släppte isen och andades när min fejkade värk klingade av.
Jag gjorde också Signeövningar dvs spänna endast en muskel, andas och slappna av. Det här var den övning jag ägnade mig mest åt.
Krystandning ska jag öva mer till nästa gång. För som sagt, jag fick inte riktigt till det. Men krystandningsträningen är mycket bra för att kolla om ens bebis lever medan den ligger i magen. När jag krysttränade började alltid Harry att buffa. Jag hade ett par episoder när jag inte kände av några fosterrörelser på ett tag och just krystträningen "fick igång" honom.

Det sämsta med min förlossning var att den BM som kom in på rummet efter den BM som förlöst mig hade rökt och andades rökandedräkt på mig. Det var äckligt men inte så äckligt att jag slutade njuta av min son.

Lycka till alla ruvande mammor! Njut!

[käringa]

Tänkte jag skulle bidra med min egen förlossningsberättelse, en utav tre åtminstone, då den sista (dock inträffade den för 5år sen nu..) var den enda jag använt mig av psykoprofylax..
Lånade boken och lånade om den i 3 månader under mittendelen av graviditeten. Läste o läste o övade o övade. I förlossningsbrevet skrev jag att jag tänkte mig denna förlossning helt utan någon smärtlindring, inte ens lustgas. (använde lustgas med de två första, och dom var relativt snabba o lätta) Och tänka sig, det fick jag.. Dock inte på det vis jag tänkt, ty jag födde mitt tredje barn på en statoilmack, i en motorhavererad 142a.. Dock, den förlossningen var den mest häftiga upplevelse jag varit med om! Tack vare den, har jag denna gången planerat att föda mitt kommande barn (väntar en liten till i januari) hemma..

Förlossningen startade så som den förra gjorde, med vattenavgång vid uppstigning ur sängen på morgonen.. Halv nio någonting var klockan då, en lördag om jag minns rätt. Vi hade lite folk på övernattning, då vi haft en grillafton hemma kvällen före. Bland annat den tänkta barnvakten, som tog med sig de båda äldre barnen hem t sig lite senare. Runt elva-tolvtiden var vi inne på förlossningen o undersöktes, men det bedömdes att det inte var helt i gång riktigt än. Kontraktionerna var lätta att möta, inte så kraftiga och tiden emellan var rätt lång. Medan min dåvarande sambo sov i bilen (hade väl fått i sig lite alkohol dagen före plus sent i säng) promenerade jag timme efter timme efter timme (kändes det som) i sjukhusparken. Vädret var iaf fint Vi åkte och köpte kaffe, bland annat, lite senare, runt fyra-femtiden tror jag.
Klockan var nog åtta- halv nio på kvällen när vi återgick in, sammandragningarna kändes inte kraftigare än tidigare, men kom dock något tätare. Vi fick rådet att stanna över natt, men jag kände bara hemlängtan. Hade ingen vidare lust att bli lämnad där, då jag var rädd dåvarande sambon tänkt åka (han avskyr sjukhus o mer rent dåligt där) så vi beslöt att åka hem i stället, och sova en stund. En halvtimme hem i bilen ca, plus en tur runt barnvakten, för att kika på de sovande barnen. Kontraktionerna har nu ökat i styrka, men är fortfarande fem-sju minuter emellan ca.. Kan röra mig relativt lugnt och fritt. Ca kvart i elva är vi hemma, och jag slänger mig i sängen, pustar ut o tänker försöka vila iaf. Får några kraftigare sammandragningar, o sambon ropar från vardagsrummet (har ökat andningens frekvens, flämtandas väldigt ytligt nu) att Nu har du fått tre värkar med tre minuters mellanrum, kanske ska vi åka tillbaks? Jaja, tänker jag, men jag VILLE ju verkligen vila lite till.. Mellan sovrummet o ytterdörren minns jag inte hur många gånger jag måste stanna o andas mig igenom de riktigt kraftiga kontraktionerna. Sambon följer efter, med ett par handdukar slängda över ena axeln. Jag tror jag fnissade åt dom, mindes dock att våran bm på mvc på skämt sagt åt mig att ta med handdukar i bilen, med tanke på hur snabba de tidigare förlossningarna varit..
Vi kommer iväg, och andningen fungerar ypperligt. Sitter avslappnad i bilen, flämtandas genom sammandragningarna som kommer lika tätt nu. Dom blir aldrig tätare än tre minuter. Sambon klockar dom medan han kör, jag har inte tanke på att klocka dom, bara gå in i mig själv andas, andas, andas. Någonstans mellan en halv mil och en mil har vi kvar till stan när bilens motor börjar hacka, och jag känner att vi tappar fart. Sambon svär, och säger att vi ska nog ringa ambulans, bilen har gått sönder.. Han ringer 112, och får samtala med förlossningen efter att ha fått förklaratr läget. Så, får jag känslan av att jag måste krysta.. "unge på väg" tjoar jag "han kommer nu, jag måste krysta!!" Sitter fortfarande upp, bilen rullar så sakteliga (tre cylindrar funkar ännu iaf). Fem krystvärkar tror jag att jag lyckas andas mig igenom, minns att det stod i boken att det var viktigt att inte börja krysta så fort den känslan kom, att jag förmodligen inte var het öppen än. Den sista värken lyckas jag dock inte andas bort helt, känslan är STARK, jag MÅSTE bara krysta..
Sambon blir guidad i telefonen genom hela förloppet. Vi rullar in på en statoilmack, han fäller mitt säte, får av mig på underkroppen, och fram en av handdukarna. Jag spänner mig som en fiolsträng, motarbetar kroppens impulser att krysta, men impulsen är så vansinnigt stark att jag ändå hjälper till, utan att vilja det. Har satt upp fötterna på instrumentbrädan. Fortfarande, måste jag säga, har jag inte ont! Bara en stark krystkänsla. Jag har hela tiden känt bebisen röra sig neråt genom varje motarbetad krystvärk. Sambon får rådet i telefon att se om huvudet syns än, och det gör det tydligen. Fyra krystvärkar har då motarbetats, dock utan att använda flämtandingen, den gick helt enkelt inte att ta i bruk. I huvudet finns endast en tanke. "Det här är fel!! Ungen ska inte ut i BILEN!" Misstänker att jag försöker vänta in ambulansen som är på väg. En krystvärk till, sambon säger i telefon "nu är hela huvudet ute, vad ska jag göra nu?" Vet inte vad för råd han får, men han lägger ifrån sig telefonen, och lyfter lite på bebisens huvud. Krystmpulserna försvinner, och jag andas lättad ut. Dock drabbas jag av hyperrädsla, ty jag har inte hört bebis varken gny eller gråta. Sambon lugnar o säger åt mig att den gnällde, ingen fara, ambulansen e snart här. Han avslutar samtalet, och någon halvminut senare kommer ambulansen (dock känns det som timmar som jag satt där, med bebisens kropp fortfarande kvar i mig, men utan krystimpulser, och med ben som skakade något så fruktansvärt)
När ambulanspersonalen kommer drar dom ut bebis helt, o försöker lägga honom (könet tänker vi inte på att kolla förräns vi är på förlossningen, men jag kände i sinnet att det var en han) på min mage. Navelsträngen är dock så väldigt kort, att den klipps på plats, och jag får en filt att linda in mig o barn med. På ben som knappt bär blir jag slussad över in t ambulansen ("jodå, jag kan gå, behöver int ta ut båren den lilla biten"...), och medas sambon försöker fixa motorn hjälpligt, för att ta bilen och komma efter, åker vi in den sista biten till sjukhuset. I ambulansen börjar jag blöda lite, och får krystimpuls igen. "men vad nu" tänker jag halvt i panik "kommer det en till?!" innan jag inser att det bara är moderkakan som vill ut. Men se den får jag inte krysta ut i ambulansen, som ökar farten på grund av att "det låter som du har ont" då jag flämtandas bort krystimpulsen, och att jag blöder. Senare får jag veta att dessa två stackars ambulandpersoner, relativt unga bägge, en grabbb o en tös, inte närvarat vid någon förlossning förut... Väl på förlossningen dras moderkakan ut, inga styg behöver sättas (denna gången heller, endast vid den första förlossningen sattes tre stygn) och jag mår alldeles prima! Barnet, en pojke, mår oxo bra, alla värden var fina och nu skriker han minsann
!0 september 2005, kl 23.46, föddes han, pojken som fortfarande då och då kallas för "statoil"..

[Tetz]

Wow! Vilken häftig förlossning, och skönt att det gick bra!

[wifsta]

Bättre sent än aldrig kommer här vår förlossningsberättelse:


Aron föddes söndagen den 25 juli kl 01.28
Liksom min förra förlossning var Arons ankomst en fantastisk, makalös, upplyftande upplevelse! Den här gången hade jag tränat profylaxandning med hjälp av Anna Wilbys bok och DVD, hade tom fått pappa Håkan att se den och träna med mig ett par gånger. Det kändes som om att tekniken fanns där sedan sist.

Jag vaknade vid fyratiden på morgonen den 24 juli av en sammandragning. Låg sedan och dåsade mellan sammandragningarna fram till kvart över sex då blivande storasyster vaknade. Klädde mig och gick ner som vanligt. Påbörjade dagens sysslor. Sammandragningarna återkom med ojämna mellanrum och ibland krävde de en aning djupandning, men värre än så var det inte.
Ganska varmt under dagen, jobbade utomhus med att så nytt gräs runt vår terrass, min uppgift var att stampa jorden och, så småningom, att så gräsfröna. Fick besök av bekanta som vi bjöd på kaffe, lagade lunch och middag, allt medan sammandragningarna fortgick. Vid 14-tiden var det ca 20 min mellan dem och Håkan ringde till grannen och förberedde för att det kanske inte skulle bli någon grillmiddag hos dem.
Beslutar oss för att i alla fall gå till grannen på middag, är då 17 min mellan (kl 16). Har en trevlig grillning (utan grillöl för Håkan) med kyckling och fläskkotletter samt paj till efterrätt.
Går hem för att lägga Vera kl 19, då med 15 min mellan sammandragningarna. Fortfarande så är det bara några som behöver djupandas, men avslappning och fokusering har ibland avbrutit samtalet under middagen.
Då den förra fölossningen startade helt annorlunda, med vattenavgång, så kändes det som att jag behövde ha en kontakt med Förlossningen. Ringde dem när Vera somnat och fick besked om att jag skulle åka in när det var 3 värkar på 10 minuter som var minst 1 minut långa (vi bor ca 2 mil från sjukhuset). OK – satte mig i TV-soffan och fortsatte fokusera och djupandas. Började jaga barnvakt… Den lovade barnvakten jobbade kväll, hennes mamma (som skulle vara ”vikarie”) var utbjuden på middag. Hmm, nästa barnvakt hade grillkväll med öldrickning tillsammans med några kompisar, så, vad göra?! Ringde reserven för reserven, som turligt nog precis kommit hem från middag hos en kompis och ännu inte hunnit hälla upp lördagsvinet! Jag kommer på momangen, sa Karin (som verkade betydligt nervösare än jag kände mig). Hon bor dock en bit bort (tar drygt 30 minuter att köra).
Medan jag väntade på henne så tog jag en rastningsrunda med hundarna (tar normalt 20 minuter, tog betydligt längre med värkpauser). Har nu ca 7 min mellan värkarna som jag möter med djupandning.
Håkan kommer från grannen precis innan Karin sladdar in på gården och vi förbereder oss för avfärd. Jag fortsätter att djupandas igenom värkarna som nu kommer med 5 min mellanrum och jag ringer till förlossningen och förvarnar. Sista gången jag tar tid innan vi sätter oss i bilen är det 4 minuter mellan, men jag möter dem fortfarande utan problem med hjälp av avslappning och djupandning.
Vi kommer in till förlossningen strax före 22 på kvällen. Möts där, fantastiskt nog – mitt i semestertider, av SAMMA barnmorska som jag samarbetade så bra med vid den förra förlossningen. Känns mycket bra. Undersökning och CTG visar att allt är bra, 5 cm öppen med buktande hinnblåsa. Jag tror att jag skall få åka hem igen, men icke.
Erbjuds dusch eller bad om jag vill och jag tar tacksamt emot ett bad i den nya förlossnings-avdelningens fina sittbadkar. Håkan duschar min rygg med varma vattenstrålar medan karet fylls. Blir sittande i badet i närmare en timme. BM kommer in regelbundet för att höra hur det är och för att lyssna på fosterljuden. Det kan hon göra under vattnet så jag behöver inte ens resa mig – det är underbart att möta värkarna i det varma vattnet, jag fortsätter att andas igenom dem.
När jag kliver upp lägger jag mig på sängen och fortsätter att andas igenom värkarna. Får nu ta till flämtandning.
Vid nästa undersökning (då har klockan passerat midnatt) så är jag öppen 8 cm och hinnan buktar fortfarande. Vi diskuterar om BM skall ta hål men lugnar oss en stund då allt är väl enligt CTG. Värkarna tar i och jag fortsätter flämtandas. Plötsligt får jag rejäla krystimpulser och Håkan ringer efter BM. Jag flåsar allt jag kan i knästående, men kan inte hålla emot. Det är dock inte bebisen som kommer utan en ”fotboll” av hinnor med fostervatten i… Jag har fortfarande byxor på mig och måste lägga mig för att få av dem. Då brister hinnorna, sängen blir dyblöt liksom min rock och jag missar två värkar som gör djävulskt ont… Innan jag hunnit få nya kläder och torrt i sängen anmäler dock bebis sin ankomst och det är bara att hänga med i krystvärkarna, allt händer liksom på en gång! Jag flåsar och BM håller emot för att utvidgningen skall hinna med men det är lönlöst – ut som stålmannen, med handen på kinden, kommer vår lillebror! Mellan vattenavgång och tills han var ute tog det fyra minuter!
Stolt pappa klipper navelsträngen och jag får ha honom hos mig – tänk att än en gång få uppleva lyckan av att ge världen en ny liten människa!!!

Jag är så tacksam för att jag kunnat jobba mig igenom också denna förlossning med hjälp av andning och avslappning, den här gången tom helt enligt planen
Tack till min BM Sari som stöttade mig genom arbetet och som jag denna gång dessutom hade ro att prata lite med och till pappa Håkan som fanns där.
Bestämde mig för att åka hem direkt ifrån förlossningen, så på förmiddagen fick pappan och den nyfikna storasystern hämta en ännu namnlös lillebror och mamman. Det är ljuvligt att få vara med vid ett första möte, att få se hur lilla storasyster genast blir tre decimeter längre och helt stadig i kroppen när hon får sin efterlängtade lillebror i knät och hur hon genast kramar om honom och ger honom en puss på kinden – det är kärlek vid första ögonkastet!

[CarolaE]

Profylax eller lustgas?

Efter att ha fått vårt första barn via planerat kejsarsnitt (pga tvärläge) önskade jag innerligt att vårt andra barn skulle komma den ”naturliga” vägen. Veckan innan hon kom hade jag lite känningar i ljumskarna, det strålade och smärtade ett par sekunder för att sedan vara som vanligt. BF var nyårsafton och nu var vi inne på 9e dagen i januari och var på middagsbjudning hos grannen där jag uttryckte mitt önskemål om en dotter 20110111 och lovade att släcka trädgårdsbelysningen när vi åkte till BB. Jag höll båda löftena.

Måndagmorgon den 10 januari gick slemproppen. Under förmiddagen hände ingenting men vi ringde ändå till jourhavande barnvakt farmor och sa att chansen för förlossning ökat markant.
Efter lunch fick jag en sammandragning och jag började att flämtandas. Det funkade sådär men jag visste också att det var nu, innan allt satte igång, som jag kunde träna i skarpt läge. Mycket riktigt så kom ytterligare en sammadragning och ännu en och för varje som passerade kände jag mig säkrare och säkrare på andningen. Det gällde att starta andningen i god tid, hellre andas en gång för ofta än att börja för sent.

Vid 15-tiden hade jag en sammandragning var 10e minut så vi kände ändå att det var lika bra att åka närmare BB, vi bor på landet 7 mil från närmaste sjukhus. Farmor installerades och vi åkte till hennes lägenhet så vi kunde avverka några timmar där innan det var dags för BB.
Vid 17-tiden lämnade vi hemmet. Resan gick bra trots ett par riktigt långa sammandragningar, ca 5 minuter, vilka jag försökte att andas igenom, inte det lättaste när man sitter i en bil på en skumpig väg. Det gick ganska bra trots bilålkandet, tanken att åka samma väg med tätare värkar var inte angenäm så jag kände mig glad att vi hade möjligheten att korta ner färden till BB på detta sätt. Min man ringde in och sa att det troligtvis var på gång och att jag tränat profylax. De rådde oss att komma in när värkarbetet satt igång ordentligt. Väl framme lade jag mig bekvämt i farmors säng och knäppte på TVn, här skulle det slappnas av!

Vid 19-tiden ökade frekvensen men jag låg nu stabilt i sängen och koncentrerade mig på att vara avslappnad och andas, det gick över förväntan. När ”Two and a Half Men” började hade jag fullt upp med att försöka skratta och andas samtidigt vilket även detta gick över förväntan och under denna halvtimme var sammandragningarna riktigt täta, ca var 3-5e minut, vilket gjorde att vi bestämde att åka in till BB när programmet var slut.

Strax efter 22 skrevs vi in på BB Stockholm, då var jag öppen 3 cm.
Jag fick sätta mig i sängen vilken de fällde upp så den liknade en stol och jag hade fötterna på en pall nedanför, jag satt alltså upp i 90-graders vinkel, så de kunde sätta CTG och annat. Mitt enda fokus var att slappna av och andas. Jag lade händerna med handflatorna upp mot taket på sitsen och andades.

Efter en dryg timme gick lilla pyrets puls upp för mycket vilket gjorde att barnmorskan valde att sticka hål på hinnorna. Då satte det igång ordentligt, jag hade sammandragningar konstant under ca 40 minuter, utan paus! Jag flämtandades och när dryga halvtimmen gått sa jag till min man att jag kommer att svimma, jag får inte tillräckligt med syre, hade inte en chans att dra ett enda djupare andetag. Fortfarande var smärtan helt överkomlig, visst gör det ont men det går att uthärda. Min man hade inte ens tid att knäppa kort eftersom jag inte fick några pauser och hans uppgift var att påminna mig att slappna av och trycka på mina knän. Hur som helst, när jag kände att ögonen började rulla i huvudet och rummet gungade var det dags att ringa på barnmorskan. De kom in och konstaterade att jag var öppen 7 cm. På denna dryga halvtimme hade jag alltså öppnat mig drygt 3 cm. De konstaterade även att jag måste få lite vila mellan värkarna och tyckte att jag skulle lägga mig ned. Helt galen idé, jag kunde inte möta värken alls och fick panik när inte andningen fungerade. Hann tänka att hur är det möjligt att kvinnor väljer att föda barn utan profylax!? Det var en fruktansvärd smärta och panik över att inte kunna andas eller känna kontroll över situationen. Snabbt upp i sittande position igen men fortfarande fick jag ingen paus i värkarbetet vilket gjorde att barnmorskorna mer eller mindre tvingade på mig lustgasen. Detta moment var också en mindre skräckupplevelse eftersom jag har fobi att andas i masker, kan till exempel inte tänka mig att snorkla. Hur som helst hade jag inget val, jag måste få kroppen att lugna ner sig en aning och efter tre mardrömsförsök, eftersom jag inte fick profylaxandas utan stod helt utan smärtlindring, fick jag till det med lustgasen. Men oj vilken skillnad, det var mycket bättre smärtlindring med andningen!!!

Nu gällde det att börja andas, fortfarande profylaxandning, i masken och hemligheten var att börja en stund innan jag kände värken så CTG-kurvan blev min bästa vän. Enda fördelen med lusgasen var att värkarna lugnade ner sig en aning och jag hann andas normalt några sekunder mellan värkarna.

In kom läkaren och stack lilla pyret i huvudet för andra gången, för att se hur hon mådde, och sa att hon skulle komma tillbaka om en timme igen. Nu var klockan ca 01. Men hon hann inte in något mer eftersom jag helt plötsligt kände att något förändrades, jag tror Pyret är på väg, sa jag lugnt till min man. Han fick återigen ringa in barnmorskorna vilka hade siktet inställt på en morgonförlossning eftersom de räknat med 1 cm per timme plus lite krystarbete så här tidigigt skulle vi ju inte föda! Hur som helst så kände jag ett gutturalt ljud som trängde upp i mig och kroppen liksom böjde ihop sig automatiskt. Detta var visst en krystvärk. Fantastiskt vad kroppen kan om man låter den jobba ifred. Barnmorskan frågade om jag ville ligga ner men jag sa att jag ville utnyttja tyngdlagen så jag ställde mig på knä i sängen och lutade mig mot ryggstödet. Min fina man stod bakom sängen vid mitt ansikte (han hade fortfarande inte knäppt ett enda kort eller druckit sitt nu kalla kaffe p g a att allt var så intensivt. Nu var klockan 02.30. Det enda jag nu tänkte på var att jag inte skulle krysta ut barnet på en gång utan avvakta minst tre krystvärkar, det hade jag ju läst i Barnaboken
Nu använde jag lustgasen för att slappna av och avleda signalen att krysta. Det fungerade väldigt bra. Vid fjärde krystvärken sa barnmorskan att nu vågar du trycka på. Jag vände mig lungt mot henne och sa att ”bara så du vet så går det inte att få ut ett barn” men hon svarade bara att jodå, det går visst. ”Du vet ju ingenting” hann jag tänka innan jag började ”blåsa ut ljuset”, ett moment som jag bankat in i mitt medvetande – blås ut ljuset! Jag blåste försiktigt och ut kom huvudet, andades en stund och vid nästa krystvärk blåste jag igen och vips så var lilla pyret ute. 02.49

Jag tillbringade alltså drygt fyra timmar på BB innan lilla pyret kom. Detta blev en drömförlossning på alla sätt! Jag hade läst ordentligt i Barnaboken och tränat flämtandning samt blåsa på ljuset i tre månader (jag använde flämtandningstekniken in genom näsan och ut genom munnen). Är övertygad om att detta i kombination med att jag lyckades slappna av hela vägen hjälpte kroppen att arbeta i lugn och ro. Lilla pyret fick en snabb och komplikationsfri resa ut i världen. Jag fick en fin upplevelse, ett oskadat underliv och en snabb återhämtning.

Använde blås på ljuset även när moderkakan skulle ut och det var inte obehagligt eller smärtsamt det heller. Efter förlossningen har jag inte känt smärta vid någon eftervärk när livmodern drar ihop sig, helt enligt det Anna skriver om i sin bok.

Tack än en gång för Barnaboken, denna ständiga källa till kunskap och inspiration!

PS Pyret fick till slut ett riktigt namn.

Love C

[Ylvispylvis]

Hej allihop!

Dags att damma av den här tråden?

Den 23/7 2015 föddes vår andra son . Antiklimaxet och besvikelsen när första sonen blev snittad pga sätesbjudning var total, men nu skulle vi ha revansch!!!
Inför förlossningen var därför jag och min man sååå peppade på att äntligen få uppleva en vaginalförlossning och vi hade tränat och putsat av kunskaperna från profylaxkursen vi gått 2013.

Så här blev det (kanske forumets längsta inlägg någonsin):

Bebisen fixerade huvudet i bäckenet tidigt, troligen redan i v. 33, Halleluja! Nu var det klart, det skulle bli förlossning! Plötsligt insåg vi att vi borde ha tränat mer ...men det kändes ändå ganska bra. Framför allt tyckte jag att jag var mycket mer förberedd mentalt den här gången, jag VILLE ju verkligen ha värkar och föda och såg positivt på förlossningen.

Veckorna innan förlossningen hade jag molande “mensvärk” av och till på nätterna och natten till tisdagen började de kännas mer. “Jippie, nu börjar det!” tänkte jag, men tisdagen kom och gick utan någon förändring i situationen. Var 15:e minut ungefär fick jag en värk som jag lätt kunde slappna av igenom, men jag var tvungen att koncentrera mig på andningen. Natten till onsdag blev det dock värre igen och nu behövde jag gå över till mellanandning i värkarnas kulmen. Värkarna var drygt en minut långa men blev inte tätare. Min pappa kom vid lunchtid och skulle vara barnvakt, så nu var allt klart att åka in bara värkarbetet satte igång ordentligt. Jag fick en teckenblödning men på förlossningen sa de att det bara var att vänta. Jag och maken softade framför en såpa men värkarna kändes verkligen när de kom och jag ville inte sitta ner utan stå på alla fyra.

Natten till torsdagen tilltog äntligen värkarna något, nu kom de var 5-10 min och jag ringde till förlossningen igen och sa att nu åker vi nog in snart (har 1h och 45 min att köra). Jag var såå less på denna utdragna latensfas att jag ville veta om NÅGOT överhuvudtaget hade hänt!

Vid 03.30 åkte vi. Resan var urjobbig, jag stod på alla fyra över barnstolen i baksätet och kämpade med profylaxen i värkarna som kom mycket tätare i bilen och var nästan 2 min långa. Det blev inte bättre av att vägen var ganska guppig på sina ställen. “Kör saktare!!” skrek jag till min man, som svarade att han körde 60 km/h (det är en 100-väg) i värkarna .

Som tur var gick tiden ganska fort och rätt som det var hade jag slumrat till (!!) och sovit i 15 min utan att ha någon värk. Då var vi framme (05.30) och naturligtvis hade allt stannat av, såå typiskt. Nu var jag nästan övertygad om att vi skulle skickas hem (hemska tanke!! ) och att jag max hade öppnat mig 1 cm. Men CTG-kurvan visade ändå någon liten värk och vid undersökningen visade det sig att livmodertappen var nästan helt utplånad och jag var öppen ca 3 cm. Puh! Vi fick stanna och eftersom det var så lugnt denna dag fick vi ett BB-rum direkt med varsin säng så vi la oss och försökte vila tills den aktiva fasen skulle inträda (vilket förhoppningsvis skulle ske SNART!). Frukost blev det också.

09.40 ville jag upp och röra på mig och någon timme senare var det 3-4 min mellan värkarna och de gjorde ONT och kändes långa. Nu måste det väl ändå vara på g? En bm undersöker mig igen och konstaterar att jag är 3 cm öppen och livmodertappen är utplånad. 3 cm?? ](*,) Det var jag ju för flera timmar sen! Min mentala styrka börjar svikta… Jag försöker äta lunch men har för täta värkar för att hinna få i mig något mer än några skedar soppa. Jag ställer mig i duschen och det lindrar så skönt.

Vid 14 undersöks jag igen, och är drygt 3 cm öppen (hurra?! [-( ](*,) ](*,) ](*,) ). Skulle det verkligen gå så här långsamt? Mentalt har jag nästan gett upp och tänker att det kommer sluta med snitt pga värksvaghet, och ser på bm att hon också tänker att så här kan det inte fortsätta. Hon frågar om jag kan tänka mig att ta hål på hinnorna när nästa bm kommer på vid 15, om inte ett mirakel har inträffat? Jo, jag ska tänka på det (och är snart övertygad, vad som helst för att inte bli föör trött för att orka föda).

Vid 15 kommer vändningen, en solig och peppande bm som heter Barbro börjar sitt pass. Hon berättar att hon slutar kl 22, “men innan dess ska vi nog få se bebisen!”. “Hahaha, snarare nästa vecka” tänker jag, men hennes positiva inställning smittar snabbt av sig och jag får tillbaka min energi och mentala styrka! Eftersom jag nu är 4 cm öppen och inställd på att få ut barnet innan mina krafter sinar går jag med på amniotomi (hinnsprängning). Barnets huvud är väldigt långt ner (har alla sagt som undersökt mig). Barbro berömmer min fina profylaxandning :thumbsup: och föreslår duschen igen. Gärna. Min man blir tvungen att ta av sig i bara kallingarna och följa med mig in eftersom han måste trycka på ett speciellt ställe på min rygg i varenda värk . Värkarna är tätare nu och ca 2 min långa, ibland kommer det två i rad och jag andas lättandning nästan hela tiden. Jag står i svävaren/gåstolen och han försöker påminna mig om att vila mellan värkarna (vilket jag är usel på eftersom jag hela tiden missar värkstarterna och det gör så ont att jag vill vara beredd).

Mindre än en timme senare hör jag ett bröl i duschen och känner genast igen det som ett “krystningsbröl” som jag lärt mig om på kursen och i böckerna. HJÄLP! Jag blir jätterädd eftersom jag inser att jag inte är öppen tillräckligt. Flåsar/lättandas och ringer efter Barbro som kommer direkt (vi är typ ensamma på förlossningsavdelningen). Det trycker på neråt och jag försöker förtvivlat att undvika att krysta. Lyckas mestadels men ibland måste jag bara följa med värken liite lite. Vid undersökningen 16.45 är jag öppen 5 cm...5 cm flåsande återstår innan jag får krysta!! Hujedamej. Vid det här laget är jag 100% fokuserad och flåsar som en frustande svettig flodhäst 8) . Andningen fungerar faktiskt jättebra och jag hyperventilerar inte. Bebisen mår fantastiskt därinne, säger Barbro när hon kollar fosterljuden. Hon föreslår lustgas men jag kan inte förstå vad det ska vara bra för? Jag har ju inte så ont längre, det är bara det enorma trycket jag kämpar mot. Barbro “töjer” ut mig med handen under värkarna som fortfarande är långa och täta. Jag blir tillsagd att ligga ner på sidan för att vila mina skakande ben (har stått upp nästan hela tiden) och det är skönt. I värkarna griper jag tag i Barbros hand medan Joel ska trycka på exakt rätt ställe på ryggen, missar han är det outhärdligt. Flås flås. Barbro uppmuntrar mig “du kan, andas andas andas!!” och skriker av förtjusning när jag lyckas flåsa utan att krysta en hel, superlång och kraftig värk. Hon är imponerad av min fantastiska andning och jag SKA klara det.

Kl. 19.00 får jag äntligen krysta! MEN, hur var det nu man skulle göra? Jag har nog eg. en “Rest and be thankful-phase” och vill sova, men jag hör värkstimulerande dropp nämnas och DET vill jag INTE ha. Jag vaknar till och börjar krysta. Har värkar men inte så starka och förstår inte riktigt hur jag ska göra (FÅR jag ta i? Eller ska jag helst inte ta i utan bara andas?). Minns inte vad det stod i alla böcker...Barbro ger instruktioner men jag har svårt att ta in dem. Efter att ha stått på knä i sängen och ratat ryggpositionen ställer jag mig till slut i svävaren igen och äntligen känner jag hur jag ska göra. Jag får kraft och på vad som känns som några få värkar (men tog 14 min enligt journalen) är barnet ute! Eufori och splatterfilm förenas med min enorma stolthet och glädje. Vi stapplar tillbaka till sängen och jag får mitt barn på magen. “Det är en pojke!” utbrister jag (något förvånat) och ser ömt på min fantastiska man och vår ännu mer fantastiske son . Smärtan är i princip glömd. Vår son tar genast bröstet och börjar amma i djupa klunkar som om han aldrig gjort annat =D> .

Nu börjar dock idyllen brytas av att Barbro måste undersöka mig därnere. Jag är övertygad om att allt gått bra men frågar ändå om jag spruckit mycket? Hon svarar lite svävande och efter att ha plågat mig med bedövningssprutan/sprayen och undersökt lite mer säger hon att hon ska kalla in förlossningsläkaren för att titta. “Oj” tänker jag, “det kanske är lite att sy ändå” :-k . Ganska snart konstaterar läkaren att “det här syr vi på operation”. “NEJ!!” skriker jag och ser framför mig hur jag nu måste genomgå i princip ett kejsarsnitt och vara som ett kolli i flera veckor framöver. Men de övertygar mig om att det är bäst att göra det ordentligt nu, och med bra ljus så att det läker fint och blir bra i längden och jag slipper ha besvär när jag blir gammal, typ. De lovar att jag ska bli ordentligt bedövad också vilket jag ser fram emot för nu tycker jag så synd om mig själv att jag blivit riktigt kinkig så fort någon rör mig.

Efter någon timme rullas jag iväg till operation och Johannes har då ammat färdigt och sover sött i Joels famn inne i förlossningsrummet. Jag saknar dem och drabbas av hormonstinna tårar under operationen, blandat med stolthet “det här är det bästa jag har gjort”. Operationen tar en timme, det är en tredje gradens bristning, men jag är spinalbedövad och känner ingenting. När jag kommer tillbaka har Johannes precis vaknat och börjat skrika efter bröstet och jag ammar igen. Han har fortfarande en eminent amningsteknik till min stora glädje. Han vägs och mäts (3485 g och 49 cm i ihoptryckt läge) och verkar må strålande.

Kl. 00.40 flyttas vi äntligen in i BB-rummet igen, nu en son rikare! Enda smolket i glädjebägaren är att jag tvingas sova i förlossningskladdet (uuuurk!!!) eftersom jag är bedövad från höfterna och neråt.

Så här efteråt är jag nöjd, stolt och glad över förlossningen och framför allt att min dröm om en naturlig profylaxförlossning gick i uppfyllelse \:D/ . Och har ni nu orkat läsa så här långt så får jag väl avsluta med ett bibelcitat:

“Johannes är hans namn” (Luk 1:63)

Kram!

/Ylva

[TorsMamma]

:thumbsup: \:D/