Särbehandling av barnbarn

[cillus]

Hej

Jag har en svärmor som så tydligt särbehandlar sina barnbarn.

Jag har en flicka sen tidigare på sex år.

Tillsammans med min man har jag en 10-månaders pojk.
Min man har en tvåårig flicka sen tidigare.
Jag är gravid.

Svärmor är enbart intresserad av min mans tvååriga flicka, frågar bara hur hon mår och köper presenter till henne nästan varje gång de ses samt är bara barnvakt åt henne.

Tex när vi låg inlagda på Danderyd när pojken hade RS, var hon bara orolig för om tvååringen skulle bli sjuk. Att pojken hade andningssvårigheter bekom henne inte.

När min man konfronterade henne med varför hon visade så lite intresse för tiomånaders killen svarar hon att det beror på min sexåring.
Att när hon försökt vara med pojken har min sexåring kommit emellan och talat om vad hon ska göra och inte göra.
Svärmor har talat om för min man sen tidigare att hon ogillar min sexårings beteende, att hon är ouppfostrad med mera.

Jag tycker det är fegt av henne att skylla på en sexåring, som om hon vuxna människa skulle låta sig bemästras av en sexåring.?

Jag känner mig otroligt illa till mods och vet inte hur jag ska hantera denna situationen.
Det har gått så långt att jag undviker att se henne, men häromdagen var det oundvikligt.

Min mans syster hade kalas och vi åkte dit. Den enda kontakten hon visade pojken var att stryka honom på kinden, sen var det bara tvååringen som gällde. Hon snöt henne(pojken var också förkyld), hon bar på henne och umgicks med henne.
Givetvis hade hon med en sak till flickan.

Jag lade ner pojken på golvet för att se om hon skulle försöka etablera kontakt med honom, men icke.

Nästa vecka fyller tvååringen två år. Jag får ont i magen och blir ledsen av att svärmor kommer hit.

Jag kommer dessutom ha min sexåring hemma då.

Någon som har erfarenhet eller bra tips på hur jag ska hantera detta.?

Kan tillägga att innan min man och jag fick barn så tyckte jag att jag hade god kontakt med svärmor, men när vår son föddes hände visst något. Och min graviditet är hon fullständigt ointresserad av. Har inte frågat vad det blir, hur jag mår eller när barnet kommer..

[annawahlgren]

Trist, verkligen trist, men ingenting är nytt under solen Man kan förstås förklara farmors beteende med allt möjligt - som t ex att hon står nära den lilla tvååringen som hon känner sig förtrogen med (och vice versa), medan hon inte känner din lilla sexåring alls. Vad gäller lilla pojken kanske hon inte är av den sorten som per automatik kastar sig över bebisar, eller hon kan stå tillbaka för din egen mamma - mormor; här luktar klassiska svärmorsproblem lång väg, och de kom i dagen när lille pojken föddes, av en "ny" mamma... osv, osv. Hur som helst måste situationen hanteras till minsta möjliga smärta, och då föreslår jag att du - eller ni båda - anlägger en så saklig attityd som möjligt. You go with what you get, som det heter Det är inte lätt för dig nu när du är gravid igen dessutom, men det är, tror jag, nödvändigt.

Som mamma älskar man ju sina barn över allt på jorden, hur många de än är (fråga mig), men det kommer en dag när man inser att inte alla här i världen tycker de är lika fantastiska och älskansvärda som man själv tycker de är, alla lika mycket. Det är tufft att inse det. Men nyttigt. Man inser att man inte kan kräva känslomässig rättvisa, ens av en farmor av kött och blod. (Kanske inte ens av barnafadern eller av sig själv alla gånger ) Känslomässig rättvisa finns inte.

Så problemet får angripas sakligt. Så sakligt som går, vilket innebär 1) att man slutar bli så ledsen och besviken SJÄLV, och i stället 2) skyddar barnet / barnen ifråga från att bli det. Man kliver ur sig själv och går till barnets / barnens beskydd, vilket kan tarva sina genomtänkta små strategier.

Givetvis hade hon med en sak till flickan.

Eftersom din man, själva sonen, inte tycks dra sig för att vid behov prata förstånd med sin mamma, vilket länder honom till heder, tycker jag han ska påpeka för henne vid tillfälle (dvs om och när det händer igen) - helt sakligt och utan att ställa frågor och utan att anklaga - att det inte är någon bra idé att ge present(er) till en unge men inte alla, om man befinner sig på samma plats allesammans. I rättvisans namn kommer de andra barnen förr eller senare att undra varför bara en av dem får något men inte de, och vad ska pappa / mamma svara på det (Obs! Retorisk fråga - här ska inte inväntas svar utan bara ges farmor en tankeställare, nästan som i förbigående )

Jag lade ner pojken på golvet för att se om hon skulle försöka etablera kontakt med honom, men icke.

Vänd på steken. Tänk - och handla - i enlighet med ett av tipsen i trotskapitlet i Barnaboken "Jaså, du vill inte hälsa på ditt barnbarn? Då FÅR du inte hälsa på ditt barnbarn!" Och så plockar du bort honom. Varpå farmor genast kommer rännandes och hojtar: "Jo! JO! Jag VILL hälsa på mitt barnbarn!"

Well, orden lär du inte få höra, men handlingen, handlingen I Simons tid. Som ett av mina egna små barnbarn brukade uttrycka saken. Tålamodets sak!

Hoppas bör man, annars dör man [-o<

[Alma]

Mycket bra och tänkvärt svar Anna! Väl formulerad fråga också, som många av oss andra har erfarenheter av.

Det är svårare att möta de vuxnas beteenden, än barnens beteenden!

[cillus]

Tack för svar!

Helt riktigt Alma det är svårare....

Jag förstår och accepterar att andra människor inte kan eller kommer att tycka att mina barn är lika fantastiska som jag tycker. Men jag förväntar mig rättvisa åtminstone.
Även fast man har mer känslor för någon annan får man som vuxen "hålla masken" och åtminstone behandla lika.

Jag har pratat med min man och jag hoppas han tar upp detta med henne, för tyvärr tror jag fler tillfällen kommer.

[annawahlgren]

Även fast man har mer känslor för någon annan får man som vuxen "hålla masken" och åtminstone behandla lika.

Ja, det är ju vad man skulle önska. Frågan är hur man får det dit. Minsta möjliga smärta...

Jag själv kan till exempel inte behandla alla barnbarn lika. Jag har blivit portad från ett par av dem. Så gör inte du, jag vet; men om man inte har- får bygga upp - en nära kontakt från början, blir det svårt att känna lika mycket för dem man inte mött från start. Det du far efter är beteendefostran (av farmor) och jag är rädd att hon är för gammal för det Försök, som jag sa, att se sakligt på det hela. Man kan inte alltid få det bästa, hur hett man än skulle vilja (fråga mig).

Det är svårare att möta de vuxnas beteenden, än barnens beteenden!

Så sant.

[cillus]

Ska berätta lite hur det gått.

Vi lät saken bero lite för att se hur farmodern agerade...
Hon fortsatte att då och då fråga om tvååringen kunde vara hos henne.
Min man kom med svepskäl till varför det inte gick. Ja det kan tyckas fegt, men hans anledning var att han var rädd att be henne flyga och fara om särbehandlingen kom på tals..
Hon lyckades träffa tvååringen, givetvis hade hon med ett litet armband. (Sonen var med vid samma tillfälle)

Iallafall sonen har fyllt ett år. Vi valde att ha kalaset veckan efter. Medvetet för att då skulle inte de andra barnen vara hemma.
Dels kunde hon då inte ta sig an tvååringen, samt ej heller "skylla på" sexåringen.

Vi skulle ha kalaset klockan 16:00 på en lördag.

Vi hintade om det ca två veckor innan.
Hennes första och enda fråga var om tvååringen var hemma då.
Min man svarade att vi har bara ettåringen den helgen.
Ingen mer kommentar från svärmor/farmor.
Slut på samtalet.

Två dagar innan kalaset skickar min man ut ett "bekräftelsesms", officiell inbjudan.
Svärmors svar var att hon kan inte komma, är bortbjuden på middag klockan 17:00.
Ingen fundering huruvuda hon kunde komma tidigare , dagen innan eller dagen efter.

Hon bor 5 minuters bilväg från oss....
Det har hänt lite andra saker emellan som tydligt förstärker hennes särbehandling som jag ej ids skriva om här.

Vårt agerande nu:
Vi tar timeout från henne.
Vi utesluter henne från hela vår familj.
Slut på särbehandling!! [-X

[annawahlgren]

Vårt agerande nu:
Vi tar timeout från henne.
Vi utesluter henne från hela vår familj.
Slut på särbehandling!! [-X

Tack för att du berättade

Timeout tycker jag låter som en utmärkt idé. Även farmödrar utvecklas, tänker och besinnar sig... stundom

Tänk däremot inte i så definitiva termer som "vi utesluter henne från hela vår familj", tycker jag. Vänta och se, ligg lågt, skydda er själva (och barnen) ett tag, och se vad som händer - precis som ni gjort nu. Men döm inte. Slå inte spiken i kistan djupare än att den faktiskt går att få loss och kanske lossnar av sig själv, ett tu tre. Sådant händer