Barnaboken - "en vägledning till lugn". Om kvinnostyrka

[Tone]

Hei igjen Anna. Du har så mange mennesker som er oppriktig glad i deg. Takknemligheten,kjærligheten, ydmykheten du forventet å få av din nærmste fikk du i steden av oss. Vi er ikke i familie men endog så nær. Smak på hvert ord du får, tørr å tro på dem.
Ønsker å si noe ord om forsoning og disse ord er ikke til deg Anna.
Forsoning er noe som lever inni deg uansett hva du velger å gjøre med den. Som et vesen du selv bestemmer formen og vekten av. Det finnes ikke noe som heter :jeg velger å ikke forsones. Den er der uansett. Å velge å ikke forsones veier tungt,den veier sorg og tomhet. Disse vokser med årene. Du kan aldri rømme fra dem. Å velge å forsones veier også, men den veier av glede og får deg til å vokse.
Det finnes ikke noe som heter; jeg velger å ikke forsones. Tror du det lurer du deg selv og jeg kan fortelle deg at det kommer å bli en kortvarig illusjon.
Å velge å forsones betyr at man er snill mot seg selv, at man har motet til å se inn i seg selv og fremtiden. For selv om man er i 40årene er det mange dager igjen av livet. Dager der du skal utvikles, forandres og forandre mening. Dager som kommer å gjøre deg mer ydmyk i forhold til dine medmennesker. Dager der du selv kanskje ønsker forsoning med noen andre og angrer på at du selv ikke åpnet opp døren den gang noen bad deg.
Å forvente at forsoningen bare skal gi deg selv en vinst er ikke forsoning men en maktkamp. Å forvente at forsoningen skal skje på et sted der tilskuerbenkene fylles i ære for din uskyld er grymt.
En forsoning kan bare være privat og oppriktig. Den må ha et ønske om ro for begge parter, den må gi vinst og glede for begge. Et ønske om en ÆRLIG forsoning er en hånd som strekker seg ut. Er det ikke et sånt menneske vi alle ønsker å være?

[annawahlgren]

Kära Tone

Du skriver så oerhört vackert och klokt. Jag bad Hege översätta dina rader om försoning, de är som en predikan, ett bibelord. Tack!

Och detta: "Takknemligheten,kjærligheten, ydmykheten du forventet å få av din nærmste fikk du i steden av oss. Vi er ikke i familie men endog så nær. Smak på hvert ord du får, tørr å tro på dem." Det är ord jag bär med mig i mitt hjärta. Tack!

Ønsker å si noe ord om forsoning og disse ord er ikke til deg Anna.

*Försoning är något som lever inom dig oavsett vad du väljer att göra med den. Som ett väsen du själv bestämmer formen för och vikten av. Det finns inget som heter: Jag väljer att inte försonas! Den finns där ändå. Att välja att inte försonas väger tungt - med en tyngd av sorg och tomhet. De två växer med åren. Du kan aldrig fly från dem. Att välja att försonas väger också tungt, men det är med en tyngd av glädje, som får dig att växa.

Det finns inget som heter: Jag väljer att inte försonas. Tror du det, lurar du dig själv, och jag kan berätta för dig att det blir en kortvarig illusion.

Att välja att försonas betyder att man är snäll mot sig själv, att man har modet att se in i både sig själv och i framtiden. För även om man är över 40, återstår många dagar av livet. Det är dagar då du ska utvecklas, förändras och ändra mening. Det är dagar som kommer göra dig mer ödmjuk i förhållande till dina medmänniskor. Det är dagar då du kanske själv önskar försoning med andra och ångrar att du inte själv öppnade din dörr den gången någon bad dig.

Vill du ha försoning bara för att själv tjäna något på den, då är det inte försoning utan maktkamp. Tycker du försoningen ska äga rum någonstans där åskådarläktarna kan fyllas till din oskulds ära, då är det grymt.

En försoning kan endast vara privat och uppriktig. Den måste bäras av en önskan om ro för båda parter. Den måste berika och ge glädje åt båda. Viljan till ÄRLIG försoning betyder att handen sträcks ut - och är det inte en människa som sträcker ut handen vi alla vill vara?*

:-({|=

[annawahlgren]

Att lita till sin inre övertygelses röst. Det gäller barn och det gäller livet i stort. --- Det är inte lätt. Men att göra något annat är omöjligt, i allafall om man vill leva på riktigt.

Tack, inger

Det är sannerligen inte lätt. Men det är nödvändigt. Om man inte ska sälja sin själ.

(Och vad får man för den )

[Tone]

Takk Anna, Takk Hege. Var litt usikker på om det jeg skrev ble for nært og for direkte men dette er tanker jeg har hatt lenge og erfaringer jeg selv har lært av. Forsoning er godt for mennskligheten, forsoning er godt for den andre part men aller best er den for deg selv og for fremtiden. Vi mennesker tar så mange valg i livet som veier tungt. Valg som ikke var riktige for oss . I steden for å rydde opp går vi videre. Med stoltheten under den ene armen og frykten for sannheten under den andre.
Kanskje man på den måten ikke mister ansikt men til slutt mister man seg selv.
Sånn blir man aldri hel. Det unner jeg ingen.

Takk for fine ord. De varmer.

[Tone]

Og med dette kan jeg ikke la være å tipse om en bok som lærte meg så mye. På svensk : Lång väg hem. Av Lori Lansens. Dette er kvinneskjebne, menneskeskjebne. Det er en fortelling om hva det faktisk kan koste å være mor, søster, datter, kone og kvinne. Starter du å lese den er jeg redd påsken er over for din del. Send eventuell mann og barn ut på skitur, (lang) dra ned rullgardinen og forbered deg på å lære noe om oss alle. Lær hva du kan velge i steden for bitterhet,sorg og tomhet. Jeg er en boksluker. Denne raver over alle romaner for den forteller historien om deg og meg. Kos dere.

[Tone]

Hei igjen. Jeg har et spørsmål til deg Anna. Kan jeg skrive av et stykke fra Barnaboken her. Et stykke som har betydd mye for meg og som jeg ønsker kommentere i forhold til den situasjonen du står i nå. Vet at det er mange regler rundt kopiering men det er ikke det jeg skal gjøre. Jeg skal bare skrive noe du har skrevet selv for å belyse hva Barnaboken har gjort for meg og hvorfor du har min tillit til 100 prosent. Men jeg må på biblioteket for å låne den da den ligger i mitt hus nordpå. Håper jeg får tak i den på tirsdag. Hvis det ikke er greit å skrive av så kan jeg jo bare fortelle kortfattet hva du skriver for å på den måten få sagt hva jeg mener. Og som du sikkert har forstått... er det mye. . Tenker på deg og håper at du har hatt en flott påske. Klemmer fra meg

[annawahlgren]

Tack, du kära Du får citera precis vad du vill och var du vill, och då anger du bara källan: Barnaboken. Jag är tacksam att du sprider ordet :-({|=

[Alma]

Hej Tone,
Intressant att läsa dina inlägg, välkommen hit till forumet!
Du beskriver så bra om försoningens förutsättningar och krafter, band annat

Å forvente at forsoningen bare skal gi deg selv en vinst er ikke forsoning men en maktkamp. Å forvente at forsoningen skal skje på et sted der tilskuerbenkene fylles i ære for din uskyld er grymt.
En forsoning kan bare være privat og oppriktig. Den må ha et ønske om ro for begge parter, den må gi vinst og glede for begge.


Jag har själv reagerat på "rätten att icke försonas" och beskrivningen av 'oförsonlighet som befrielse' som proklameras genom FFs bok. Det är underligt att detta inte diskuterats mer i samband med boken.

Hoppas du fortsätter att bidra här!

[Tone]

Hei og tusen takk Alma. For å komme frem til den forståelsen om forsoning måtte jeg selv stå i mitt eget valg "om å ikke forsones". Det ligger ingen befrielse i avgjørelsen, bare en deilig bitterhet og en følelse av å ha vunnet, en veldig kort stund. Andre menneskers kommentarer som sa: du har valgt rett, ga meg styrke men aldri fred. For på slutten av dagen gikk de hjem til seg selv og jeg sto alene i mitt valg....om å ikke forsones.
Hva fikk meg til å velge forsoning? Jo innrømmelsen om at vi alle bare er mennesker, på godt og vondt. Årene gikk og jeg begynte å forstå at heller ikke jeg var perfekt (tro det den som vil ) Uansett hvor rett jeg mente at jeg hadde, uansett hvor vondt jeg selv mente at jeg hadde hatt det fant jeg ikke roen i min stolte valg. Det fikk meg ikke til å vokse, den spiste bare av min sjel.
Tyngden av valget spredde seg til andre viktige avgjørelser i mitt liv. Etterhvert forsto jeg at det preget hele meg. Ønsket jeg å bære på dette resten av livet? Var dette noe jeg ønsket å gi videre til mine barn, for stol på meg når jeg sier at barna ser.....alt. Nei. Jeg ønsker at mine barn skal høres, jeg ønsker at de skal ha retten å si ifra om de har følt seg ille behandlet men mest av alt ønsker jeg at de skal håntere kunsten det er å forsones. Å ikke forsones lukker så mange dører, den står i veien i livet. Jeg ønsker mine barn mer enn det...

Når jeg tenker på Annas datter får jeg bare vondt av henne. Det er ikke et lett valg hun har tatt. Måten hun håndtere dette viser at hun har det vondt og jeg håper, mest for hennes egen del at de en dag kan finne tilbake til hverandre, såret begge to men tilbake. Livet er for kort, så alt for kort for å ikke alltid gjøre det beste ut av det.

[annawahlgren]

Tone Du skriver i Gästboken:

*Det är så otroligt mycket i Barnaboken som berättar vem du är, och sättet du skriver och formulerar dig på slår undan benen på orimligheterna. Även om jag inte känner dig personligen ger ditt engagemang och din skrivkonst bekräftelsen och svaret. Det är vapnet och försvaret, eftersom det inte är möjligt att skriva en sådan bok utan att den har fäste i hjärtat. Du hade aldrig nått så många om det inte varit en berättelse rotad i dig själv.*

Tack

Nej, man bluffar sig inte in i människors hjärtan. Inte i längden i alla fall. Och det är i människors hjärtan, så många, många hjärtan - som Barnaboken bor, alltjämt och på nytt. Jag tänker inte tiga och se på medan svenska media till skandalhyenor har ihjäl mitt tionde barn, som varit och är till sådan nytta och glädje för så många.

En dotter gav en vidrig bild av en vidrig människa, en bluff och kriminell osv osv osv och dödade mig nästan, men bara nästan. I sin bok begravde hon mig, efter att motvilligt ha släpat sig till begravningen, där hon inte ville krama liket (se Sanning eller konsekvens).

Nu sitter jag här i New York och känner livsglädje igen och ungen - fyrabarnsmamman som satt en ära i att INTE läsa eller ta till sig Barnaboken och dessutom enligt triumferande uppgift slängt - eldat upp? - den, får konstatera att jag fortfarande inte är död. Än. Trots hennes idoga avrättningsförsök.

Bonnier Carlsen på sin tid gjorde detsamma: slaktade den, och systerförlagen i Danmark och Norge följde efter. Varför "No prophet is accepted in his own country", heter det på engelska (fick jag höra senast igår, för även hit har ju ryktet om min dotters avrättningsförsök nått). Ingen blir profet i sitt eget land. Får väl vara smickrad över att även Danmark och Norge hör dit... Jag räddade Barnaboken genom att starta ett eget förlag för lånta pengar, Förlag Anna Wahlgren AB.

Hit har emellertid också ryktet om en annan unges inval i Svenska Akademien nått, så bilden av en vidrig mamma och vårdnadshavare som borde fråntagits sina barn, ansvarslös, frånvarande, försupen, vanvårdande och MISSHANDLANDE som hon var (för öppen ridå dessutom - varför INGREP ingen ) ter sig en smula osannolik i sunda förnuftets - och kärlekens - ögon.

Inom parentes: Det var för övrigt hon, äldsta ungen, som fyrade av startskottet till Barnaboken, sedan hennes far (Obs! Ej att förväxla med make nr 2, min personlige stalker) tjatat på mig i tio år om att skriva en bok om barn, eftersom han ansåg att jag var "en skicklig författare och en utomordentlig mamma - den kombinationen är oslagbar". 17 år gammal kom hon till mig och sa, lätt uppfordrande: "När jag får barn, vill jag att de ska bli som jag. HUR GÖR MAN?" Då påbörjade jag mitt treåriga arbete med Barnaboken.

Det jag tycker är riktigt, riktigt sorgligt är att inte bara en utan tre ungar, alla de tre som jag fick tillsammans med min stalker sedan 40 år, "Feldtöversten" (se Sanning eller konsekvens), nu, i 40-årsåldern, har låtit sig hjärntvättas så till den milda grad att de verkligen på allvar tycks tro, själva, att de hade ett helvete med mig som mamma. Det hade de inte. De var glada, trygga barn. Om det kan världen vittna - den som faktiskt var med, vilket inte deras far var.

Nu är jag i NYC. Bästa medicinen. Vad frodas här om inte varje människas rätt till människovärde :thumbsup:

Och eftersom jag vet - ända sedan lille Aron dog 1975 - att vad som helst kan hända när som helst OCH GÖR DET, funderar jag på hur den där begravningen ska se ut, då mitt liv är over and out. Jag kan ju dö knall och fall, idag eller i morgon, här eller någon annanstans, och då måste jag begravas och lämnas hädan (intill Aron). Folk som kommer till en begravning gör det ju för att hedra den avlidna, för att minnas vackra eller roliga eller bra saker. Inte för att förnedra eller hata. Vilket problem Vem ska begrava mig och hur? Min familj är sönderslagen. Kan Barnaboken

Tack, Alma Tack, Tone :-({|=

[Tone]

Anna. Det er mye jeg skulle ha sagt deg men dette er en åpen scene.

Du er nå en moden og voksen kvinne som pga av dine egne og andres valg stått alene med størsteparten av ansvaret. Du har hatt kontroll på ALT. Men det er visse ting du ikke kontrollerer eller kan gjøre noe med. Din begravelse er en av dem. Du bekymerer deg t.om for den. Hvem som kommer eller ikke er ikke noe du skal bruke en tanke på. Slutt omelebums! Er det ikke nok folk rundt deg som piner deg uten at du trenger å gjøre det selv også?Du må la de som er etter deg stå i sine egne misstak, dem får du ikke hjelpt da. Eller har du tenkt å komme tilbake for å trøste oss da også? Skulle ikke forundre meg.
Du skriver like vakkert som en antilope med et løvehjerte. Like sterkt og grasiøs. Dine ord kommer å leve videre i barn av i dag og i barn av i morgen. La det fylle deg, ikke ting du har prøvd å gjøre noe med men ikke fått til. Det var det du sa til meg for så lenge siden.

Så noen ord jeg ventet lenge med å si men som jeg ikke lenger klarer å holde inne. Dere hobbyjournalister som har tatt studiet per brevkurs og fått eksamensbeviset tilsendt i posten... når Anna forlater scenen og kamera er slått av, hvordan klarer dere å sove? Hva fyller deres hode seg med da? Yrkesstothet? Skam? En egen innrømmelse over at dere selv ikke er perfekte samtidig som dere takker deres gud for at dere ikke går i Annas skor? Hva for laken sover dere på? Silke? Betalt med blodpenger dere tjent når dere sammen med andre valgte bevisst å knuse et annet menneske? Hva kan en menneske har gjort for grusomme handlinger for å fortjene det dere har gjort? Forran dere står et menneske frarøvet alt, knust i biter og det dere tenker på er penger og oppslag. En kvinnelig journalist klarer t.om å fortelle Anna direkt ved start av sending at noen deltakere valgte å ikke komme pga av at hun skulle komme. Bare for å få startet interjuvet med Anna i knestående. Tror aldri jeg opplevd en verre scene. Etterpå går den kvinnlige journalisten hjem til seg selv, slår seg på brystet og er stolt over seg selv som mor. Men som medmenneske da? Hvor står du der? Jævelig lavt? Laver enn jeg trodde noen kunne synke. Å fråtse i andres sorg!! Anna full av fortvivlan og sinne forsvarer seg selv og sin kjærlighet til barna. For hver gang hun åpner munnen tjener dere penger. Jeg har ikke ord. Jo forresten.... skam dere!!

Annas datter skader seg styggt i en fallulykke på et klatterstativ. Blodet spruter. Anna tar ungen på armen å går på stive bein mot noe hun ikke vet hva. Det eneste hun tenker på er at datteren ikke må bli redd. Inne i henne raser frykten, sjokket og angsten. Hun trøster barnet mens hun i sjokk går etter hjelp. Barnet gråter ikke for hun vet av erfaring at mamma er trygg. Når mamma sier at alt går bra så går alt bra. Det var ikke Annas vaklete fortid som gjorde henne trygg for barnet mens hun egentlig bare har lyst å falle sammen i angst. Det er ikke tanken på faren som ikke var der som fikk henne til å snakke med barnet uten frykt, det var ikke all støtte hun fikk av samfunnet som gjorde at barnet glemte at hun var skadet. Det var kjærligheten, intet annet! Annas kjærlighet til barnet fant frem uante krefter i henne. Kjærligheten til barnet sto over alt, også instinktet om å skrike på hjelp. Dette er hva du har Anna.Bruk det. Dette er også hva dine barn har. Når mennesker leser dette oppi mot hva som ellers blir skrevet om deg tror jag at de fleste, de som ikke skal tjene penger på deg ser sannheten. Nå skal du kose deg i New York så kommer jeg tilbake når du kommer hjem. For nå er du der og skal bare ha fokus på det. Men som sagt... jeg har mere å si hvis du vil høre. Stor klem til deg min venn..

[Tone]

Mennesker er selv sitt største håp. Jeg tror at vi også til sist er vår egen helbredelse. Jeg sier det til trøst. "Anna Wahlgren Barnaboken"

[annawahlgren]

Tack, Tone Jag bara gråter nu.

Jag har bett Hege översätta.

[Tone]

Beklager Hege... mye arbeid for deg. En ting jeg må be deg å rette på. Bak "jævlig lavt" står et spørsmålstegn. Det skulle være et utropstegn for omkring dette fakttum har ingen spørsmålstegn plass. Bruk gjene 2 !!

[annawahlgren]

Tack, Tone Här är översättningen av din vackra text.

*Du är nu en mogen, vuxen kvinna, som till följd av dina egna och andras val stått ensam om merparten av ansvaret. Du har haft koll på ALLT. Men det finns vissa saker du inte kan kontrollera eller göra något åt. Din begravning är en av dem. Du bekymrar dig till och med för den. Vem som kommer eller inte är ingenting du ska ödsla en tanke på. Sluta nu, omedelbums! Är det inte tillräckligt med folk omkring dig som plågar dig utan att du ska behöva göra det själv också? Du får låta dem som är ute efter dig stå där med sina egna misstag, dem kan du ändå inte hjälpa då. Eller hade du tänkt gå igen för att trösta oss då också? Skulle inte förvåna mig!

Du skriver lika vackert som en antilop med ett lejons hjärta. Lika starkt och graciöst. Dina ord kommer att leva vidare i barnen av i dag och i barnen av i morgon. Låt det uppfylla dig, i stället för allt du försökt få till men inte lyckats med. Det var vad du sa till mig, då för så länge sedan.

Så några ord jag har väntat länge med att säga, men som jag inte längre klarar av att hålla inne med:

Ni hobbyjournalister som verkar ha gått en brevkurs och fått examensbeviset på posten… När Anna lämnar scenen och kameran slås av, hur klarar ni av att sova? Vad finns i era huvuden då? Yrkesstolthet? Skam? En egen erkänsla över att ni själva inte är perfekta samtidigt som ni tackar er skapare för att ni inte går i Annas skor? Vad för sorts lakan sover ni på? Sidenlakan? Köpta för blodspengar ni tjänat på att ihop med andra medvetet välja att krossa en annan människa? Vad för förfärliga handlingar kan en människa ha begått för att förtjäna det ni har gjort? Framför er står en människa som har berövats allt, som är slagen i spillror, och det ni tänker på är pengar och löpsedlar. En kvinnlig journalist lyckas till och med berätta för Anna direkt i TV-sändning att några inbjudna deltagare bestämt sig för att inte komma, därför att hon skulle vara med. Bara för att kunna börja intervjun med Anna slagen på knä! Jag tror aldrig jag har upplevt en värre scen. Efteråt går den kvinnliga journalisten hem till sitt, slår sig för bröstet och är stolt över sig själv som mamma. Men som medmänniska då? Var står du där? Jäkligt lågt!! Lägre än jag trodde någon kunde sjunka. Att frossa i andras sorg!! Anna försvarar i förtvivlan och ilska sig själv och sin kärlek till barnen. För varje gång hon öppnar munnen tjänar ni pengar. Jag har inga ord. Jo förresten… Skäms på er!

Annas dotter skadar sig illa i en fallolycka från en klätterställning. Blodet sprutar. Anna tar ungen i famnen och går iväg med stadiga steg mot något hon inte själv vet vad det är. Det enda hon tänker på är att hennes dotter inte får bli rädd. Inom henne rasar fruktan, chock och ångest. Hon tröstar barnet medan hon går för att söka hjälp i sitt chocktillstånd. Barnet gråter inte, för hon vet av erfarenhet att mamma är trygghet. När mamma säger att allt blir bra så blir det bra. Det var inte Annas otrygga förflutna som gjorde henne trygg för barnet, medan hon helst hade velat bryta ihop i ångest. Det var inte tanken på fadern, som inte var där, som fick henne att tala till barnet utan fruktan, och det var inte stödet från samhället som fick barnet att glömma att hon var skadad. Det var kärleken, inget annat! Annas kärlek till barnet fick fram oanade krafter i henne. Kärleken till barnet överskuggade allt, också instinkten att skrika på hjälp.

Detta är vad du har, Anna. Använd det. Detta är också vad dina barn har. När människor läser detta och ställer det emot vad som annars skrivs om dig tror jag att de flesta, de som inte ska tjäna pengar på dig, inser sanningen.

Nu ska du ha det så bra i New York, så återkommer jag när du kommer hem. För nu är du där och ska bara ha fokus på det. Men, som sagt... jag har mer att säga om du vill lyssna. Stor kram till dig min vän…*


Tack igen, Tone

Ja, jag vill lyssna. Alltid till dig.

Och den lilla flickan, som var fem år när hon föll och gjorde sig så illa men inte grät det minsta lilla, ens när doktorn började klippa henne i pannan, var Felicia