2 åring - med och utan barnaboken

[Tin]

Två sidor på myntet när man har med en 2-åring att göra:

Mormor: Nu är maten klar, kom och ät!
Lilla O: Neeeej
Mamma: Vill du hälla mjölken själv?
Lilla O: Jaaaaa (kommer springande till matbordet och kravlar upp på stolen)

Mormor: Kom så går vi ut och leker!
Lilla O: Neeeej
Mamma: Var är lilla O´s skor? Är dom borta? Jag kan inte hitta dom.
Lilla O: O leta (kommer springande till hallen och pekar på skorna och sätter glatt på sig ytterkläderna)

Mormor: Dags att borsta tänderna, kom här.
Lilla O: Neeeej
Mamma: Kan lilla O säga aaaahhhhh lika högt som mamma?
Lilla O: Ahhhhhh (öppnar gapet och låter sig borstas)

Mormor: Nu är det dags att gå till dagis, skynda dig.
Lilla O: Neeeej
Mamma: Vem ska du leka med på dagis idag?
Lilla O: Loe
Mamma: Vad kul, då får vi skynda oss dit så ni kan börja. Var är vagnen nu igen?
Lilla O: Däääär. (pekar mot garaget och studsar otåligt vid dörren)

Mormor: Du måste ha strumpor på om vi ska går ut, det är kallt.
Lilla O: Neeeej
Mamma: Vill du ha de blå strumporna eller de röda med ugglor på?
Lilla O: buggla
Mamma: Var sätter man strumporna nu igen, på huvudet?
Lilla O: "kiknar" foten mamma (sätter på sig strumporna själv)

Mormor: Kom och hjälp mig duka vännen.
Lilla O: Neeeej
Mamma: Visa mormor hur man gör vetja, du kan ju men mormor kan inte. Var är besticken?
Lilla O: däääär (springer fram till besticklådan och guidar stolt mormor igenom hela dukningen)

Små anekdoter från vår vardag med en 2 åring som gillar Nej. Jag tackar barnaboken för alla tankar kring hur man på bästa sätt kommunicerar med en liten nej-sägare. Utan den skulle vi ha utbrott varje dag. Nu har vi istället en underbar liten barnaboks unge som är en njutning att vara med trots sin förkärlek till "Neeeej".

Förlåt mormor för att du fick vara med här.

Har ni fler anekdoter på "tricks" som fungerar?

kram Tin

[TorsMamma]

=D> =D>

[Sarisparis]

=D> =D> =D>

Just det där att byta ut "order" mot "men VAR ÄR XXX :-k / HUR GÖR MAN / osv och att sedan vänta in barnet, är ett av de guldkorn jag vârdar som mest ömt ur Barnabokskattkistan.

Och rent allmänt att ställa frâgor till barnet och verkligen lyssna till svaret om man känner att man är pâ väg att köra fast eller mâla in sig i en âtervändsgränd av tjat och irritation. Barnet har ofta en alldeles egen och otippad väg ut frân den trista sörjan som man som Vän Av Ordning alltför ofta ställer till med.
Eller kasta sig in i deras humorvärld istället för att tycka att det är jobbigt med allt flams och trams. Dessutom är det ju grymt mycket lättare att fâ gjort det som "ska" göras om man har riktigt roligt.

En av de stunder i min vardag som gâtt frân svart till vitt med hjälp av exempel som dessa är att ta sig in när man varit ute. Vi har en ganska lâng väg (med barns ögon) när man väl kommit fram till vârt hus (vi bor i lägenhet). Väl inne i garaget, där vi parkerar vagnen, mâste vi sedan gâ uppför en ramp, gâ igenom en korridor, âka upp med hissen, gâ en till korridor innan vi är framme vid vâr dörr. Denna väg kan lätt ta en kvart (30 sek om man är själv vuxen ). Det roligaste, enligt de smâ, är att utforska alla smâ hâl i den grova väggen i garaget, men det är även en utmärkt väg att bara "fastna" pâ och bli stâendes/sittandes/liggandes
Men med ett förhâllningssätt som det Tin beskriver sâ blir det ju bara kul att själv leta spännande hâl (en bit fram), hitta en intressant dammtuss pâ golvet (en bit ännu längre fram), fundera pâ hur i hela friden man fick hit den här hissen osv osv. Bästa betet är att fundera pâ hur man öppnar dörren med nyckeln. Och dâ är vi ju framme

[anna]

Tack för två supersöta och tankvärda små berättelser!
Kram Anna

[Tin]

Hm, ja dom duggar tätare de små utbrotten, lilla O närmar sig ju trotsen. JAg väljer att reagera med: vad spännande det ska bli.

Igår var det lite extra jobbigt för lilla O före middagen, trött och hungrig hjälper ju inte till och "nejjen" och utbrotten haglade. Hon skulle inte duka bordet eller röra i grytan utan gick mest omkring och var missnöjd och gnällde och ville till lekplatsen. Triiiist stämning!
Så jag satte mig ner bredvid och tänkte, nej nu provar vi nåt nytt om inte de vanliga rutinerna kan få henne lugn och trygg för hon helt enkelt inte vill delta, så får jag berätta att de vanliga rutinerna fortfarande finns där. Så, jag började:
- Vet du, nu är det snart middag!
- Neeeeeeej! Gå uuuuuut!
- Och när vi ätit upp då ska vi bada, precis som vanligt. Med en massa skum.
- "lilla o tittar upp på mig"
-Och sen tar vi på nattblöjan och pyjamasen.
- Mmmmm.
- Och så gör pappa välling och vi sätter oss i soffan och myser.
- Jaaaaaa.
- Och sen busar vi massor.
- Ja, mamma.
- Och sen ska jag natta dig, precis som vanligt.
- Jaaaa, mamma natta.
- Dåså, då börjar vi med middagen. Besticken behöver läggas på bordet.
- Jaaaa, springar glad igen ut i köket och stormen har blåst över.

Intressant tänker jag, att det kan räcka att påminna muntligt om alla härliga rutiner. Och ändå känner liten att tryggheten återvänder tots att det svajade bara för en liten stund sedan.

kram Tin

[Bellan]

Å, tack Tin! Helt underbart! Det där ska jag ta med mig in i trotsåldern
/Bellan

[Alma]

Fina berättelser Tin!

Jag minns alla spännande milstolpar från promenader med min 2-åring. De var många då, duggade tätt. På 15-metersstigen fram till huset hade vi nog 15 hållpunkter som måste kollas. Och så några sniglar och myror däremellan.

Men också med äldre barn är det användbart med milstolpar. Både namn på små ställen på vägen, och på hållpunkter i tillvaron. Himla bra är det för en själv också!

[Sarisparis]

Har ni fler anekdoter på "tricks" som fungerar?

Idag ville jag att Lillebror, 22 mânader, skulle komma in till mig i köket, men det ville inte han.

Jag: Kom, vännen!
Lillebror: Non
Jag: Jo, kom nu, jag väntar pâ dig.
Lillebror: NON

*tänka* *tänka*

Jag: Älskling, jag behöver vispen som ligger där pâ golvet, kan du hämta den är du snäll?
Lillebror lyser upp, kommer springandes med vispen och livet gâr vidare.

Social delaktighet är magiskt. :thumbsup: