Ofta hörs mamma/pappa säga till sitt barn, t ex: "Kom till Mamma/Pappa!" Så gör även mor- och farföräldrar: "Kom till Mormor/Farfar!"
Till en god vän säger man:"Kom till mig!" Vännerna vet ju våra namn och vad vi representerar, javisst. Sånt vet inte lilla barnet, så visst finns det en pedagogik bakom metoden... Fast även föräldrar till tonåringar uttrycker sig så, trots att barnet sedan länge vet vem som är mamma resp pappa...
Min fråga lyder: Omtalar du dig själv i 1:a person sing (jag/mig) eller i 3:e person sing (hon/Mamma, han/Pappa)?
Hur omtalar du dig själv, när du talar till ditt b
Hur omtalar du dig själv, när du talar till ditt b
Jag sökte en Bibel och fann Barnaboken.
Matte till minilejon som ramsas i spinn.
Det är inte för att det är svårt, som du inte vågar. Det är för att du inte vågar, som det är svårt.
Matte till minilejon som ramsas i spinn.
Det är inte för att det är svårt, som du inte vågar. Det är för att du inte vågar, som det är svårt.
När de är/var riktigt små så blev det mamma (3:pers) men nu när Emil börjar bli större så har jag mer och mer övergått till att säga jag och mig om mig själv och då blir det automatiskt så att jag säger lite så när jag pratar med minstingen också.
Det gör alltså att jag skulle velat haft ett alternativ till, kan inte svara entydigt alt 1 eller 2.
Det gör alltså att jag skulle velat haft ett alternativ till, kan inte svara entydigt alt 1 eller 2.
Linda
Emil 020212 (har alltid sovit som en liten gris, mycket och länge)
Jonas 040525 (gillar också att sova, introducerade verktygen för säkerhets skull vid 2 mån)
Emil 020212 (har alltid sovit som en liten gris, mycket och länge)
Jonas 040525 (gillar också att sova, introducerade verktygen för säkerhets skull vid 2 mån)
-
- Inlägg: 4
- Blev medlem: mån 25 jul 2005, 23:46
- Ort: P l
Om jag pratar med vixna människor säger jag väl "Kom till mej", och det vill jag väl säga till mina barn också? Jag har alltid sett på mina ungar som små människor, och när mammor (ja, det är oftast dom!) säger att man ska "Komma till mamma" känns det påklistrat på nåt sätt. Som att man inte är med själv. Eftersom jag jobbar med språk, är sv-lärare, är det spännande att se hur min femåring faktiskt säger "större än du", och att lillasyster (två år)har fullt sjå med att kolla upp all grammatik; "kolla mej då", "bättre än du!". Om man då pratar om sig själv i tredje person vill jag tro att man förvirrar ungarna; är det så här man ska prata?
Maria B
Maria B
Maria B, med fyra barn p? jorden och ett i himlen
Innan jag fick barn tyckte jag att det lät kostigt och dumt att prata om sig själv (OCH sina barn) i tredje person.
Jag tror på något sätt att man gör det automatiskt. Man lär barnen vem mamma är. Alla är ju "jag" och "mig". Och man lär barnet vad det heter. Man säger "där är Vera" inte "där är du".
Nu när Vera har börjat bli större har jag märkt att jag gör både ock. Jag börjar med att säga "ge den till mamma" och fortsätter "kan jag få den".
Mina tankar
/LO
Jag tror på något sätt att man gör det automatiskt. Man lär barnen vem mamma är. Alla är ju "jag" och "mig". Och man lär barnet vad det heter. Man säger "där är Vera" inte "där är du".
Nu när Vera har börjat bli större har jag märkt att jag gör både ock. Jag börjar med att säga "ge den till mamma" och fortsätter "kan jag få den".
Mina tankar
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Go´kväll alla!
Kul ämne eftersom det är den hittills enda aspekt där jag verkligen ändrat uppfattning sedan jag blev förälder. Innan jag fick min dotter tyckte jag det lät fånigt, konstigt och egotrippat att tala om sig själv i tredje person inför sitt barn. Det tänkte minsann jag aldrig göra.
Men när dottern kom ändrade jag uppfattning, inte för att jag plötsligt tyckte det vara gulligare att säga mamma utan för att det kändes tydligare för min dotter i början av hennes språkutveckling. Du och jag är begrepp som hela tiden ändras beroende på vem som åsyftas, medan däremot mamma och pappa är begrepp som alltid kopplas till just barnets föräldrar. Efterhand som barnet blir större tycker jag att man naturligt glider över till att säga jag istället för mamma.
Kul ämne eftersom det är den hittills enda aspekt där jag verkligen ändrat uppfattning sedan jag blev förälder. Innan jag fick min dotter tyckte jag det lät fånigt, konstigt och egotrippat att tala om sig själv i tredje person inför sitt barn. Det tänkte minsann jag aldrig göra.
Men när dottern kom ändrade jag uppfattning, inte för att jag plötsligt tyckte det vara gulligare att säga mamma utan för att det kändes tydligare för min dotter i början av hennes språkutveckling. Du och jag är begrepp som hela tiden ändras beroende på vem som åsyftas, medan däremot mamma och pappa är begrepp som alltid kopplas till just barnets föräldrar. Efterhand som barnet blir större tycker jag att man naturligt glider över till att säga jag istället för mamma.
Mamma till två ljuvliga tjejer: Tuva (född 26 juli -04) och Myra (född 10 juli -06)
(standardmodellade från tre veckors ålder resp från start)
(standardmodellade från tre veckors ålder resp från start)
när jag ska hämta något (mat t.ex.) säger jag "nu ska JAG hämta mat till dej!"
men om jag pratar skit om mej själv blir det lätt i 3:e person: "Usch, vad gör mamma? Tar hon bort alla kläderna och ska byta blöja? Och bebisen som är så trött! Vilken tur att man har Tiger att prata med istället för mamma, hon är tydligen helt knäpp!"
Hmm, har inte tänkt på det förut... Bara han inte börjar förknippa "mamma" med något dåligt!
Fast jag säger också "är du mamis lilla gullelull! Javisst är du!" etc... alltså positiva saker men då använder jag alla ord utom just "mamma"... Helt omedvetet!
men om jag pratar skit om mej själv blir det lätt i 3:e person: "Usch, vad gör mamma? Tar hon bort alla kläderna och ska byta blöja? Och bebisen som är så trött! Vilken tur att man har Tiger att prata med istället för mamma, hon är tydligen helt knäpp!"
Hmm, har inte tänkt på det förut... Bara han inte börjar förknippa "mamma" med något dåligt!
Fast jag säger också "är du mamis lilla gullelull! Javisst är du!" etc... alltså positiva saker men då använder jag alla ord utom just "mamma"... Helt omedvetet!
* Ny adress! http://www.stilla-sinne.biz
* Mamma till "Skalman" född 21/12-05.
* Forumet är alltid Hem, även om jag är här rätt så sällan nuförtiden.
* Mamma till "Skalman" född 21/12-05.
* Forumet är alltid Hem, även om jag är här rätt så sällan nuförtiden.