har en liten/stor trotskille på snart 2.5 härhemma. Han är störst och samtidigt minst, ja ni vet 8) . Tycker vi klarar det ganska bra ändå tillsammans, jag är själv ett trotsbarn av naturen så jag kan leva mig hyfsat in i det han går igenom + att det är mitt tredje barn och den tredje trotsen jag går igenom (även om alla barnens trots såklart sett olika ut). Iallafall...
Han går på förskola och det är 13 barn i gruppen, varav 6 st är födda samma år som honom (2010) och 6 st födda året innan = ganska så många som befinner sig i samma utvecklingsfas samtidigt m a o
. Med variationer såklart, och så deras olika personligheter på det.Nu har det börjat bli ganska stökigt där, det är mest killar dessutom och de "tillåts" ju oxå att vara på ett särskilt sätt, inte så mkt av pedagogerna kanske utan jag tänker mer på att vi föräldrar kan ha lätt att acceptera stökiga och skrikiga och knuffiga killar... och så tar men med sig det beteendet till fsk + trotsbeteendet i sig. Och så blir det knas
.Min son bits varje dag på fsk, i princip, ett beteende jag känner igen litegrann hemifrån, men långt ifrån den utsträckningen som det är på fsk. Han blir även själv biten, ganska illa oxå. (Mina tjejer har själva bitits + blivit bitna så det är inte så att jag inte är med på den grejen, jag har upplevt bägge sidorna förut så att säga...). Han knuffas hemma, skriker åt syrrorna "dumma dej!", luggas, slår sig fram. Djungelns lag känns det som
. Kanske så han har det på fsk på dagarna? Har pratat lite med mamman till hans främste kombattant och hon upplever samma sak hos det barnet oxå på hemmafronten...Jag inser ju att jag snart måste prata med personalen, för jag vill inte att det ska vara så här kaosigt omkring honom. Jag vill att dom i möjligaste mån ska kunna sära på de mest utagerande barnen och hålla dem ifrån varandra. Jag tror helt enkelt att de har det jobbigt med den här gruppen, det ÄR många trotsbarn samtidigt som sagt, men trotsa får man väl göra (?) bara det inte går överstyr och blir en gruppkultur (om ni är med på hur jag tänker). Tänker oxå att vi förmodligen är mer konsekventa hemma än vad de är där, säger inte att det är dåligt det dom gör- bara att det är ett annorlunda sätt mot för hur vi bemöter vår som hemma
. Jag har försökt berätta hur vi bemöter honom hemma, men har nog inte varit tillräckligt tydlig tror jag 
.Jag gillar ped i övrigt, de är rutinerade och har en fin syn på barn, och mina kids har alltid trivts på den fsk. Å andra sidan har barngruppen aldrig sett ut som den gör just nu...det har alltid varit större spridning på åldrarna. Och det kanske blir mer märkbart nu när de kommit i den här åldern, att det är så många "små" helt plötsligt (?).
Nån som har ngt bra tips el råd att komma med inför mitt snack med personalen? Eller som bara kan säga ngt uppmuntrande? Idag kände jag mig som en pissmorsa med en skitjobbigt unge när jag gick därifrån, även om jag VET att det inte var det dom ville förmedla. Och sen, efter ett utbrott hemma, när jag säger åt min fina lilla son att "Att du ska behöva ha det såhär jobbigt" så svarar han "Jaaaaa". Och då känner jag mig ännu mer ledsen och OTILLRÄCKLIGT och vill förbättra hans situation så gott jag kan...
Är ni med?PS. Jag vet att det är många här som anser att man inte ska ha 2.5-åringar på fsk.Nu har vi gjort det valet iaf
Jag hoppas att det är OK att få prata om små barn på fsk trots det 
Alla barn har rätt att känna sig Helt Trygga på förskolan. Visst kan en konflikt uppstå men då ska det finnas en vuxen precis brevid beredd att reagera och hjälpa till att lösa, (utan orden NEJ! eller FY!) En vuxen som hjälper barnet att sortera och göra om och göra rätt. (Jag menar här ex få hjälp att dela, säga varför man blev arg och Göra förlåt) Och konflikter som uppstår ska inte vara i kalibern som du beskriver - då är något seriöst fel i avdelningens bemanning och upplägg och Ton.
. Som sagt får de en pedagogisk ledare efter jul och jag hoppas som sagt mkt på henne.
). Kompisen, som är fantastisk pâ mânga sätt och en verkligt härlig kille, har mycket kort stubin och jag tror att det förekommer "normal" fransk barnaga i det hemmet vilken kanske kan förklara varför han sâ lätt tar till knytnävarna sâ fort nâgot gâr emot honom.
) var: "Hur kan ni hjälpa varandra?" Dragkedjor drogs upp av dom som kunde, stövlar drogs av med hjälp av andra händer, vantar, halsdukar och andra knepiga detaljer löstes tillsammans. Och så "övade" dom på svåra delar som just dragkedjor. Tillsammans.)