Den bistra sanningen, skulle jag tro, är att det är lilla mamma som är mammig
Inte barnet. Som ju har det alldeles utmärkt bra hos både dagmamma och hemma med pappa. Och till och med schasar iväg mamma när det är dags för andra förlustelser.
Du skriver: "det är bara det att jag ibland får för mej att jag kanske gjort henne något, omedvetet, som får henne att tro att jag kommer att lämna henne." Få inte för dig det
För det första lämnar du ju henne faktiskt, eller hur? Jag vet, du menar för alltid - överge - svika - etc etc. Men det gör du ju inte. Du kommer tillbaka. Hela tiden. Och det är det hon har lärt sig och vet. Ett litet barn laborerar inte med sådana abstrakta hypoteser: "tänk om mamma aldrig kommer tillbaka". Ett litet barn vet bara det hon vet. Hon skulle inte ens kunna föreställa sig ett begrepp som "aldrig mer".
Det är din egen lilla separationsångest som spökar här, och om den är du sannerligen inte ensam bland all världens mödrar
Navelsträngen satt inte bara fast på barnet utan också i mamma. Barnet första starka anknytning sker till mamma (som står för överlevnaden, maten och det - huvudsakliga - fysiska beskyddet), men man ska inte inbilla sig att mamma därmed fortsätter stå på egna ben. Hon är lika insyltad hon i symbiosen som rådde allldeles nyss när barnet var en del av hennes kropp och fortsätter utanför, när barnet fortfarande ser sig själv som en del av mammas kropp och mamma gör detsamma - psykiskt, om inte längre fysiskt. Nu har du sedan en tid återgått till jobbet och ska överlåta både ansvar, glädje, gränslös (i ordets rätta bemärkelse) närhet och kontakt och samförstånd och samarbete och djup och innerlig gemenskap hela långa dagarna, till andra. Jag lovar dig, det finns ingen människa av kvinna född som går oberörd vidare ur det efter att ha tagit hand om och levt med ett litet barn dygnets alla timmar.
Vad små barn lär sig av denna 24-timmarstillgänglighet som mamma står för (tills hon inte gör det längre) är att mamma i princip är gjord för barnet. Något annat vet hon ju inte. Mamma är hennes. Ägodel och egendom. Tjänstehjon och lekkamrat. Överlevnadsgarant och livskompanjon. Och den allra bästa vännen i världen, den som förstår allt, lyssnar och begriper och vill väl. Och som lyser upp och ler och älskar, bara för att man - barnet - finns
Men anknytningen vidgar sig snart. Med mamma som centrum, världens nav, vänder sig barnet utåt och utforskar resten av "flocken", flockmedlemmarna och boet. Redan åtta-nio-månadersbarnet bbörjar begripa att hoppsan, jag är visst en egen person - och mamma är en egen person som har annat för sig än att bara finnas till för mig
Men DEN insikten - som sakteliga börjar uppenbara sig för lilla bebisen - tar många, många år på sig att klarna fullt ut. Inte förrän vid ca tolv års ålder börjar folk (barn) på allvar förstå att de ömma föräldrarna inte enbart kan relateras till dem själva utan också till annat, till varandra, till omvärlden, till den äldre generationen, till sig själva som så att säga fristående individer. Om man vill kan man kalla det frigörelseprocess, och den pågår ju som bekant bortåt halva livet... eller ännu längre... eller fullbordas kanske aldrig.
Och den underlättas inte av att lilla mamma går med dåligt samvete, gräver i skuldkänslor, "får för mej att jag kanske gjort henne något, omedvetet"... och har svårt att släppa taget om den där symbiosen, som enligt naturens ritningar faktiskt inte gäller alls längre i samma omfattning som förut och inte ska det heller.
Barnet känner mammas onda aningar. Mammas mammighet: egentligen skulle hon säkert mycket hellre vilja vara med mig/ha det bättre med mig/behöva mig, för det finns ingen som förstår henne som jag, och tänk om, tänk om, tänk om...
Hon kan alltså störta till dig och klistra sig fast vid dig och mota bort alla andra för att 1. helt enkelt vara snäll mot dig och ge dig vad DU behöver, 2. krypa tillbaks in i symbiosen som du öppnar dörren på vid gavel till så fort du visar dig, eftersom det är i den du "fastnat", 3. besiktiga och bevaka sin ägodel, mamma, som ingen annan ska komma nära. Det kan alltså vara så att att det inte alls är hon som plötsligt inte vill vara med någon annan utan att det är andra som inte får vara med dig, för du är hennes.
Så innan du går längre på det här - ska vi säga stickspåret, så sansa dig och kom ihåg vad det hela handlar om: att lilla barnet ska ha det bra. Vilket märks på att hon är glad, riktigt glad. Med eller utan dig. Ta till dig de orden. Jag vet att de svider en smula
Med eller utan dig. Du kommer aldrig mer att veta exakt vad hon gör, tänker, upplever, är med om, längtar efter, saknar, gläds åt etc - varje minut på dagen. Du måste lära sig hysa förtroende för både henne, pappan och dagmamman - och det gör du ju, men det måste gå djupare. Och gå gladare
Du är inte Guds enda välsignelse för ditt barn. Inte längre.
Barnet visar alla tecken på att må förträffligt, så du måste studsa tillbaka "problemet" till dig själv.
När du kommer, lämna alla ovan beskrivna mer eller mindre dunkla ("omedvetna"
) tankar utanför dörren. Ge henne ett rent, glädjefyllt Möte, ett riktigt återseende av förtjusning och värme men utan skuggan av oro, frågetecken, dåligt samvete eller annat grums. Ta henne sedan på armen, utåtvänd, inte klängande som en liten apa i famnen, och gå och hälsa på dagmamman, pappa eller vem det nu är som haft hand om henne. Hälsa som du, inte som mamma.
Sedan kan du sätta dig någonstans och prata med den lilla och skoja och busa lite och prata, och så flyttar du inte på dig förrän hon gör det. Vill hon ha med dig någonstans säger du bara att det är sååå skönt att sitta ner för du äääär så trött i ryggen, och ser glad ut. Vänta ut henne tills hon går. När hon så har "annekterat" dig igen, dvs mamma är hemma och parkerad, kan du börja göra annat och då utan att klistra DIG på henne. Vilket betyder att inte lägga sig i vad hon har för sig, inte titta på henne hela tiden, inte söka hennes uppmärksamhet, inte - på mammighetens vis - söka hennes bekräftelse på att det EGENTLIGEN är du som står henne närmast.
Förstår du?
Du kommer alltid att vara hennes mamma och du kommer alltid att ha ett alldeles speciellt förhållande till henne, och vice versa, som ingen annan har. Du blir inte berövad någonting för att hennes värld vidgas alltmer. Den ska vidgas alltmer. Det enda du ska låta dig berövas är just mammigheten. Lägg inte den på henne för den är din
Vill bara säga "been there done that" till tigr! När äldste sonen skolades in på dagis vid 3,5 år.... Hua! 
Nå väl - Annas tips fungerar verkligen både för barnet och 
?
Måste berätta... Minstingen har kommit på att om man säger "kliiiiiiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaaaaaaaa" i ynklig ton så sätts modersinstinkten igång på mamman. Så då får jag ju sitta där och klia och hon byter ställen hela tiden....