" NÄE"

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
Mian71
Inlägg: 296
Blev medlem: sön 16 aug 2009, 20:43

" NÄE"

Inlägg av Mian71 »

Hej! Åh vad jag måste få lite kontreta tips på detta
surmulna trotsandet som vi befinner oss i just nu.. :evil:
Inga stora utbrott inga stora fighter men detta " jaaaag viiiil inte"eller varför inte detta " NÄE!"
Jag glömmer mig ofta och ställer fråga liksom
" ska vi gå till dagis nu?" svaret blir naturligtvis ett rungande NÄE!! JAG VILL INTE. ( om jag hade fått en krona för varje NEJ vore jag rik idag).
Men även mina konstateranden som " nu är det mat, nu är det dags för ett bad, nu ska vi gå in osv osv möts av detta förbannade NÄÄÄEEE!! Jag vill inte !! Och hon ställer sig och surar med huvudet ner eller kanske bjuder på en liten teaterförställning alá dramaledsen. (står och låtsas grinar med ett huuuu huuuu).
Jag blir galen!
Jag vet ju hon kollar lite om jag verkligen menar det jag säger. Men ... alltså... hur roligt är det att ha en sån här mulen tjej runt sig. Hon är glad OCKSÅ men jag är trött på övervägande NÄE och jag vill inte.
Hur gör jag då?
Jo, ibland ger jag henne val. Fel eller rätt?
Ex " okej..antingen kommer du nu så vi kan gå till dagis och vara glada tillsammans. Eller så kommer jag och hämtar dig och JAG sätter på dig skor och jacka. Då blir du arg på mig och jag blir arg på dig och så vill vi ju inte ha det" Detta brukar ju funka för hon gillar inte " sura mamma". Och jag gillar inte " sura Flickan". Vi gör en bra deal där - tycker jag. Ibland så kommer hon ju inte och då BLIR hon ju URARG och jag blir ju " sura mamma" eftersom det liksom blir en fight. Fel eller rätt?
Eller :
" nu är det mat " och jag får ett " jaaaaaag villl inte.. " och lite teatar på det. Jag hämtar henne och säger att " ska vi tjaffsa VARJE DAG om att vi ska sitta tillsammans och äta. Ät det du vill ha och du ska sitta vid matbordet" . Jag får alltså bära in henne i köket. Väl på plats - lungt. Hon äter och pratar glatt.
Borsta tänderna. NÄÄÄE. " okej. Jag hör du inte vill borsta tänderna. Men jag tror inte heller att tänderna inte mår BRA av att inte bli borstade. Och man kan faktiskt få HÅL i dem" .. ja då är det lungt. Hon borstar.

Ett urkonstigt exempel från i morse. Hon ligger å sjunger och jag går in med klockan och möter en strålande glad flicka. Hon pratar lite om ditt och datt och vill komma upp. Jag lyfter upp henne och hon frågar " får skuttan följa till dagis idag" jag svarar " ja, det får hon" . Och flickan blir förbannad, slänger " skuttan " ( den lilla kaninen) åt fanders, lägger sig på golvet, låtsasgråter och säger " jaaaag viiiiiilll inte" :shock:
Jaha? Snacka om att man som mamma blir som ett stort frågetecken!!!!! Sen ska hon inte klä på sig och hon vill inte dittan och dattan. Jag har ibland sagt " du- jag har inte TID stå och strula med dig" Nu går JAG ner. Hon sätter sig i trappan och surar. med ett muttrande " jag vill inte" . Svarar henne med att " kom du när du är klar där i trappen. Vällingen står klar här".
I bland får jag locka " MEN TITTA HÄÄÄÄÄR vilken ROLIG STRUMPA" och då blir hon så nyfiken så hon måste komma ner och titta och jag letar förbrilt efter den vita lögnen om strumpan.. ( vart fan hittar jag en strumpa)... och när hon kommer ner så är det som borta allt det sura.
Vad gör hon ? Varför? Och hur ska jag bemöta.

Men att ha SAMMA diskussioner om SAMMA saker VARJE DAG!
Ja, jag skulle kunna ge exempel i massor.

Men hur ska jag tänka?? jag behöver lite tips och tankar .
Blev kanske lite långt och osammanhängade här.
Hoppas ni hänger med på vad jag menar, hur jag har det och vad jag vill ha stöd i.

Kramar
Mian
En liten född 00
En "lill liten" född 09
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: " NÄE"

Inlägg av Alma »

Hej du Mian,
Man möter nya sidor hos sig själv med barnet i trotsperiod. Var finns den där glada, kreativa och konstruktiva föräldern... brukar jag tänka när jag blivit trött på upprepningarna, och blivit lika tjatig i mitt JO som barnet i sitt NEJ...

Hjälper om man sparar energierna lite. Man behöver inte vara superkreativ i varje nej-situation och inte starta storförhandlingar varje gång. Det räcker om man visar att marken ligger fast, här ska vi gå nu, och du är det finaste jag har...

Det har hjälpt för mig att tänka att jag inte är ansvarig för att få barnet glatt och obekymrat. Det jag ska göra är att lägga stenar i en gungande mark och visa att jag står pall och att marken inte gungar för mig. Dagen ska genomföras, och jag är ansvarig. LIlla trotsande barnet får en klapp och en kram, men dagen ska genomföras.

Att läsa Barnaboken om trots har hjälpt. Det som är bra med hela AW är att man kommer bort från tänkandet att det barnen gör är tjafs eller en onödig vägsträcka till det riktiga, som kommer sedan när barnen "lärt sig". Varje dank i bordet, släng i golvet och NEJ i trotset är en viktig period, som har mening. Läs igen!

Ibland har trotsen här varit ett rakt och rungande nej till allting. Då löser man inte så mycket med att ge val, är min erfarenhet. Då leder man med så varm hand man kan.

Däremot de dagar då trotsen är den där lättkränkta lilla varelsen, då kan val hjälpa.

Gör valen enkla, t ex "ska du eller jag sätta på jackan?" är lättare att ta ställning till än "om du gör si blir det så, om du gör så blir du arg, och vi inte glada mm". Sådana konsekvensresonemang kan man ha efter trotsperioder.

Det blir lätt en kamp - förälderns vilja mot barnets, och det är säkert OK också. Man kan lindra det genom att vara medkännande, samtidigt som man står fast vid att genomföra det man sagt, "nej jag vet att du inte vill, nu bär jag dig hit, det blir bättre sedan lilla du".

Och sedan en massa ojdå. Hoppsan, vill du inte det? Och inte det heller? Ja då blir det inte roligt hurredu! Nu gör vi så här...

Och så snart det går - humor. Försök i alla fall roa dig själv, om det nu inte går med lillan. Va? Inte borsta tänderna? VAD TOKIGT! Då blir det ju inga tänder kvar, och då kan man inte äta gurka. Här kommer Herr gurka, nu borstar vi en mazurka.

Och påklädning: Strumporna som vantar förstås. Näää lillan, så kan vi INTE ha det. Jackans armar som byxben, NÄÄÄÄ vad tokigt!
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: " NÄE"

Inlägg av Alma »

En annan sak som funkat bra här när trotsen hållit på med NEJ ett tag, är att göra rollspel. Vid middagen säger mamman NEJ hon vill inte ha. INTE INTE INTE! Pappan går upp från bordet, leder mamman tillbaka, säger att man måste äta. NEJ UUUUUHHHIHHH ylar mamman, ALDRIG MIDDAG! Pappan lirkar och leder.

Om dottern blir intresserad kan hon hjälpa pappan att få mamman att komma i ordning vid bordet.

Efter ett tag kan man se att hela det register man givit barnet spelas upp av barnet själv. Om man inte tror att barnet hör vad man säger under NEEEJ-skriken så tror man fel! :)
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: " NÄE"

Inlägg av Alma »

hon frågar " får skuttan följa till dagis idag" jag svarar " ja, det får hon" . Och flickan blir förbannad, slänger " skuttan " ( den lilla kaninen) åt fanders, lägger sig på golvet, låtsasgråter och säger " jaaaag viiiiiilll inte"
Jaha? Snacka om att man som mamma blir som ett stort frågetecken!!!!!
Kanske var hon helt förbredd på att du skulle säga "nej, det går inte att ha med skuttan vet du". Och så hade hon så fel! Inte heller här blev det som hon trodde.

Hu vad det kan gunga när man går från 2 till 3... Alltihop verkar säkert upp och ned och som en eroderande lermark i hennes ögon.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Mian71
Inlägg: 296
Blev medlem: sön 16 aug 2009, 20:43

Re: " NÄE"

Inlägg av Mian71 »

Tack för supersvar!
Behövde lite tankar som sagt.
" Ska du eller jag sätta på jackan" bemöts dessvärre med NÄÄÄÄÄEEE, JAG VIIIILLL IINTE" då har ju jag sett det som att det är bara för mig att sätta på henne jackan och ja.. då blir det surheter!
Så visst, ibland "hör" jag inte detta NEJ ... utan bara gör liksom.
Men det är så drygt att det är så mycket av NEJ varan just nu och "låtsasgrineriet".
skrattet till godnattet är också lite seeegt .. att få igång. Känns lite krystat i bland om jag ska vara ärlig. Tror hon känner att jag ibland är så HIMLA trött och inte riktigt har energin. Dock ser jag till att vi fösöker ha tid i hop efter middagen. Lek och bus eller en prommis för att plocka blommor typ. Hon är ofta glad och nöjd då och bubblar..

Att spela rollspel med pappa går inte då vi inte har en pappa... Jag lever helt själv med henne

OJDÅ! Och HOPPSAN! ... det har jag glömt bort.. det är ju världens bästa.

Kram
En liten född 00
En "lill liten" född 09
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: " NÄE"

Inlägg av Alma »

Kram tillbaka! Jag vet, det ÄR inte lätt att vara glad, skrattig och konstruktiv när man får många nej tillbaka. Man blir trött av nej, hur mycket man än förstår att de måste finnas där för att treåringen ska kolla var stenarna på marken finns som man kan kliva på.

Som ensam förälder får man ju också motta ALLA nej själv. Hjälper kanske att påminna sig om att de inte är riktade mot ens person. De formuleras ju liksom om man stod i ett mörkt rum och måste känna efter var väggarna fanns.

Vi har haft en period av femårsnej här och det gör att man får ta ett andetag först, säga vad man ska göra, ta emot nejet, och sedan fräsa på med ledarskap - nu gör vi så här.

Det passar inte alla, men mig passar det att leka humoristiskt för att jag ska bibehålla mitt lugn och min energi. Till exempel: Jag säger vad vi ska göra, och besvarar själv snabbt med ett NEEEJ. Sedan ger jag alla goda argument för NEEJEt som jag kan och några dåliga också. Sonen lyssnar roat och sedan får han berätta vad hans nej går ut på. Kan ske medan man gör det som nejet annars hade hejdat...

Sedan spelar jag förvånad. VA? VILL du inte??? MEN vad konstigt, det som är så HIMLA skoj att sätta på jackan. Det bästa som finns faktiskt, tycker du inte? Och så pladdrar jag på medan jag sätter på jackan "och tänk va alla gånger som du kunnat sätta på den själv vad superskoj, särskilt när den är så röd också, man blir glad av en sådan färg..." I bästa fall svarar sonen med ett nej om något som jag under jackpåtagningen pladdrat om. Röda färgen blir man INTE ALLS glad av t ex.
(Men jag är glad att jackan kommit på i alla fall.)

I vissa trotsperioder, jag tycker det gällde den senare mer än treårstrotset för vår del, funkar inte att ge alternativ alls särskilt bra. Sonen lärde sig också tidigt att säga "Det är inga alternativ för MIG!" Men att ge valmöjlighet har en annan funktion: De gör att man känner sig bättre själv. Man ger en chans, och tas den inte så blir det det ena alternativet som man satt upp och lättare att driva igenom det med lugn hand.

Jag har fått göra en massa saker för att behålla lugnet, jag är inte uppfostrad själv med lugn. Att inse att jag inte kan få trotsbarnet glatt bejakande mina förslag har varit en lugnande lättnad. Min roll är att ta emot nejen och se till att vardagen fungerar med så lite obehagligt tvång som möjligt. Trist roll, ja, men nödvändig och den varar ju inte i evighet.

Påklädningarna är ett särskilt kapitel, där måste lugnet till för att klä en som inte vill utan att det blir våldsamt. Med femåringen som kan men inte alltid vill klä sig får jag gå ifrån ibland. Med treåringen funkade det ibland med klädtrolleri, kex som hittades i ärmarna när man satte på, tokpåklädningar med byxor uppe och tröja nere, och teater där fingrar var möss som kilade fram och åter mm. När nejen kom till detta kunde man säga att OK, jag klär på som vanligt, OK...

Om man håller sig till att man lever med en person vars verklighet gungar och ingenting är självklart längre (i motsats till den glada 2-åringen som ofta upplever total koll på tillvaron) så gäller ledarskap. Man står inte på samma nivå som 3-åringen och det är inte frågan om den ena eller andra ska bestämma, man kan lugnt veta att man kommer att visa att man tar på sig jackan när man ska gå ut. Och som ledare ser man att det är svårt för treåringen, en kram då och då behövs. Du, det går bra det här. Jodå, det gör det visst.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
NellisMatte
Inlägg: 3
Blev medlem: fre 30 apr 2010, 22:19

Re: " NÄE"

Inlägg av NellisMatte »

Hej!
Hos oss fungerar det med lilltrotsaren så att jag liksom inte hör detdär nejet och så frågar jag av Lilleman om mamma ska hjälpa, typ: "Nu ska vi gå o borsta tänderna! Näääää, vill int!! Aijaa, ska mamma hjälpa att lägga tandkräm på borsten? Näää, kan själv!" och så springer han med en himla fart till badrummet och börjar fixa sin tandborste.
Dethär fungerar också med ätandet, då man ska gå och lägga sig, sätta på skorna mm. :)
Mamma till Lilleman J född i Oktober 2009 och Lillasyster L född i December 2011
Mian71
Inlägg: 296
Blev medlem: sön 16 aug 2009, 20:43

Re: " NÄE"

Inlägg av Mian71 »

Hej igen!
Jag vet inte vad det här inlägget kommer handla om eller om det bara är ett sätt att " prata UR mig"!!!

Alltså, jag blir galen själv snart. Jag med alla " hoppsan, ojdå, NÄMEN, inte höra , höra, pakta, Inte slåss-klappa fint, man säger inte DUMMA mamma, social delaktighet ( förbygga), göra val - den eller den klänningen ..." osv och så VIDARE.

Jag är trött . Vill själv lägga mig på golvet och SKRIKA " JAG VILL INTE !!!" ... ibland vill jag bara stanna kvar på jobbet och inte åka hämta henne på förskolan. Jag kan sitta och LÄNGTA efter henne och när jag kommer så möter jag en sprudlande lycklig dotter som rusar till mig. Jag blir så GLAD över att se henne. Och sen kommer ett automatsikt " NÄÄÄÄEEEEE..." och tårar.. jag har sett det som en urladdning och hon får visst vara trött och lite ledsen efter dagis. Jag har förlikat mig med det. Det går oftast över efter en liten stund.
men sen kan hon i ett skuttande glädje ögonblick ute.. tvärnita.. för att lägga sig på marken och skrika " jag VILL INTE".. :shock:
Vadå?? vill inte VADÅ?????
Jag anammar varenda tips och kanske är det att det kunde vara värre om jag gjort annorlunda. Jag är konsekvet och jag sätter gränser. Jag förklarar INNAN vi gör ngt hur det kommer se ut " idag ska vi till ICA Maxi, vi ska inte åka bilen, vi ska inte köpa godis utan vi ska bara handla mat"- där är hon URduktig.
Hon är duktig i mångt å mycket. ( dock VÄGRAR hon städa, trots att vi städar tillsammans, när hennes leksaker ska upp, lägger sig och skriker DUMMA MAMMA och till och med kan jag åka på en snyting".. Snytingen accepteras inte och " klappa fint" köper hon inte. Hon VET man inte slåss och hon vet jag blir förbannad då.

Hon är ingen fröken i raseri. Aldrig varit. men en drama queen.
Ibland säger hon bara NEj på automatik.
" Men vet du VAAAAAAD... NU ska vi gå in och äta en GLASS!!!" och jag möts av ett NÄÄÄÄE...men sen kommer hon på sig och säger " ja, jag VILL "
Middagen är protest och jag vägrar ge vika vi sitter tillsammans och äter. Sen få rhon väl äta vad hon vill eller inte vill ( hon äter nästan aldrig ) och tack för maten och plcoka undan.

Jag älskar älskar älskar den här lilla tuffingen. När hon har sina bästa stunder. Hon har en UNDERBAR humor. Hon skuttar fram lycklig i livet, självkänslan ser jag växa ( hon har varit en försiktig dam i allt), hon tror på sig själv och otroligt verbal. Men mitt i lyckan kan det vända på en bråkdel av sekund. Precis som om hon tänker " oj.. är jag glad.. det går ju inte.. jag hittar på nått här så jag kan tvärnita och skrika Jag Vill INTE"...

Jag vet ju VARFÖR hon testar mig och vi sitter oerhört i hop eftersom det bara är hon och jag och storebror ( varannan vecka). MEN när ska hon inse " ok. morsan har stenkoll på det här.. nu vet jag hur det funkar... " :-)
Ja, ni fattar.

Läser i boken " trotsen håller på ca 1 år"...
1 år...??? 1 ÅR... ska vi ha så här i ETT ÅR!?

Kram

Trötta trötta Mian som behövde pysa ut lite frustration.
En liten född 00
En "lill liten" född 09
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: " NÄE"

Inlägg av Alma »

Skönt att läsa Mian71. Jag menar, att du som är så klok också blir trött av nej...

Roligt var att läsa om glassförslaget som avbröt NEEEJet. När hela kroppen är inställd på nej och liksom måste väckas och skakas om lite för att upptäcka att det ännu finns ett ja...

Sonen här säger inte så mycket nej alltid. Men han springer iväg. Så snart man påbörjar meningen "Nu ska vi..." har han sprungit... Det innebär att man först förflyttar sig ganska nära. Sedan säger man "Nu ska vi..." med en hand förberedd att ta emot kroppen som vill springa. Det är effektivt att lugnt bara lägga armen över bröstet, blir mildare än allting annat.

Ibland kan det också bli som ett nej som avbryts. "Nu ska vi..." (sonen påbörjar springet) ..."äta glass!" (sonen avbryter springet i luften och vänder där, för att komma tillbaka). Ser kul ut.

Det behövs inte så mycket som roar en under nej- och springiväg-perioder.

Jag har en liten avstängningsknapp på mig själv ibland. Jag hör nej och ser springivägnej, men fokuserar inte så mycket på det och kommenterar dem inte. Fortsätter envist och lite frånvarande att genomdriva det jag anser ska göras. Ibland under prat där jag inte bekräftar sonen så mycket utan pratar om det vi ska göra, ibland under lite oengagerat "jo så här ska vi göra nu..." En sorts yttre likgiltighet. Ett försök att dämpa det som kärvar och se till att jag inte behöver lägga så mycket energi på det.

Om sonen blir skogstokig måste jag sätta på min närvaro igen, men ofta kan hans nejvärld och min värld pågå samtidigt, och avståndet kan liksom lugna ned det hela.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"