Svårt med insomningen för 4 åring!

[NlNA]

Hej!

Söker en tråd att läsa eller tips att få då 4 åringens insomning på kvällen börjar mer och mer dra ut på tiden .

Båda barnen läggs runt halv 7 och lillebror somnar som en stock direkt. Storasyster har svårare att komma till ro och vill att jag gärna stannar en stund.

Detta har jag kompromissat med:
Myspys 2 dagar i veckan då vi ligger tillsammans i sängen på kvällen och pratar, läser en saga, myser och somnar (nästan alltid jag...).
Läsa själv en stund på kvällen i sängen och en lampa tänd som får vara tänd om hon kan somna. Dröjer det för lång tid så släcker jag den.

För det mesta vill hon alltid att jag ska vara kvar i rummet när vi sagt godnatt (med lite ritualer).
För det mesta lyckas jag alltid kunna lämna rummet utan någon vidare diskussion men det är oftast en stund senare som problemen börjar.
Hon ropar att jag ska komma upp, springer på toa, ligger och skriker om jag inte kommer upp, väcker lillebror m.m.
Hon vill att jag ska trösta (krokodiltårar), ligga hos henne, stanna, tända i hallen.
Och jag har pratat med henne om en massa varför men hon säger bara att hon inte vill vara själv, inte sova. Därför har jag gått med på ovanstående kompromisser för att få lite rätsida på det hela.
Kan inte direkt avgöra om det har hjälpt men det är inte lika mycket gap och skrik vid insomningen som tidigare.

Nu somnar hon sällan före kl 8 på kvällen och är ju då trött varje morgon när dom väcks kl halv 7 och ska till dagis.
På något sätt känns det som att hon vill ha mig nära hela tiden och jag försöker ge henne det så gott jag kan.

Dock behöver det noteras att barnens pappa och jag separerade för 8-9 månader sedan men det har varit en bra seperation och barnen är hos sin pappa 2 dygn i veckan och det går bra.
Däremot fungerar hennes läggningar där prima (till mitt stora förtret.... ).
Har en aning om att separationen kan ligga och påverka henne men samtidigt tror jag inte det.

Värst är att hon ligger och skriker och springer upp och ut genom dörren och står där uppe och skriker. Jag blir bara arg av allt skrikande och säger att skrika får man göra i sitt rum och förvisar henne dit.
Det fungerar ju inte att leda henne tillbaka som en trotsig 2-3 åring längre.... .
Det kan ta en bra stund innan vi "hittar lättnaden" och då har tiden sprungit iväg en hel del.
Det är svårt att sätta ord på detta då det är nya situationer och händelser som sker varje dag.
Huvudproblemet är att hon inte kommer till ro och sen somnar sent. Visst, jag kan inte tvinga henne att sova, bara ge henne förutsättningen men nu kommer jag inte vidare längre och kan inte hjälpa henne själv.
Därför ber jag om hjälp [-o< .

Tack för att ni finns

[annawahlgren]

Din fråga borde kanske ligga på "Säkra sovare med fnurra på sömntråden" - jag vet inte; om inte annat finns en hel del att hämta där som jag tror kan inspirera

Som du ju själv förstår får lilla barnet för lite sömn om de här kvällsritualerna ska dra ut på tiden så till den milda grad. Och sömnbrist är farliga saker. På dagis sover hon väl lite middag längre, antar jag, och då måste hon absolut ha sina 12 tim natt om hon ska orka. Måste hon absolut upp halv sju? Annars kunde hon kanske få vara uppe till (strax före) sju på kvällen och alltså läggas en halvtimme senare än lillebror. Det kunde vara mycket värt.

Kvällsritualerna måste flyttas utanför rummet där hon sover. Själva läggningen ska gå på mindre än två minuter - ett godnatt, en puss, ett jag älskar dig och sov så gott, och så UT. Ingen lampa därinne men dörren på glänt och ljus utanför.

Det låter enkelt och det är faktiskt inte så svårt. Jag har just kurat en femåring och en åttaåring (!) - två systrar, som båda skrek som stuckna grisar och klamrade sig fast vid sina ömma föräldrar när de skulle lämnas ensamma att sova i sitt gemensamma rum. (Jag kan säga att det gick bra; har just fått rapport, de sov båda sin första hela natt - efter att ha lagt sig i tid och med glädje - nu natt 7.)

Du har ju ändå den fördelen att din llla flicka - än så länge - faktiskt låter dig gå utan att bryta samman. Det är först senare de olika, hm, önskemålen sätter in. Och dem ska du se som frågor, inte som missnöjesyttringar och inte som tecken på att hon är olycklig eller rädd. Små barn frågar i påståendets form: "Jag är rädd!" betyder: "Behöver jag vara rädd? Har du koll? Är jag säker till liv och lem? Vågar jag sova i lugn och ro? Eller kommer vargen och tar mig nu?" Om du då störtar in och tillmötesgår diverse mer eller mindre ohemula önskemål (som det låter), ger du ett felaktigt svar. I handling. Du bekräftar faran. Tröst, eller vad vi ska kalla det - "räddningar" av olika slag - hjälper nämligen inte den som frågar efter SÄKERHET. Och det är vad hon gör. Fysisk och faktisk säkerhet.

Läs gärna Internationella Sova hela natten, så förstår du

Tricket är alltså att INTE gå in (förrän när barnet sovit i tio minuter i så fall - inte tjugo - för att titta till, lägga på täcke etc, vad som nu kan behövas för att lugna nerverna. Ens egna, alltså) utan att RAMSA, dvs ge ett betryggande svar på de frågor som ställdes i form av påståenden. Det är att säga godnatt igen och igen och igen, och det låter verkligen som goddag-yxskaft: "Mammaaaa! Jag är törstig!" - "Go'natti med sig, sov så gott." - "Mammaaaaaaaa! JAg kan inte soooooova!" - "Go'natti med sig, sov så gott." Och så vidare. Tills ramsan (x4 varje gång) får sista ordet, bokstavligen.

Och det får då ta den tid det tar, under denna lilla minikur som man kan kalla det. Du stannar helt enkelt kvar, osedd, utanför dörren, beredd att ramsa till svar på vadhelst som dyker upp. Och skulle barnet självt dyka upp, hinner hon i varje fall inte dyka ut. "Hopp i säng", säger du bara då - utan att bära henne dit, utan att leda henne dit, och utan att natta om henne där. Så fort hon krupit till kojs igen ger du en berömmande bekräftelseramsa i mjuk (men hörbar!) ton, x4.

And so on, om man säger Tills hon är helt tyst under hela sista ramsans alla fyra verser. Då kan du gå ner till ditt.

Som du förstår måste då allting annat skötas innan - och där får man lägga åtminstone en timme av idel trevligheter, inklusive nattslurk ("sängfösare") av lämpligt slag, bad, saga, kel och myspys och gos och hela baletten, skrattet-till-go'nattet ALDRIG att förglömma Men det förlägger man som sagt till utanför sovrummet och definitivt utanför barnets säng. Som är barnets egen. Liksom sömnen är barnets egen.

Det allt överskuggande budskapet - i det glada, betryggande, säkra tonfallet i ramsan - är: PÅ NATTEN SOVER MAN. Allt annat tar man hand om på dagarna. Allt annat, ja Även och inte minst alla dessa lika ändlösa som fruktlösa diskussioner. För på natten sover man Och när natten börjar bestämmer DU, som är den som bevakar ditt barns intressen tills hon kan det själv. Vilket dröjer många, många år ännu.


O:)

[NlNA]

Tack Anna!

Okej, trodde nog inte att detta skulle vara så svårt då jag kan SHN utan och innan (båda barnen är kurade med boken ) men det är bara att inse att min lilla 4-åring inte är så stor utan fortfarande väldigt liten.
Vi hade en väldig pärs i sommar/höst då det inte längre gick att kura henne som ett "trotsbarn" och jag fick en massa tips härifrån forumet om hur jag skulle gå tillväga och efter en vecka gick allt väldigt bra
Här är länken till den tråden, bara som ett tips att läsa igenom för att få en uppfattning om hur det har gått till tidigare då det varit en fnurra samt få en uppfattning om hur tösabiten "fungerar" (orkar inte skriva ner allt igen ). Därav vet jag inte om denna tråd ska vara hos SS med fnurra eller här på Barnafostran.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=25126

Nu har vi en fnurra till och jag är osäker på om hon ska kuras med handling eller ord. Sist jag körde med handling (tråden ovan) så fick jag tipset att prata mer och avstå att hålla mig till VaO .
När jag ledde tillbaka, ramsade m.m, det du tipsar mig om nu Anna, så blev det hela 10 gånger värre sist.
Men jag är helt på noterna att starta en minikur då detta inte längre är hållbart för tösabiten.
Vill också tillägga att lillebror läggs ca 20 minuter tidigare så jag och tösen får en liten stund för oss själva att läsa saga, prata m.m. Däremot är jag skitdålig på skrattet till godnattet . Blir det bus så blir det det i hennes säng #-o ... hmm Ska genast bättre mig

Tack för att ni finns

[annawahlgren]

Kära du, då förstår jag att du är insatt och påläst och informerad på alla sätt och vis

Mitt råd är ändå att du inte ser tillbaka utan hanterar situationen utifrån hur den ser ut NU. I all enkelhet. Utan att, om du ursäktar, krångla till det [-X Vilket inte gör någon människa glad. Allra minst lilla barnet


O:)

[NlNA]

Tack Anna

Ikväll kör vi stenhårt igen, på minikur-safari . Inget onsdagsmyspys i sängen utan det får bli i soffan efter lillebrors läggning istället. Ska bara förankra det hos tösen först
Jag får leta upp en god bok eller ta med mig datorn upp och slå läger utanför dörren helt enkelt 8) .

Det här är en baggis egentligen för detta har jag gått igenom förr då hon trotsade rejält men hennes skrik som väcker lillebror (och som gör att grannarna knackar på... som jag beskrev så fint i den länkande tråden) kommer jag inte ifrån och det är det som gör mig frustrerad (och galen ) till slut.
När jag tänker efter så är det faktiskt det tillfället när jag var kvar däruppe med husljud (hänga tvätt) som fick tösen att somna direkt .

Ja, ja, jag vet vad jag ska göra nu i allafall och återkommer med en rapport senare eller om några dagar, beroende på om tösen köper allt eller inte eller om jag behöver mental hjälp .

Tack för att ni finns

[annawahlgren]

:thumbsup:

[NlNA]

Hej igen

Nu är det drygt 3 veckor sedan jag startade minikuren men dessvärre har jag inte fått rätsida på den. Har arbetat hårt med bara ramsa och "hopp i säng" men idag fixade jag det inte längre utan kände att modet svek mig så nu ber jag om experthjälp då jag inte rott iland detta... än ...

Tösen har inte krånglat varje kväll men säg 2 kvällar av 3 ungefär, så därför har jag velat avvakta med hjälpen tills jag utvärderat vad i problemet ligger.

Tösen är inte svår att lägga utan krånglet börjar ca 20 minuter senare (när man precis tror att hon somnat ).
Hon ställer "frågor" - jag ramsar.
Hon blir arg - jag påminner emellanåt medan jag utför husljud.
Hon springer upp och ut - jag leder tillbaka med ett "hopp i säng/gå och lägg dig" (säkert 20-30 gånger) och ut med ramsan.
Så länge det håller sig på denna nivå är jag helt med på noterna och tycker det hela är relativt "enkelt" och mitt tålamod håller sig i schack .

Men snart börjar den tunga biten och det är här jag anser att det hela har gått för långt. Jag når inte fram, jag kan inte ge henne lättnaden och jag tycker verkligen synd om min stora lilla tös.
Nu börjar bankandet i väggen, golvet, hoppandet, skriken som väcker lillebror (och de döda), kastandet av leksaker och täcke och kudde, vältandet av stolar och bord och att hon ibland även slår sönder "inredningen".
Hon är snabb och jag hinner inte alltid in för att rädda sakerna men bär ut det ur hennes rum så fort hon gjort något med orden "gör du sönder dina saker, så får du heller inte ha dom" (en rådfrågan i detta fallet om jag gör rätt ).
Hon blir givetvis förtvivlad om hon gjort sönder något och kommer oftast då "av sig" i sitt beteende och det är då jag lyckas nå fram för att lugna och prata henne till ro men inser ju själv att det är då det har gått alldeles för långt .
(Städa gör vi dagen efter och pratar också om det, igen).

Men när och hur går jag in för att "avbryta"
De gånger hon inte har gått bärsärkagång i sitt rum slocknar hon på golvet då hon slängt ut både täcke och kudde ur sängen och inte velat ta upp det. Jag vägrar ju givetvis ta upp det och varken hon eller jag ifrågasätter sovandet på golvet.

Vid några gånger när hon har lugnat sig kommer det fram en ynklig liten önskan om att mamma ska trösta henne vilket jag också gör då jag tycker det är en tydlig önskan och inte en "fråga". Tar bara några sekunder och hon är redo för att sova och somnar på 5 röda

Idag klarade jag inte mer utan bröt ihop inombords (lyckligtvis utan att tösen märkte något) när hon började sin bärsärkagång och bråttade ner henne i sängen med ett grabbatag om hela kroppen för att få henne att ligga still och bli lugn. Jag var riktigt jag med men jag behövde markera.
Om det var rätt eller fel vet jag inte men så blev det .

Raseriutbrott får hon också i vaket tillstånd men dom är så mycket enklare att hantera, det är rent fostranfrågor ifrån henne men trots att jag är konsekvent, markerar vad som är rätt eller fel, ger tydligt tecken på att jag blir arg så ska hon testa och testa och testa, om igen....

Vi pratar alltid om det, hon får rätta till sina misstag, hon säger förlåt, så där vet jag att jag har kontrollen. Men det händer i dessa raseriutbrott att hon både kan spotta åt mig, slå mig och visa total nonchalans. Hade hon varit en tonåring hade jag varit mindre chockad . Givetvis blir det en vända till sitt rum som heter duga efter ett sådant beteende och hon förstår klart och tydligt att jag nu är riktigt med orden "så gör inte jag mot dig och du gör inte så mot mig".

Social delaktighet är det gott om och utevistelser får hon på dagiset.

Gör jag något galet så skäll på mig, gnäll på mig bara ni hjälper mig hitta det där lilla, eller stora som gör att jag får tillbaka min härliga, underbara, gosiga lilla tjej igen .
Min hjärna går på högvarv för att utröna vad jag gör för fel och det brottas jag med varje kväll men nu vill den, jag och tösen ha semester..... .

Tack för att ni finns

[miar70]

Hej Nina!

Oj, vad jag känner igen mig! Min rara femma hade natt-trots som liknar din flickas, kanske inte så mycket vid läggning med ofta under natten. Jag provade verkligen att ramsa utanför, att ge tydliga besked, men det gjorde saken bara värre .

Det som funkade för oss var att helt enkelt gå in, hålla om henne så att hon blev lugn (ungefär som du gjorde) och högt och tydligt säga: nu räcker det, nu ska du sova! för att överrösta illvrålen. Precis som din tös så vrålade hon som för att väcka de döda... Och sen, när utbrottet var över, så fortsatte jag hålla om (ungefär som en omfamnande solfjäder) till jag kände att hon var helt lugn och sen gick jag ut. Ibland med en lugnande ramsa, ibland utan.

Jag tycker inte du ska vänta så länge med att gå in så hon hinner gå bärsärk. Bryt tidigt, var tydlig. Hon vill inte det här, och måste få hjälp att stoppa innan det bär iväg. Så tycker jag iallafall, och det har funkat för oss.

Kram Mia

[NlNA]

Oj, vad det känns jobbigt just nu....

Tack Miar70 för ditt inlägg om hur ni fixade natten.

Det lustiga är att sen jag skrev mitt förra inlägg för ca 1 månad sen (då jag blev väldigt arg på tösen och markerade) så har det varit 8) -lungt. Inte en fnurra, inte en fråga, ingenting .

Men idag och för två dagar sedan var det dags igen...

Jag har kört som du, Miar70 rekommenderade, att hålla om tills hon blir lugn men det blir tyvärr tio gånger värre . Nattningen tog ikväll 2 timmar och tösabiten är helt uppe i varv men har nu lugnat sig och somnar nu snart, av utmattning
Ikväll rörde det sig om att sova i koja (inget jag diskuterar, bara hon fixar det själv), kissa, kan inte torka sig, kan inte ta på sig trosorna m.m, så det var ideligen en massa "frågor".
Jag leder tillbaka, ramsar som vanligt men jag NÅR inte fram

Den enda lättnaden hon får är när jag tar henne i famn för att krama och lugna men det är först när hon har skrikit upp sig och börjar bli trött som jag ser att hon är "mottaglig" och lyckas nå fram. Då blir hon from som ett lamm och gör allt det där som hon ska göra och helt plötsligt kan .
Nu är hon snabb med att säga förlåt, jag älskar dig mamma, så hon är otroligt medveten om att det som skett inte är riktigt rätt.
Vi kramas, pussas och pratar en liten stund och sen är det inga problem med att lägga sig. Men så är hon ju också dödstrött efter allt

Jag ber om hjälp för de här utbrotten känns verkligen inte bra i mammahjärtat

Vill också erkänna att så fort tösen sätter igång med ropandet, springandet 15-20 minuter efter nattningen, så tänds en känsla inom mig av otrolig frustration, ilska och hopplöshet på samma gång. Just nu får jag lägga mycket krut på att inte avslöja för mycket känslor inför tösen och det är inte skönt när dom dyker upp .
Hennes trots var jättejobbig men den kunde jag hantera och såg det som en utmaning men detta står jag helt maktlös inför.
Vad ska jag göra....

Tack för att ni finns

[miniz]

Jag har ocksà en sàn där utgàva här hemma.
Hon är nu 6 àr och hennes kriser ter sig annorlunda än syskonens.
Hon är sà full av liv och energi.
Hon behöver raka svar och gràta av sig ibland. När hon blir sà där full av bubblor och allt är fel, sà behöver hon släppa pà trycket och gràt är ett bra sätt att göra det.

När det är kris pà gàng, brukar jag làta henne krisa ett tag och när jag känner att jag kan nà henne, bryter jag, ger vatten och kliar lite grann. Men dà är det riktig kris. Om det bara är "cirkus" är det raka rör och inget svammel som gäller. Hon behöver svar med stora bokstäver ibland, dà blir hon nöjd.

När det gäller trosor, vatten och alla andra fràgor, se pà det som, just det, fràgor! Det ser vi pà i morgon, gonatt o sov sà gott!

Hur stàr det till med frökens hemarbete? Känner hon sig behövd, vet hon att hon är behövd?
Social delaktighet är magiskt.
Nu när hon börjar bli stor sà ge större utmaningar.
Läs gärna den här om fyraàringar.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15652


Kram.

[NlNA]

Tack Miniz för svaret

Jag har läst och läst nu i 1½ timme av länkarna på länkarna i länken du angav .
Har läst de flesta förr men de behöver repeteras ...
Är nästan snurrig av alla inlägg och det gäller ju att komma ihåg alla tips också.

Är ganska så bra på social delaktighet, dock sämre på variation . Eftersom jag jobbar alla dagar (dock bara 6 timmar om dagen) så måste vi ju ta de nödvändigaste sysslorna i första hand, såsom mat, handla, tvätta när vi kommer hem (ingen annan tid finns för de sysslorna). Däremot försöker jag variera sysslorna till helgen. Det blir nu också bättre när vi går mot vår och man kan sköta mer sysslor ute.

Nu till nattningen
Idag var det samma visa igen men jag var fortare "rak" med en gång.
Dock skulle det fyllas på vatten i pipmuggen (som hon har vid sängen vid sådana här tillfällen, dricka får man på natten och jag diskuterar inte det).
-Gå och hämta vatten då, svarar jag.
-Nej, du ska hjälpa mig!
-Du kan själv! Antingen gör du det själv eller så blir det inget vatten, förklarar jag.
-Nej, du ska göra det!
Och så håller vi på så en stund....
Till slut kommer hon upp och vill verkligen ha hjälp och till slut förstår jag vad hon menar. Det är ju skruvkork på pipmuggen och det kan hon faktiskt inte fixa själv.... ](*,) .
Det är flera gånger sånt här händer och jag kommer på mig själv vid de tillfällen att det hon ibland säger, inte riktigt alltid är vad hon menar och att jag då inte alltid förstår hela innerbörden.

Iaf så fixar hon vattnet, hoppar upp i sängen igen och det är tyst... tills....
Hon spiller ut vattnet på sig och i sängen . Oj, vad jag vill hjälpa till....
Under hela tiden har jag bara stått i trappan och övervakat och stöttat henne igenom allt och denna gången fick hon hämta handduk, ta fram ny pyjamas själv - jag rör inte ett finger. Hon inser ju nu att jag inte kommer att hjälpa till och det kommer små "frågor" under tiden och jag ser några glimtar av lite "spjuver" i hennes ögon men det enda jag ger henne är blickar och korta stödord.
Ibland känns det som hon testar men läggningen går iaf smärtfritt förbi utan skrik och gap och vi båda håller oss i schack .
Jag vet ärligt talat inte om jag gjorde rätt eller fel men det kändes mer rätt eftersom hon inte fick sina utbrott och det enda hon ville ha svar på var vattnet. Hon har i flera månader haft sin pipmugg i sängen utan problem så därför tog jag heller inte det som en fråga när hon ville fylla på den.
Igår hade hon flera utbrott med att hon inte kunde vissa saker själv och idag har hon inte haft ett enda eftersom jag igår tydligt visade att jag inte hjälper henne med saker hon uppenbart klarar av själv.

Imorgon är det sovtime i pappahuset (vilket alltid brukar gå prima.... ) men nästa dag kommer vi att ställas inför nästa stora utmaning - den att flytta in till lillebror och dela rum med honom . Jag och tösen byter alltså rum, dels för att dom ska få ett större rum att leka i, dels för att jag ska få bättre sömn och kunna njuta av solnedgången på kvällarna på balkongen .
Jag är inte osäker för själva flytten, för detta vill verkligen tösen att få sova tillsammans med lillebror - utan hur jag ska ha nerver att klara just sådana här "problem" med en tös som skriker så hon väcker de döda och lillebror...
Men kan andra klara det så kan väl jag
Det är ju tur att jag har er....

Läggningen ikväll gick iaf bra på många sätt och jag hoppas och tror att den är på väg åt rätt håll.
Om inte annat får jag höra av mig igen

Tack för att ni finns

[chokladkaninen]

Hej NINA!

Hur har det gått?

[NlNA]

Tack chokladkaninen

Jo, faktiskt så har det gått bättre än vad jag först trodde . Första natten var inga problem men någon natt efter det blev det en frågeställning utan dess like .

Vi har haft några besvärliga kvällar då tösen lidit av misstänkt urinvägsinfektion med besök på akuten och sovpass hos pappan istället, som följd. Hon har sprungit mycket på toaletten men inte krånglat något nämnvärt. Har själv nyligen haft början till UVI så jag vet hur det känns att vara ständig kissenödig .
En kväll märkte jag tydligt att hon bara ville testa och det fanns ingen anledning längre att springa på toan.

Hon började skrika upp sig och jag blev först rädd för att hon skulle väcka lillebror. Men jag ledde tillbaka (som SÅ många gånger förr ...) och kände efter en stund att jag behövde testa det där med att hålla fast henne igen. För att leda tillbaka om och om igen börjar bli en lång, utdragen process som egentligen bara leder till att hon somnar av utmattning (i mina ögon sett ).
Oj, oj, oj vad arga vi blev . Men jag lyckades banne mig att hålla mig cool 8) -lugn och bara viska "lugna nu ner dig" några gånger mellan varven.
Tösen höll nog på i 20 minuter med att sparka, bita, stånga, fräsa och spotta på mig medan hon höll låda för de döda .... Att lillebror lyckades SOVA, en halvmeter därifrån, igenom hela händelsen är än idag en gåta för mig . Men det stärkte mig enormt i att jag inte längre behöver vara orolig för att han ska vakna och också börja ställa frågor .

Tösen var verkligen arg men jag fick in ett bra tag om hennes lilla kropp och slapp ifrån nästan alla slag mot mig och till slut var hon verkligen mottaglig för lite sömn och ramsa. Sen dess har det varit lugnt och det är nu ca 2 veckor sedan .
Så nu har både tösen och jag blivit en erfarenhet rikare .

Några små frågor:
Hur långt upp i ålder brukar man ramsa och vad svarar jag på när hon ropar att hon inte vill att jag ska ramsa

Är det någon som har erfarenhet av en hur en så här pass "viljestark" (eller vad jag nu ska kalla det) tös kan tänkas bli i typ tonåren
Jag hoppas för guds skull att det blir lugnare framöver för jag börjar se en tendens att lillebror har samma häftiga humör....

Men samtidigt smälter jag när hon i samma andetag hon lugnat ner sig efter ett "utbrott" kramar om mig och säger "Jag älskar dig, mamma" .
När hon även ifrån sängen vid nattningen säger "Hej då" innan jag ens gjort en antydan till att lämna rummet, tyder väl ändå på att jag har lyckats....

Glad påsk på er och tack för att ni finns

Kram Nina

[Sofias mamma]

Hej, tufft med sjukdom och sjukhusbesök. Trots detta verkar det ju gå riktigt bra för er .

Till din fråga om "viljestarkt" barn och tonåring. Här har tyvärr jag inget svar då jag har yngre barn. Men det är ju läänge tills dess så det behöver du kanske inte tänka så mkt på just nu . Fram tills desskommer du ju samla på dej massor av erfarenhet om konflikthantering mm så du kommer ju kunna bemöta situationerna på ett bra sätt, som du kanske inte skulle kunna just nu. Du kommer ju att känna din tjej utan o innan då. Kanske ngn annan kan ge dig mer input här.

Berätta gärna mer här hur det går för er!

[chokladkaninen]

Hej Nina!

Kul att höra att det går så bra för er! :thumbsup: Det låter ju som att din tjej ställer tydliga fostransfrågor om hur man får bete sig, och som att du numera besvarar dem med bravur. Och då har hon ju fått svar, så då behöver hon inte bråka mer. 8) Så ser det ut med min dotter också.

Ett bra kapitel i BB är det som heter Något om personligheten - där står det om Den starke, som vill ha raka besked och inget daltande. Kanske finner du några idéer om hur din tös vill ha det där?

Slutligen skulle jag inte svara alls ifall hon inte vill att du ramsar - fortsätt göra det när du lägger dem, åtminstone för lillebrors skull (du behöver ju ha ramsan aktuell ifall han fnurrar någon gång), och om hon då ropar att du inte ska ramsa skulle jag nog inte bemöta det ö h t. Förmodligen är det - också - en testgrej, och hon är nog eg ganska nöjd med att du ramsar, som du alltid har gjort. Det är tryggt även för 4-åringar.