Raseriutbrott hos 6-åring!

[agneta64]

Hej alla medföräldrar! Det var så många år sedan som jag sist skrev ett inlägg, så jag hade glömt både användarnamn och lösenord. Vi har 2 pojkar, 10 och 6 år, båda oerhört älskade och efterlängtade - som de flesta barn, förstås.
Jag behöver hjälp med att se hur jag på ett vettigt sätt kan mildra, eller helst förhindra, min 6-årings raseriutbrott, eller vad jag skall kalla dem. Han är, vad man skulle säga, ett "starkt barn". Han har ett enormt driv, han sprudlar av energi och har ständigt nya projekt på gång. Faktum är att ju tröttare han blir desto mer speedar han upp, det finns inget stopp liksom. (Hans storebror är lugn, klok och eftertänksam. Han har inte trots att han närmar sig 11-års åldern, slagits, tagit någon annans leksak eller ens höjt rösten mot föräldrar (jo, lite mot oss det sista året) eller vänner - en riktig "fredsfurste" av födseln.) Jag uppskattar deras olikheter, tro inget annat, och det får mig att inse att barnen blir de människor som de är ämnade att bli (om nu inte föräldrarna eller andra människor i omgivningen gör alltför stora misstag och övertramp på vägen)
Nå, till saken. 6-åringen har ett stort hjärta och en medfödd känsla för rent spel men han har ett oerhört hett temperament som han inte kan kontrollera. Vi har lärt oss att om han blir hungrig eller trött så behövs det bara ett "felaktigt" svar, en misslyckad teckning eller en "orättvis" tillrättavisning för att han fullkomligt ska explodera. Finns det något i hans närhet så går det sönder även om det är hans egna tillhörigheter- i värsta fall är det storebror(!)
Som ett exempel: igår hade han efter 2 dagars pysslande fått klart fönsterdekorationer som han så fint hade satt upp. De rev han ner bara några timmar senare när han tappade humöret pga något som någon gjorde (jag har faktiskt glömt vad det var...) Det drabbade ju honom själv mest, förstås. När han vägrade plocka upp bitarna från golvet så provade jag en teknik som jag läst mig till i Barnaboken, nämligen den att hålla om hans hand och plocka upp med milt våld. Jag fick ju tvångshålla honom och det kändes inte helt bra. Istället för att bli ledsen så skrattade han och sa: "Använd min andra hand - den är ju öppen"
När vi senare på kvällen spelade spel hela familjen så tyckte han att det var så orättvist att han först började slåss, varefter vi avbröt hela spelandet, och därefter sprang upp på rummet där han hotade med att ha sönder storebrors Playstation-spel och skivor. Han tog en skiva och triumferade: "Titta nu mamma, nu bryter jag sönder skivan". Vid det laget provade jag att helt ignorera honom. Alternativet - vad var det? Jag visste inte faktiskt. Skulle jag ta ifrån honom skivan? Då skulle han ta ngt annat att ha sönder, trodde jag. Jag tänkte att om han ser att jag inte "bryr mig om vad han gör" så blir det inte lika effektivt att provocera...

Jag vet att han egentligen är ledsen, missförstådd och kränkt (för det mesta) när han får sina vredesutbrott men jag vet inte hur vi skall hantera det ändå. Ibland hjälper det att säga: "Jag vet att du blev ledsen..." eller "Nej, nu hittar vi på något annat..." för att avleda honom brukar vara det bästa. Att gå i konflikt med honom brukar snarast förvärra utbrotten men ändå... det känns som att "inte skall han få komma undan" med att aggresiviteten gör att vi runt omkring börjar tassa på tå, för att inte "väcka den björn som sover". Hans nära vänner gör det också- inte många vågar gå emot honom när han skriker "din fucking jävla idiot" till kompisarna eller brorsan.
I skolan, och tidigare på dagis, har det aldrig varit några konflikter alls! Jag har tänkt att så länge som det fungerar så tyder det på att han har det hela under kontroll, om man nu kan säga så om en 6-åring. Men nu börjar jag tvivla....
Snälla ni kloka, erfarna människor- vi behöver era råd, desperat.

Som en liten avslutning så kan jag berätta om när han som 3-åring blev arg och ledsen och ställde sig i ett hörn. Jag satte mig ned på knä och tog honom försiktigt runt axlarna och sa: inte ska du vara ledsen, varpå han vände runt och slog mig med full kraft på näsan så att det började blöda näsblod.
Storebror som såg på blev förtvivlad och började gråta men "slagskämpen" sa: "Det är bara att sätta på ett plåster!"
Lite kul i efterhand kanske men inte då - jag håller numera alltid ett säkerhetsavstånd i stridens hetta!

[miniz]

Hej Agneta och välkommen tillbaka!

Min 6 àring har samma starka sätt och blir topprasande eller överlycklig. 100% hela vägen.
Det som har hjälpt här hemma är att ge klara enkla besked som man inte viker fràn. Hon kan gärna gràta över att det är hennes tur att duka bordet och ropa det är du, det är du. Men dà väntar vi bara till bordet är dukat. Ibland fàr man ty till STORA BOKSTÄVER sà beskedet gàr in.

Hur har ni det med social delaktighet?
Arbete hjälper pà moralen! Làt de gärna arbeta tillsammans, bröderna, det styrkar deras samhörighet och bràken blir färre efter genomfört arbete.

Under kommer nàgra ord fràn barnaboken.
Läs ocksà syskondelen (som är sà fin).

*SEX ÅR: DET SVÅRA LIVET

Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos. Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.

Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till. Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.

Framför allt är han full av misstro. (Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)

Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller. Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.

Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror på gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.

Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.

Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.

Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt priset än är. Och högt är det.

Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills. Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år på sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.

Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är på gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.

Sexåringens inre krav på vidareutveckling driver honom ut på det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...

Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen. Liksom de skaffar han sig mer eller mindre på trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist på självständighet han lider av.

Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.

Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)

Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer på den kanske mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken”eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.

Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän på andra sidan puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.

På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.

Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.

Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.

Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.

På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.

Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)

Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).

En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.
'
Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv. Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.

Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, BEHÖVS.

Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.” Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.

Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.

Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara. Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland.*

:-({|=

Och kom i hàg humor. Skratta, fjamsa er och ha det roligt. Humor är ett verktyg man inte ska skratta av.

Àterkom gärna med tankar.
Kram.

[agneta64]

Tack snälla du för svar!
Innerst inne vet vi ju att han befinner sig i kris och att det är övergående men... Du vet man blir alldeles förtvvlad av de här utbrotten . Det är som att det inte finns något stopp, någon spärr. Igår när han och brodern var ute och byggde snögubbar så började det så fint och harmoniskt så. De satte dit en morotsnäsa, keps och hela baletten på gubben och de var så sams och nöjda, ända tills storebror började tröttna på leken och ville gå in. 6-åringen blev kvar ute och på mindre än 1 minut var gubben halshuggen,moroten kastad och kepsen gömd i snö... Sedan stod han utanför verandadörren med ett basebollträ i handen och hotade med att slå in glasrutorna! Ja, ungefär ett sånt humör har han alltså.
Nästa stund är han översvallande glad, kärleksfull, mild, godhjärtad och strör komplimanger över sin omgivning. Det är nog så att han samlar pluspoäng inför nästa strid - och han behöver dem också! Vad gäller den sociala delaktigheten så är han världens bästa toalettborstare, gurkskärare, såsvispare osv. Att ha honom i köket är kul - om man nu uppskattar att ha en levande tromb i sin närhet. Det blir mycket: Nej, vänta lite! Inte skära på bordet! Stopp, ta det lugnt! osv. Jag har dock för det mesta starka nerver- det är bara när man blir så där uppgiven och maktlös som jag kände mig när jag skrev, som det blir riktigt jobbigt! Skönt att få höra av dig, det som jag kanske innerst inne vet - jag är inte ensam! Det går över...