Plötslig skräck inför nattning!

[FlowerGirl2]

Hej först och främst är jag inte säker på om mitt inlägg hamnar rätt när jag lägger det här för min dotter blev aldrig ordentligt kurad utan är rätt så nöjd med att få gå och lägga sig. Hon är numera 21 månader (låter skumt men drygt 1,5 år)

Eftersom storebror är kurad enligt konstens alla regler så ville vi göra detsamma med lillasyster. Hon vaknade dock knappt på nätterna så kuren blev en ickekur. Vi har dock stenhårda dagsrutiner och busar för fullt inför läggning, buffar symboliskt och ramsar oss ut. Inga problem för även om hon vaknat upp på natten så har hon hanterat det fint själv oftast, har man behövt gå in och klappa på henne nån stund efter otäck dröm så har det heller inte rubbat våra rutiner.

För någon vecka sedan var hon förkyld och hemma från dagis under en vecka, efterföljande vecka vaknade hon en natt och gallskrek så jag fick gå in och klappa henne till sömns - konstigt och väldigt ovanligt. Nattningen kvällen därpå så bryter hon ihop när hon släcker lampan som hon av rutin alltid får göra själv. Det är inte nån trots eller någon test, hennes minspel säger att hon är livrädd på gränsen till panikartad. Så nu har vi fått klappa henne till sömns två kvällar i rad och hon är lika rädd varje kväll. Om det är en dröm som orsakade denna kaos så måste det varit en mardröm utan dess like, men det känns så konstigt. Jag fattar inte vad som hänt eller hur jag ska hjälpa henne ur detta och situationen är hemsk.
Är det någon som kan ge mig nåt råd till att komma ur detta och har nån ide vad som hänt. Snälla ge mig inga råd där jag ska buffa och ramsa, hon är inte kurad korrekt och skulle INTE bli lugn av ramsor!
Snälla hjälp oss!

/Jenny

[LilloppansMamma]

Hej och välkommen hit!

Ni hade helt enkelt en fnurra. Fnurror kommer och fnurror går. Så är det. Man kan antingen förlänga fnurran ända in i oändligheten eller ta beslutet att ta tag i fnurran och få den överstökad så att säga. I ert fall fick fnurran fotfäste rejält. Men det ska vi väl få rätsida på?

För någon vecka sedan var hon förkyld och hemma från dagis under en vecka, efterföljande vecka vaknade hon en natt och gallskrek så jag fick gå in och klappa henne till sömns - konstigt och väldigt ovanligt.

Tänk, hon tyckte detsamma. Hon ställde en fråga, måhända " oj, vad jag känner mig konstig, kan jag verkligen somna om nu, om jag är konstig så kanske hela världen är konstig?" Och där kommer mamma som just bekräftar att världen har blivit konstigt, det är inte längre så att man kan somna tryggt och säkert i sin egna säng.

Det är inte nån trots eller någon test, hennes minspel säger att hon är livrädd på gränsen till panikartad. Så nu har vi fått klappa henne till sömns två kvällar i rad och hon är lika rädd varje kväll.

Här får ni bekräftat svart på vitt att det inte hjälper att ni är inne och klappar. Ni har dragit in det där spannet med flåsande vargar ända in till sängen.

Är det någon som kan ge mig nåt råd till att komma ur detta och har nån ide vad som hänt. Snälla ge mig inga råd där jag ska buffa och ramsa, hon är inte kurad korrekt och skulle INTE bli lugn av ramsor!

Men varför kurar ni inte korrekt istället? I ert fall så hade jag startat en omkurning, vilket skulle funka fin fint i ert fall. På så vis så etablerar ni lugnet igen. Och ja, då krävs ju solfjäder och ramsor. Men med en lång solfjädern som får starta kuren, så skulle ni kunna bryta detta mönster. Ja, hon är livrädd för att lägga sig, för ni, i all välmening, lärt henne att det är farligt att lägga sig. Med en kurning så får ramsan en chans att sätta sig ordentligt och som ni ALLA har som bästa vän genom fnurror. Så inte ska vi begära att hon skall bli lugn på ramsor på stört, inte.

Fråga på bara, här finns kloka människor son är villiga att hjälpa!

LilloppansMamma

[LilloppansMamma]

ps: Skrattet till gonattet? Hur har ni det med det?

[FlowerGirl2]

Tack för ditt svar!
Var jag desperat när jag skrev så är det inget mot vad jag är nu
Nattningen gick riktigt illa igen och tillslut gav hon med sig att sova om jag lämnade dörren öppen så att hon hörde oss. (Hon pratar inte mycket men nickade när jag sa det). Sen vaknade hon vid ett, lika förtvivlad och nu hjälper inte ens klappningarna, visst hon blir lugn men inte rofylld utan ligger bara och snurrar i sängen. Jag fattar hon är ju inte alls van med det där. Klockan fyra somnade hon och vaknade sex igen, är vi trötta så är det nog inget mot hur hon mår idag, stackarn.
Det som får mig att tveka inför kura om är hennes otrolig starka reaktion, hon är ju galet rädd. Hade det varit fråga om trots eller nåt annat så hade jag nog inte tvekat även om jag hoppats vi var förbi detta, men nu när hon är så rädd, att bara verbalt (och med solfjädern) ge lugn känns så ... otillräckligt!

Hon brukar skratta så hon kiknar men nu känns det lite som hon redan vid välling och pyamaspåtagning känns vad som är på gång och har väldigt svårt att slappna av.

OM man skulle ge sig på att kura igen, är det så enligt konstens regler i Sova hela natten boken, även när barnet är så här stort (och starkt).

hälsningar
Jenny

[LilloppansMamma]

Hej igen!

Läs inte in för mycket i hur hon kommer att reagera. Steken måste väl vändas rätt, tänker jag. Om och när hon reagarer så vet du precis vad du skall göra. Det handlar inte om att kuva barnet utan ge tillfredsställande svar på de frågor hon ställer till er. I nuläget så får hon ständigt bekräftat att det är farligt att sova själv.

Om jag får råda, så hade jag gjort en fullständig omkurning så att ni alla får rätsida på fnurran. Här finns nyttigt att läsa kring kurning av lite äldre barn.

SHN för äldre barn

Läs så ögonen blöder, så finns vi här. Inte ska ni behöva ha det så här, inte!

LilloppansMamma

[FlowerGirl2]

Hej igen,
Om vi ger oss på en kurning i detta läge så har jag några frågor efter att ha uppdaterat mig med lathunden. Buffning är alltså inte applicerbart på en 21 månaders tjej utan där ska fokus ligga på solfjädern. Solfjädern tycker jag är lite svår, hon är stark och i kombination med den rädsla hon har kommer hon säkerligen kämpa emot ordentligt. Första natten räknar jag med rejäla protester och om solfjädern ska ersätta buffningen ska jag då solfjädra ända tills kroppen blir lugn? (kan bli länge) Buffningen kan ju ta 20-40 min enligt lathunden, och att hålla solfjädern så länge känns inte bra alls!
Sen undrar jag oxå hur ni ser på att kura så pass "stora" barn, ju större och mer medvetna om tillvaron de är ju svårare måste det väl vara för dem att acceptera att mamma/pappa börjar med nåt nytt som de inte förstår någonting av!

Jag fasar för natten för om vi ska kura så måste jag hinna fräscha upp tänket (och övertyga sambon) och om vi inte hinner till natten så blir det nog ytterligare en mardrömsnatt som jag inte vill utsätta henne för.

Usch ja du hör att jag är riktigt nervös och velig inför vad som är rätt i denna situation (vilket jag måste reda ut med mig själv innan jag kan övertyga min dotter, inser jag).

hälsningar
Jenny

[LilloppansMamma]

Hej igen!

Här får man vara hur nervös som helst. Vi här är vanliga mammor, precis som du, som en gång i tiden varit nervösa och rådvilla. När det gäller att kura äldre barn så brukar man ta lathundens dagar x2. Alltså natt 1, två nätter i rad, natt2-två nätter i rad osv.

Jag tänker följande kring att göra solfjädern. Detta är ingen universal sanning på något vis, utan mina erfarenheter och tankar kring det hela.

Nej, inte fasen är det som att gå på Liseberg, att utöva solfjädern första gången. Men med den så bryter jag ett mönster som liten inte mår bra av. Jag ser inte solfjädern som mer våld än att spänna fast barnet i bilstolen ( som min Loppa inte alls är förtjust i ). Det är inte för evigheten som man gör solfjädern så länge som 20 minuter- den blir kortare och kortare den första natten. Min erfarenhet är att poletten med solfjädern snabbt trillar ner- Barnet erfar att det faktiskt blir lugnad. Solfjädern i sig är ju bara ett verktyg för att förmedla lugnet. Jag ser inte mig själv som en kallhamrad person som totalt kan ignorera mitt barns upplevelser och känslor. Jag bröt ett ohälsosamt mönster med buffning och solfjäder. Jag hade en tanke och mål med mitt agerande- att förmedla lugn. Hon tog också tacksamt emot hjälpen att finna ro.

Tycker att du är mycket klok. Klok på det sättet att du inte startar något halvhjärtat.

LilloppansMamma

[Sofias mamma]

Buffning är alltså inte applicerbart på en 21 månaders tjej utan där ska fokus ligga på solfjädern. Solfjädern tycker jag är lite svår, hon är stark och i kombination med den rädsla hon har kommer hon säkerligen kämpa emot ordentligt. Första natten räknar jag med rejäla protester och om solfjädern ska ersätta buffningen ska jag då solfjädra ända tills kroppen blir lugn? (kan bli länge) Buffningen kan ju ta 20-40 min enligt lathunden, och att hålla solfjädern så länge känns inte bra alls!

Hej Jenny,
jag vill bara beskriva lite hur jag tänker kring solfjädern, då jag tycker mig läsa in från ditt inlägg att solfjädern skulle vara en kamp med barnet.

För mig är solfjädern otroligt lugnande för barnet. Den är kärleksfull , rogivande och förmedlar verkligen lugn . Jag tänker inte som så att man håller fast barnet i ett skruvstäd, utan mer att man håller barnet mjukt på plats i sängen. När barnet ligger ned håller man händerna mjukt runt ryggen, om barnet försöker åla och resa sig, håller man, fortfarande mjukt men lite stadigare, händerna som en spärr som förhindrar barnet att ställa sig upp. Detta görs alltså lugnt och med värme. Yogaandas samtidigt, långsamt och säkert . Var beredd att stå länge första gången, men sen blir det inte lika länge igen.

För övrigt förstår även jag att du är nervös, det var jag själv innan jag kurade mitt första barn, men inte andra för då visste jag att det fungerar . Och såg fram emot resultatet

Kram och lycka till

[FlowerGirl2]

Hej och tack snälla för kloka ord!
Ditt inlägg om solfjäderna är ju helt korrekt, det blir mest en kamp när man själv är osäker och lite rädd.

Nu har det gått några kvällar/nätter så jag tänkte berätta hur jag löste min beslutsångest över kura eller inte. Det som jag bland annat kände talade emot det var att jag inte ville ersätta vår kommunikation över vad som sker med ramsor.

Det jag har gjort känner ni säkert igen från regelrätt kurning men jag tog bara några delar (och justerade dem efter situationen).
Vid nattningen så blev hon som vanligt helt panikslagen, jag var bestämd och lade ner henne och gjorde solfjäldern, men sedan förklarade jag för henne att jag skulle ut i köket och diska och hon kunde få ha dörren öppen om hon inte låg och skrek. Var det ok? (frågade jag med en bestämd röst som eg inte var en fråga) Hon nickade och jag lämnade rummet och diskade för brinnande livet med hennes dörr öppen. Hon somnade på en gång. På natten vaknade hon igen och var lika ledsen som nätterna innan. Jag gjorde då exakt likadant, solfjädrade henne och sa att jag skulle gå ut o diska men att dörren var öppen. Hörde hur hon vred sig länge i sängen och somnade inte riktigt ändå (herregud hon är ju ändå inte van med öppen dörr) så jag chansade att gå o lägga mig och det var inga problem alls, hon somnade av sig själv tillslut utan tårar.
Nattningen därefter ha jag gjort på samma sätt men de gånger hon nu har vaknat på natten har hon själv somnat om utan någon hjälp. I morse vaknade hon till och med i vanligt tid, småpratade lite för sig själv som hon alltid gjort innan kaoset startade och alla uppvak började med gallskrik. Min förhoppning är att nattningen blir mer och mer avdramatiserad så att vi snart är tillbaka med nattning i mörkt rum och med stängd dörr. Ordning och reda!

Det jag har tagit med mig från kurningen är just en absolut bestämdhet, och göra massor av husljud så att hon faktiskt hör att jag är där.

Allt går i rätt riktning men känner jag nu att det inte forsätter åt rätt håll eller om hon skulle sparka helt bakut så kommer jag att kura för nu känner jag mig mycket starkare.

Tack snälla för goda råd och uppmuntrande ord!

Jag vill oxå berätta att snarlikt hennes panikskrik som hon började med vid nattning, nu även uppkommer vid insättning i bilstol och ibland vid påklädning av ytterkläder (vilket gör mig mer fokuserad att ta oss förbi problemen än att tycka synd om henne) Jag vet inte om det är nån slags förtrots (fast hon låter ju verkligen rädd ) eller vad det beror på alls! Är det någon som känner igen detta? (trots vet jag att nästan alla känner till men om det kan yttra sig så här )

hälsningar
Jenny

[miar70]

Hej Jenny

Åh, vad kul att läsa hur fint du löst det - du har gjort precis det jag tycker är så viktigt: tagit kuren till ditt hjärta och gjort den till din egen!

En liten invändning har jag, men den kan du bortse från om du inte håller med mig 8) :

Min förhoppning är att nattningen blir mer och mer avdramatiserad så att vi snart är tillbaka med nattning i mörkt rum och med stängd dörr. Ordning och reda!

Vet du - mina tre (inte längre så små ) tjejer delar rum och de har alltid dörren lite på glänt när de lägger sig. Mellantjejen gillar inte helmörkt - jag ska inte säga att hon är mörkrädd, hon bara gillar det inte - och kompromissen har alltid varit att då har vi dörren på glänt till de somnar och det har aldrig varit några problem.

Som jag ser det så HAR ni en fin nattning utan drama: din flicka somnar tryggt själv, hon klarar uppvak själv och hon ligger i godan ro och väntar på morgonen. För mig är det det som ÄR shn: ett barn som somnar och sover gott i sin egen säng hela, sköna natten. Att du sen har dörren på glänt, tja - det funkar för er och då är det bara så

På din sista fundering: ja, jag tror det är lite förtrots, eller frågor. Muta brukar funka bra, vi VILL ju inte "kriga" med våra barn, bara lära dem hur det funkar. Att vara stressad brukar också utlösa dylika fenomen, så försök i den mån du kan att ha gott om tid, använd humor och lite muta.

Kram Mia

[FlowerGirl2]

Hej Mia, tack för ditt inlägg det värmde verkligen!
Du har helt rätt i att hon inte behöver sova med mörkt och stängd dörr, men det jag menade var att jag önskade att hon trygghetsmässigt skulle komma tillbaka till hur hon var innan

hälsningar
Jenny

[miar70]

Jag tycker hon låter som en mycket trygg liten dam