sonen är nu sömnkurad och som ett brev på posten har nu storasysters trots tagit sig extrema proportioner. Känner mig idag helt förtvivlad över situationen eftersom jag definitivt inte har hanterat den bra och känner mig helt otillräcklig - och dessutom är smått rädd för vad som ska hända imorgon. Som bakgrund har vår dotter ett starkt temperament och är en envis muskelbyggare - liksom sin mor. Hon är självständig och vi har definitivt inte hemfallit åt ngn styra o ställa, tvärtom, har vi nog låtit henne komma undan med det mesta och kört paktande blandat med en massa förebyggande åtgärder och snabba insatser så att det inte ska eskalera till ngt värre. När "ngt värre" inträffar är det ofta stora katastrofer, det skriks vansinnigt och mkt länge - hon ger sig verkligen inte i första taget. Till detta hör min bakgrund med en mamma som var relativt "hård" i sin uppfostran. Jag kan komma ihåg situationer som mkt liten då jag kände mig kränkt (kan inte komma på ngt bättre ord än detta) över hur liten tilltro hon hade till att jag kunde fatta egna, bra beslut. Detta har nog överskuggat lite för mkt och jag har gett för mkt tilltro till storasysters förmåga att "uppfostra" sig själv. Jag är alltså smärtsamt medveten om att jag antagligen bara har mig själv att skylla för vad jag skapat. Förhoppningsvis kan jag dock med lite hjälp vända på detta...
Ska försöka ge några konkreta exempel. Dessa situationer har under de senaste veckorna kommit så gott som dagligen, vi har antagligen 2-3 trots/trotsförsök i timmen.
Direkt på morgonen: vaknar ofta riktigt sur; galltjuter "Mamma, kom". Kommer in i rummet, försöker ofta lägga på en riktigt glad min men får oftast muttrande tillbaka. Sedan börjar trotsandet. Vad det än är så är det fel. Får ofta bära henne uppför trappan, ofta med lillebror på andra höften. Alternativet att vägra bära och låta henne gå resulterade tex för två veckor sen i över en timmes galltjut i trappan. Hon gick ett trappsteg kanske var femte minut och försökte hela tiden få mig att gå och hämta henne. Till slut stod hon en meter från mig och sträckte ut händerna och skrek att jag skulle hämta henne. Sedan börjar krånglet med frukosten - ska sitta på bänken/inte på bänken. Rätt/fel smörkniv. Smör på rätt/fel sida av brödet. Fel pålägg. Imorse gick det ännu längre. Jag fick inte äta gröt utan skulle äta smörgås som henne. Sedan ska hon sitta i mitt knä och äta.
Rent generellt har vi hanterat det så att jag försöker förekomma genom att fråga om bröd/sida/kniv/pålägg genom två alternativ. Har vi bråttom och måste iväg tar jag ingen diskussion om att sitta i knät eftersom vi i så fall inte skulle hinna iväg (kan ta en timme extra). Vissa frågor sätter vi helt stopp för, tex att hon ska bestämma vilken mat jag ska äta. Hela morgonen handlar alltså om att välja vilken fight man tar. Tar man inte första fighten så kommer det situation på situation hela tiden som måste lösas. Är det illa så orkar jag till slut inte. Tålamodet tar slut och jag blir arg (har tyvärr alldeles för lätt att bli arg
). Ofta tar den här första trotsomgången slut så fort hon fått i sig lite frukost. Humöret stiger och sen kan det var lugnt länge. Det som skiljt sig de här sista veckorna är att det sedan bara fortsätta i varje liten situation där vi på ngt sätt interagerer. Gå ut/handla/laga mat etc etc.
En hemsk situation i förmiddags: Vi ska gå över till grannen och gratulera på födelsedagen. Vi tar fram paket och gratulationskort. Under gårdagen hade vi ett break down när vi gjorde kortet ihop och hon vägrade låta mig få skriva på kortet - hon skulle "göra allt själv". Stubinen var kort då och efter en liten stunds meningslöst förhandlade tar jag kortet och skriver klart och stoppar undan. Att se kortet igen utlöser alltså igen denna frustration. På en sekund börjar hon galltjuta att "bara hon ska skriva på kortet" och försöker riva av kortet av paketet. Jag säger att hon kan göra ett eget kort och tar fram papper och penna (här börjar jag bli lite stressad, grannen väntar med fika och lillkillen som ska få sin lunch där börjar bli hungrig). Sedan trotsas det om allt under stor frustration, kan inte välja färg/jag ska välja färg/jag väljer fel färg/ska rita själv/inte rita själv etc etc etc, allt under värsta gnälltjut. Nu är jag ordentligt stressad och blir riktigt arg eftersom hon dessutom försöker riva sönder paketet mellan varven. Jag sätter ett ordentligt stopp med riktigt arg röst och håller fast henne i armarna medan jag nästan ryter åt henne att lugna sig. Inget jag är stolt över
. Hon lugnar ner sig och vi kan lite senare gå till grannen. När vi sitter där känns det som hon är märkbart tagen av det som hänt och jag tar henne i knät och bara kramas en stund, vilket tas tacksamt emot.Skillnaden nu är att jag tidigare sett en sorts lättnad när jag till slut blir arg och "säger ifån på skarpen" som gör att det kan vara lugnt i några dagar. Den senaste veckorna har utbrotten dock kommit tillbaka ganska snart - i detta fall två timmar senare i mataffären.
I mataffären: Hon har en egen kundvagn och hon har plockat lite varor i vagnen. Sen slänger jag i en salladspåse i vagnen och hon blir vansinnig. Tar upp påsen och slänger den med ett tjut på golvet. Detta är inte ovanligt och hon vet att jag kommer be henne att plocka upp den. Föreberedd som jag är säger jag istället "Oj då" och tar fram en ny salladspåse. A gnäller då "Vi ska ta upp den ihop". Sen tar hon handen om min hand och ser till att jag tar upp den
Hon gör alltså som jag gjort vid tidigare tillfällen... Eftersom jag just nu inte orkar med mer spelar jag bara med. Tyvärr är ju nästa utbrott ofta bara minuter bort.Så, min egen slutsats av dessa få exempel är att vi måste vara mer konsekventa och att vi måste börja fostra. Frågan är dock om vi ska fortsätta välja fighter - för egentligen tycker jag att inget av morgonbeteendet eller de andra exemplen är acceptabelt beteende. Eller har jag för stora krav på en 3,5-åring med dåligt morgonhumör? En underbar lösning hade ju varit att få lite mer social delaktighet under morgonen och vi har kämpat. Tex att hon ger hunden mat, hämtar tidningen, plockar ut frukostmat ur kylskåpet, brer sin egen macka - men det funkar bara om hon är på ok humör från början. Vaknar hon svårt sur (som hon gör 4 dagar av 5) vägrar hon göra dessa saker. Vad tror ni kloka?
Är jättetacksam för alla reflektioner. Just nu äter detta all min energi och blir mer och mer passiv mellan trotsutbrotten eftersom jag vet att allt jag kommer försöka göra ihop med henne kommer resultera i ett nytt utbrott.
Stort tack på förhand
Jenny
leda
eller varför inte invitera till att ni gör frukost i hop om hon inte vill gà upp kan du bara börja sà kommer hon sen). Gör det en lördag det inte är stressigt.
Men det är hos mig det.
Titta vad du får 
