sexårskris och syskonkris i ett

[ladyline]

Jag läser alla sexårstrådar (och mycket annat) fram- och baklänges men känner att jag har fastnat och behöver hjälp ut! Vi har en 6,5-åring här hemma som under våren kommit i sexårskris så att det brakar om det. Dåligt självförtroende, tvivel, kan inte förlora, stora utbrott och tårar etc. Jag tycker att vi hanterar det ganska bra även om det frestar på, det är syskonrelationen jag känner att vi inte fixar. Han har nämligen en lillebror som är drygt 5 (och inne i sin allra mest soliga period) som han tar ut allt på. Det är jobbigt både för lillebror och för honom själv eftersom deras tidigare fina relation och lek tar skada. Allt lillebror gör är fel och storebror har taggarna utåt hela tiden, "NEJ du förstör, dumma skitbror" för att lillebror råkar komma åt något, "DU STÅR I VÄGEN!!!" på ett aggressivt sätt istället för "Kan du flytta på dig?". Osv. hela tiden, med allt. Han utgår ifrån att lillebror vill honom illa trots att lillebror är så otroligt snäll och generös. Storebror måste också komma först (till dörren, till tv:n, till allt) och vara bäst. Och ALLT är orättvist ("Han fick en större kaka, varför måste jag alltid när han aldrig osv). Mellan varven leker de också fint med varandra men det ständiga tävlandet, konkurrensen, oginigheten, reten och eleka orden tar så mycket tid och kraft.

Vi har massa samtal om hur vi gör i familjen, hur vi pratar med varandra och hur vi inte gör. Och vi tränar dagligen på att de ska lösa sina konflikter ("Försök att hitta en lösning som känns rättvis för BÅDA") vilket går ganska bra med lite inledande hjälp. Går det riktigt illa får storebror gå in på rummet och lugna ner sig ett tag, ofta väljer han själv (klokt) att göra det. Jag känner dock att vi står och stampar. Hur hjälper jag honom vidare? Vad gör vi för fel? Hur hjälper vi syskonen att hitta tillbaka till sin harmoniska relation?Jag känner att sexårskrisen är hanterbar ensam men att den just i relation till stackars lillebror börjar spåra ut.

Tacksam för alla tankar! Kanske finns det också någon tidigare klok tråd som jag lyckats missa.

[miniz]

Hej ladyline!

Ursäkta att det dröjt med svar.

Vad bra att ni försöker hjälpa honom i sin svàra tid.

Har du läst om sex-àringen i Barnaboken?
Anna skriver det sà vackert och klart.

Hur har ni det med social delaktighet?
Det betyder sà mycket för smà och stora krisare att vara behövd, att känna sig nyttig, att ha sin plats i hemmet, sina uppgifter, sitt arbete.
Att ni rakt av klarar er sämre utan honom! ¨

Ni kan ha ett familjemöte var ni planerar vem ska göra vad. Försök tänka ut riktiga uppgifter, nàgra som är roliga, typ vattna tomaterna, hämta posten, skura toan eller planera och laga mat (med lite hjâlp om det behövs). Ge pojkarna gemensamt arbete och egna uppgifter.

Och humor! Minst ett magskratt om dagen.

Har du läst den här?
http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=22960

Àterkom gärna med tankar runt detta sà kan vi bolla vidare.

Kram.

[ladyline]

Tack så mycket för svar och länk!
Jag ber om ursäkt för att jag inte svarat själv på hela sommaren, trodde att vi skulle ha internet men så blev inte fallet.
Länken fick mig att förstå att det framför allt var syskonrelationen som behövde jobbas på och inte sexårskrisen och nu har vi jobbat . Den sociala delaktigheten har fått större roll med eget ansvar, vi har blivit noggrannare med att kramas och trösta mellan bröderna och slutat läxa upp dem inför varandra (skäms lite över att jag inte tänkt på det på sistone...). Vi har också sett till att de aldrig tävlar mot varandra, dvs de får aldrig vara vara på olika lag när vi spelar kort eller andra spel utan de är alltid "barnlaget" och tjänar på att samarbeta. Och inte är det friktionsfritt men mycket har blivit bättre! Vi jobbar på i samma anda och hoppas det fortsätter i god riktning.

[annawahlgren]

Vilken härlig läsning, ladyline

Pris och beröm =D>