4-åring som surar och bestämmer

[Janne]

Hej!
Vår dotter (blir 4 nu i dagarna) har gått från att vara en glad liten tjej till att bitvis vara en sur tjej.

För det första surar hon, det betyder att hon kör med klassisk åkerbrasa omfamning och lägger sig med rumpan upp på sängen eller annat mjukt ställe. Det här händer nån gång per dag om hon misslyckas med saker typ stänga ett fönster, ta på sig nåt krångligt klädesplagg eller liknande. Men det kan också vara när jag säger nej till något hon vill hitta på. jag har försökt olika metoder: få henne att skratta och släta över bekymret, förklarat att saker inte är helt lätta och att man måste öva, har också sagt att "då får du ligga där och sura och komma ut när du blir glad". ibland fungerar det, ibland inte. Kanske jag ska hålla mig till en metod? Jag är lärare och alla vet ju hur jobbiga vi kan vara så risken finns att jag förvärrat surproblemet genom att tjata och förklara i det oändliga. Just det, målade en teckning på en glad Tea (som hon heter) som hon kan titta på när det kör ihop sig. Som sagt, jag vet inte riktigt vad jag håller på med och inget blir bättre. Kan någon snälla hjälpa oss?

Sen är det en annan grej. Vi bor i ett radhusområde och det finns massor av barn här. Tea har lekt mycket med kompisar och det har fungerat utmärkt tills nu. Vi är självkritiska här för hon är trots allt bara 4 år och det har nog blivit för mycket lek. Nu är hjälpsamma, idésprutande, glada Tea mer en bestämmande och negativ kompis ("jag är mamma och du är syster", "nej, jag vill inte göra det" osv). Det började med att hon och en kompis gjorde upp att Tea bestämmer hemma hos sig och den andra tjejen hos henne men nu bestämmer nog Tea överallt med alla kompisar. (Vi kände inte till deras uppgörelse förut). Vi funderar på att sluta med leken ett tag för vi kan ju faktiskt hitta på annat. Ska vi säga till henne att det inte blir någon lek förrän hon lär sig att alla får bestämma? Är det för hårt, hon är ju liten? Eller ska vi bara köra fullt ös hemma så hon inte har tid att leka? Eftersom kompisar dagligen ringer och kommer förbi måste vi ha något bra att säga till dem, Tea ska ju inte behöva tappa ansiktet.

Vi har gjort fel på något sätt och vi vill göra allt bra igen så alla råd och ev skäll mottages hjärtligt!

Janne

[Susanne*]

Hej
Vi är nog många som upptäckt att 4-åringen tar lite former som vi inte var beredda på. Dom steppar upp ett par steg i mognad och därmed också reaktioner.

Jag vill rekommendera dig att läsa igenom 4-årings trådarna på Favoriter som jag tror kan ge lite tankar. Kom gärna tillbaka sedan med lite funderingar så bollar vi tillsammans.

http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=18665

Vi ska lära barnen att man får kämpa för att lära sig saker, tålamod och att ta misslyckanden lätt och gå vidare. På din första fråga tänker jag att man får hjälpa dem att ge dem verktyg för att jobba vidare men ibland också låta dem sura. Ibland gör ju vi också det. Även "negativa" känslor måste få plats och mötas. Och sedan tar man tag och går vidare.

Ibland kanske man tar tag i saken tillsammans och ser att man kan hjälpas åt. Så det beror ju på...Prata kan man göra sakligt och konstruktivt, men inte tjata och generalisera. Typ..."du gör alltid". Det är lätt hänt tycker jag när vissa situationer händer ofta.

Hon är för liten för att förstå en sådan konsekvens som att "du får inte förrän låter alla bestämma...". det är alldeles för abstrakt och vad betyder det egentligen? Hon behöver leka i begränsade former och under ledning/övervakning av vuxen. Man kan prata innan "man turas om/man bestämmer tillsammans" och sedan gå in och bryta/styra om om det behövs.

Det behöver inte vara full fart för att de inte ska leka eller hon ska tappa ansiktet. Ert jobb är att se till hennes bästa och är hennes bästa att "bara vara", laga mat, pyssla själv, ha en lugn stund så är det det som gäller. Bara säga "åh, vad roligt men just nu ska vi göra annat, kanske imorgon/på lördag...etc". Det ska inte vara små raringars beslut att känna efter var gränsen går för de kan de inte. När bägaren är full så märks det men vårt jobb är att se till att den inte blir full. Tänker jag. Att lära barnen ett gott självomhändertagande.

Kram

[TorsMamma]

Hej, jag som då har en 4 åring strax 5 känner igen mycket av det du skriver. Han bestämmer gärna! Tror att det liksom tillhör "behäskande" fasen lite. Vi begränsar lekandet, eller så tar jag med alla barnen (oftast är de 3 ) i social delaktighet så de får jobba tillsamman under ordnade former. Ibland sätter jag dem på pyssel vid köksbordet osv...

Sist vill jag slå ett slag för humorn! Troll spricker i solsken. Det är lätt att man tjatar hål på dessa 4 åringar som kan så mycket med får så lite gjort känner jag.

Tänk på hur mysig 5-åring ni sen kommer att ha. Passa på och njut lite medans ni har hyfsat lugnt runt 4-5 år för sen kommer ju 6-års krisen med sitt.

[annawahlgren]

Välkommen är du

För det första surar hon, det betyder att hon kör med klassisk åkerbrasa omfamning och lägger sig med rumpan upp på sängen eller annat mjukt ställe.

Intressant! Ja, alla har vi ju våra sätt att tackla saker som går oss emot 8)

Jag har försökt olika metoder: få henne att skratta och släta över bekymret, förklarat att saker inte är helt lätta och att man måste öva, har också sagt att "då får du ligga där och sura och komma ut när du blir glad". ibland fungerar det, ibland inte.

Två av tre "metoder" här tycker jag är utmärka =D> Den sistnämnda verkar lite.. hm, överambitiös Så farligt är det väl strängt taget inte, så att hon behöver förvisas i stor stil Folk mister inte körkortet för att de parkerar snett i gatan.

Och "metoder" tycker jag inte vi ska tala om här. Du har ju ett samröre med din lilla flicka, där saker händer eller inte händer, hela tiden. Finns det alls en knapp att trycka på, som fungerar alltid - så är det att LYSSNA. Inte till allt hon säger, det är inte det jag menar. Men till läget, sinnesstämningarna, situationerna som uppstår - och till sin egen inre övertygelses röst. Den brukar leda en hyfsat rätt, om man bara tar sig tiden och lyhördheten, inlevelseförmågan och välviljan, som ju faktsikt bara ligger där och väntar. Patentlösningar finns inte men underbara lösningar här och nu - varav inte alla är eller behöver eller ska vara så förtvivlat aktiva - finns alltid. För just HÄR och NU.

Inta, när du känner att det är läge - i åkarbrasan med rumpan i vädret - den lugna attityden att hon säkert vill vara i fred Sura får man göra, men du kan ju kalla det för något annat, mindre negativt, i skallen. Ha liksom vägarna förbi och konstatera blitt: "Jaså, här ligger du och HAR TRÅKIGT?" Vänta inte på svar utan gå till ditt, som om det regnade. Vilket det då gör, symboliskt talat. Publiken uteblir, ungen har mycket riktigt tråkigt - och bryter det strax alldeles själv, när nu ingen annan gör det.

"All onödig hjälp hindrar barnen i deras utveckling", sa Maria Monterssori. Kan verkligen ses djupt, djupare, djupast :thumbsup:

Jag är lärare och alla vet ju hur jobbiga vi kan vara så risken finns att jag förvärrat surproblemet genom att tjata och förklara i det oändliga.

Jobbig? Du? Inte då Du är ju ett under av nyanserad självkritik. Du SER (eller hör själv) när du drabbas av stora styra- och ställa-sjukan. Så få då tyst på dig. Tig, min mun! Det är en mänsklig rättighet att få vara på dåligt humör. Du kan inte "förklara" fram en mogen ung dam som stoiskt bär sitt öde. Ge henne tid och håll truten. Om du förstår.

'

Vi är självkritiska här för hon är trots allt bara 4 år och det har nog blivit för mycket lek.

Det brukar bli det. Särskilt när allt flyter på så bra, man bor som ni, alla älskar alla (nåja) - så släpper man av på uppmärksamheten och räknar med evig fröjd, "normal" fröjd, och river sitt hår när den avtar eller ändrar ansikte, så att allt plötsligt går över styr mer eller mindre (mer för tonåringar, mindre för fyraåringar, så än har du respit ).

Världen måste få vara liten innan den kan bli stor.

Nu är hjälpsamma, idésprutande, glada Tea mer en bestämmande och negativ kompis ("jag är mamma och du är syster", "nej, jag vill inte göra det" osv). Det började med att hon och en kompis gjorde upp att Tea bestämmer hemma hos sig och den andra tjejen hos henne men nu bestämmer nog Tea överallt med alla kompisar.

Tro nu inte att hon har bestämt sig för en DOMINANT LIVSSTIL Hon är som du vet en mycket liten flicka, som ganska nyligen - efter genomliden trotsålder - börjat fungera som en social person, på riktigt, och Gud (och du) ska veta att samröret med andra människor inte precis är något som låter sig fixas lyckosamt på en kafferast. Det tar de flesta av oss ett halvt liv att klara av den konsten på ett för alla berörda nöjaktigt sätt Kompisen och lilla Tea betar av saker allteftersom de uppstår. Båda vill bestämma i leken, båda vet att det inte går, alltså frågar de sig i såväl ord som handling: "Vem ska bestämma?" och träffar en överenskommelse. Inte illa Se det från den ljusa sidan. Att sedan uppföra sig balanserat och välavvägt och moget i alla lägen (med alla kompisar, i alla hus) är sannerligen ingenting du kan begära av henne ännu, på längre (om någonsin ).

Och hon ska helt enkelt inte utsättas för den jobbiga utmaningen för långa stunder i taget. Jag skulle begränsa kompisumgänget till kanske trekvart om dagen. (Antar att hon går på dagis och får skäppan full där också?)

Vi funderar på att sluta med leken ett tag för vi kan ju faktiskt hitta på annat.

Sluta inte med leken (hur nu det skulle gå till 8) ) men begränsa hennes lek med andra barn till tid och varaktighet.

Social delaktighet är ett verkligt sesam-öppna-dig. Jag hoppas det är det du menar med "hitta på annat" =D>

Ska vi säga till henne att det inte blir någon lek förrän hon lär sig att alla får bestämma? Är det för hårt, hon är ju liten?

Det är både för hårt, för oöverstigligt och därmed taskigt. Hon förstår inte sådant vid sin späda ålder och skulle bara känna sig förvirrad, bestraffad och utstött.

Eller ska vi bara köra fullt ös hemma så hon inte har tid att leka? Eftersom kompisar dagligen ringer och kommer förbi måste vi ha något bra att säga till dem, Tea ska ju inte behöva tappa ansiktet.

Planera in märkvärdiga uppdrag. Sätt den sociala delaktigheten i system. Du som är lärare - undervisa barnet i konsten att överleva

Barnaboken kryllar av exempel och av utläggningar om den sociala delaktighetens just sociala betydelse. Det "bra att säga till dem" blir då ganska enkelt. "Jag är ledsen, men i dag har vi så mycket att göra här hemma så Tea kan inte komma ut och leka, det passar inte i dag. I morgon, kanske " På vidare frågor kan man då helt enkelt svara som det är ("Vi ska städa rent i hela huset", "Vi ska tvätta och stryka en hög med kläder och linne som är så hääär stor, som ett BERG", etc. Risken är att barnet som undrar vill hjälpa till också, så du kanske får en mindre fritidsgård på halsen, men det är ju ett kärt problem, eller hur )

Vi har gjort fel på något sätt och vi vill göra allt bra igen så alla råd och ev skäll mottages hjärtligt!

Voff! Voff!

Tycker inte alls ni har gjort fel. Det är bara det att det inte går att frysa tiden (eller barnet) så att allting fortsätter vara som det "alltid" har varit. Var sak har sin tid. Beundra den lilla som tampas med alla dessa myror i huvudet som kallas sociala koder och som inte är enklare att lära sig än språket var, exempelvis - modersmålet - som tog henne tre år. Och fullärd är hon knappast i det heller 8)

Till din möjliga uppbyggelse en historia ur verkligheten serverad av just en liten fyraåring (Ur Barnaboken, "Kräkor och poesi"):

*Ibland är de små barnen vandrande upplysningscentraler. En förhoppningsfull liten flicka kan sålunda ringa på dörren och be att få leka med någon av de små änglarna. Nehej, förklarar man, av någon anledning går det inte. ”Jamen hon kan väl få komma hem till mej, då?” Nej, förklarar man, av samma anledning går det inte, varken det ena eller det andra. ”Förresten får jag inte ta hem någon”, säger då den lilla flickan. ”Min mamma orkar inte med fler barn än ett.” Nehej, tänker man, det kan man ju i och för sig begripa, kanske, jodå. ”Och min pappa”, fortsätter barnet oförtrutet, ”han kommer hem och är så trött så han orkar inte bada.” Man harklar sig i ett försök att avvärja fler indiskretioner. ”Han badar aldrig”, upplyser den lilla flickan vidare. ”Jag badar jämt”, fortsätter hon, ”men mamma badar aldrig heller.”

Följande dag ser man den lilla flickan promenera hand i hand med sina båda föräldrar, och man tänker: jaha, där går de som aldrig badar... ---

Alla barn under tio år är poeter, sa en tänkare. Av detta kan vi lära att alla poeter inte alltid är helt tillförlitliga.*


O:)

[Janne]

Oj, oj, är jag glad att jag gick med i det här forumet?! Tack så mycket för alla snabba och engagerade svar!

Nu har vi läst alla meddelanden och diskuterat ihop oss, och känner att vi har fått råg i ryggen. Det är väldigt skönt att få en utomståendes syn för vi båda föräldrar är ju mitt uppe i det hela och har svårt att få en nyanserad bild av vad som händer. Vi sitter mest och håller med varandra hela tiden (vilket är bra på ett plan antar jag).

Till Torsmamma: jajjemen humorn är viktig och det ska vi inte glömma! Det är både en rättighet och skyldighet att flamsa och tramsa.

Till Susanne: Tea hade sin kompis på besök idag och då slängde vi en påminnelse till båda om att det blir roligast om alla får vara med och bestämma. De fick leka en timme och det var glada miner hela tiden.

Till Anna: genom det du och andra skriver märker vi att vi har ställt alldeles för höga krav på Tea. Hon är inte så gammal och hon är inte heller någon superhjälte. (Fast när man lyssnar till allt tänkvärt som kommer ur den där munnen så börjar man undra om hon ändå inte har lite superkrafter ).

Vi ska absolut INTE säga nåt om att hon inte får leka förrän hon låter andra bestämma. Urdum fundering! Däremot ska vi låta henne vara på dåligt humör och definitivt tillåta "felparkeringar" (eftersom vi själva också parkerar fel trots att vi vet bättre).

"Jaså, här ligger du och har tråkigt!" och sen låtsas som det regnar är ett lysande råd. Vi har försökt koppla ihop surhet med tråkighet men vi har inte gått iväg utan suttit kvar och försökt vända humöret. Då är det upplagt för trubbel. Vi ska köra din variant nu.

Våra möten med Tea utgår nu ifrån tre sätt beroende på hur situationen ser ut: tramsa, förklara eller hålla truten. Vi kommer förmodligen att kombinera dessa tre efter bästa förmåga...

Alla era svar har tagit upp social delaktighet (ja, det är det jag menar med "hitta på annat") och det är något vi praktiserar här hemma efter att ha sträckläst (och sen läst om och om igen) Barnaboken. Under sommarlovet blev det som sagt för mycket lek och för lite social delaktighet men nu är det mer ordning på torpet. Precis som ni skriver är det ju en utmärkt förklaring till alla kompisar (och föräldrar...) som knackar på. Tea gillar att hjälpa till med matlagning, bakning, tvätt mm. Hon sköter ordningen på lillasysters skötbord och har egen tvättback med kläder som ska in i garderoben (oftast viker hon själv eftersom hon tycker att jag är lite slarvig). Ibland hjälper hon till med upphängningen också och då tackar vi så mycket, och sen när hon pysslar med annat hänger vi om alla korvar till kläder som skulle ta 10 år att torka. Härligt! Vi fortsätter med att hitta på nya spännande uppdrag.

Vi tackar återigen för visat intresse och goda funderingar!

Fridens liljor!

[annawahlgren]

:thumbsup: