Känslig 2,5 åring

[Lydia]

Jag har en underbar och förståndig son som är 2 år och 8 månader.

När jag läste i barnaboken om "den känslige" så var det mycket som stämde in på honom. Han är så liten än och jag vill inte sätta in honom i nåt fack, men jag märker att han i många sammanhang är försiktigare än andra jämnåriga. Han vågar inte alltid prova på nya saker, avvaktar och tittar på innan han leker etc.

Jag var själv sån när jag var liten och med facit i handen tycker jag mina föräldrar kunde ha uppmuntrat mig att våga mer. Tror att de var lite överbeskyddande.

Min fundering nu är hur jag bäst kan stötta min son i nya situationer och till att våga prova på nya saker? Samtidigt som han måste få känna sig accepterad som han är.

Exempelvis när vi går till parken efter dagis så vill han alltid att jag ska följa med till rutchkanan, sandlådan osv. Även fast han ser en kompis där som han känner igen. Om jag sätter mig ner en bit ifrån med lillasyster på en bänk så stannar han där, fast jag märker att han egentligen vill gå till kompisen och leka. Då upprepar han: "Mamma följa med till "Kalle"", "Mamma komma med till kanan".

Man ska ju inte jämföra, men det känns som att "alla" andra istället har problem med att hålla koll på barnen som bara springer iväg, medan jag tänker att min son gärna skulle får "springa iväg" lite mer.

Någon som har liknande erfarenheter?

[Clara Cecilia]

Hej Lydia,
o ja! om jag känner igen mig!

(Försökte gå på en Friskis och Svettis aktivitet med barn och vuxna tillsammans i våras, då han just var 2 år och 8 månader. Nog fick mamma jumpa med en 12 kilos kille som satt i min famn hela tiden )

Allvarligt - det som är viktigt i mötet med den känslige är precis det som Anna skriver i BB. Världen behöver fredfurstar! Min pojke är oerhört känslig för "tempraturen" hemma, nogrann med att Veta vad som kommer att hända (vilket jag går igenom nogrannt innan förändringar) och i princip alltid blyg i mötet med nya saker.

Men han är också rättvis in i märgen, har en fantastisk humor, lätt till tårar och lika snabb iväg med en kram. Han är mycket populär på sin förskola just för att han enkelt leker med både tjejer och killar, så länge dom inte är typer som knuffas eller skriker.

Jag tänker att min lille V alltid kommer vara betjänt av en varm hand i ryggen som inte trycker på utan stödjer. Att humor i alla situationer är det som hjälper den känslige bäst - en prutt (precis som Anna föreslår ) i rätt läge är bättre än all "ordlig" pepping i världen. Annars är tid tillsammans, måla, läsa, prata och mycket trygga rutiner tillsammans med Humor mitt bästa råd.

Läs igen och igen om den känslige i BB - små pojkar av Den sorten utmanar ofta vår föreställning om busiga, tuffa killar och behöver förståelse och tillåtelse att vara just dom fredsfurstar och känsliga personer dom är.

Grattis till en liten känslig!

Clara

[Lydia]

Tack för ditt uppmuntrande svar Clara Cecilia! Roligt med friskis-incidenten...

Jag är också väldigt stolt över min fina son. Ska ta till mig det där om "fredsfurstarna".

Men just de här parksituationerna/lek med andra barn, som jag nämnde. Jag funderar fortfarande på om jag gör bäst i att hålla mig i bakgrunden och prata "obekymrat" med de andra mammorna, eller om jag ska följa med honom till kompisar och aktviteter. Förstår du hur jag menar?

Kram

[Clara Cecilia]

Hej,
jag förstår hur du menar.
Jag tror inte att någon människa blir modigare av att tvingas iväg. Däremot kan man med humor och vänligt sällskap plötsligt våga.

Jag följer min pojke i parken när det känns som han behöver det ex om det är många stora barn där eller om han har en "darrig" dag. Och faller andan på så leker jag själv sjörövare eller vad som nu är på tapeten. Om jag inte är i lektagen själv och han vill ha med mig så sätter jag mig nära men tittar på träd och funderar och är stöd om det behövs.

Sen kan man ju utmana lite mjukt när han väl är varm i kläderna hos kompisarna med att gå till papperskorgen en liten bit bort (men berätta först: jag ska bara slänga snorpappret, du ser mig, kommer strax.) Det räcker.

I övrigt är dom fortfarande så små så dom ska inte leka själva helt. (tycker jag personligen) Dom fixar inte att lösa konflikter eller situationer som uppstår. Springer man runt lycklig med En bra kompis så funkar det men sandlådor kräver ofta ett vuxet öga nära om än vänligt ointresserat om du förstår hur jag menar.

Ta med dig dom andra mammorna istället så kan ni sitta hela högen i sanden/lådbilen/båten. När dom vill vara själva så tar dom sig iväg av egen maskin tänker jag

Clara

[farmor]

Ge din son det stöd han behöver! Du skulle ju tex kunna göra en deal med honom att "jag följer dig till kompisarna och är där en stund, sedan, när ni leker går jag tillbaka hit o sätter mig. Då ser du ju mig hela tiden!" Pushade barn blir inte tryggare än det barn som "tryggas" av en stöttande förälder som finns där i bakgrunden.