Äldsta barnet är dryga 2,5. Den värsta trotsen har lagts sig, tack och lov. Men nu så har barnet istället hela dagar då det är i stort sett konstant gråt och gnäll. Gråter och grinar över allt och inget.
När det var dags för luciatåget, som var så efterlängtat, blev det inget medtågande, för mitt barn stod grät helt hysteriskt i hallen hela tiden för att ungen inte fick leka med leksakerna samtidigt.
Halva julafton var det gråt och tårar. Barnet ramlade och slog sig. Det gjorde jätteont, och ett litet blåmärke visade sig sen. Blev tröstad och omtultad, men sen gick det visst aldrig över. Resten av kvällen gräts det konstant. Några minuters uppehåll då och då, men gick sedan alltid tillbaka till sitt gråtande.
Jag känner att jag inte vet riktigt hur jag ska bemöta detta. För det mesta försöker jag att bara ignorera gnällspiken, när jag märker att det går från uppriktigt ledsen till bara gnäll. Men det är jättejobbigt, svårare än det rena trotset tycker jag.
Tips emottages tacksamt!
Anledningen till att jag inte nämner barnets kön är för att jag vill att man ska läsa inlägget först utan den förutfattande meningen som ett kön ger. Jag tror att flickor och pojkar tillåts gråta olika mycket, därför vill jag att detta bemöts könlöst.
givetvis så kan jag avslöja könet sen för den nyfikne
Gnäääääälligt!
Anna Wahlgren har sagt att ingen unge har lust att vara sur/ledsen om alla runt omkring det är uppåt och glada, så jag tror att man gör rätt i att bemöta det med ett glatthumör helt enkelt!
Jag tror att många barn har det så att de oftare får uppmärksamhet/en stunds närhet/gos när de gråter/gnäller än när de är glada, för då "sköter de ju sig sälva" på något vis
... Men om man inte "tillåter" ungen att göra så stor affär av vad det nu är som upprör så, så tar man ju bort vitsen med gnällandet!
Om man själv istället blir överdrivet käck (jämför med en unge som precis lärt sig gå som ständigt får höra ett glatt "Upp igen" när det trillar
) så kan man leda bort uppmärksamheten till något positivt istället! Alltså INTE trösta, nojsa, följa efter, truga, tycka synd, utan helt enkelt kanske till och med använda lite humor så ungen får skratta istället! (Anna W:s berömda "läkaren Humor" )
Så att det blir MER "värt" att vara glad och ha skoj än att ramla och slå sig och bli "omtultad" och tröstad...
Låter det rörigt... 
Jag tror att många barn har det så att de oftare får uppmärksamhet/en stunds närhet/gos när de gråter/gnäller än när de är glada, för då "sköter de ju sig sälva" på något vis
... Men om man inte "tillåter" ungen att göra så stor affär av vad det nu är som upprör så, så tar man ju bort vitsen med gnällandet! Om man själv istället blir överdrivet käck (jämför med en unge som precis lärt sig gå som ständigt får höra ett glatt "Upp igen" när det trillar
) så kan man leda bort uppmärksamheten till något positivt istället! Alltså INTE trösta, nojsa, följa efter, truga, tycka synd, utan helt enkelt kanske till och med använda lite humor så ungen får skratta istället! (Anna W:s berömda "läkaren Humor" )Så att det blir MER "värt" att vara glad och ha skoj än att ramla och slå sig och bli "omtultad" och tröstad...
Låter det rörigt...
-
Gäst
Lyssna på Sagomamma!
Ta unge herren/unga damen i bruk! Låt honom/henne känna sej behövd ordentligt - att få förstå sin plats på jorden. Det räcker inte med att de känner sej älskade och omhuldade - de vill och måste känna sej behövda också! Om du har Barnaboken så kan du där läsa om "social delaktighet". Om du vill ha fler tips så hör av dej igen!