Trösta mig!!! - trotsutbrott

[KajsaK]

3,5-åringen är i full trotskarriär och föräldrarna har efter lite villovägar nu läst på ordentligt och ryckt upp sig. Det känns tydligt att vi har undvikigt konflikter som nu blommar ut när vi bjuder motstånd på ett tydligare sätt. Samtidigt känns det viktigare att vi vet vad vi håller på med så utgången av utbrotten faktiskt blir lättnad och svar på frågorna.

En sak som jag undrar över i detta är när lillkillens utbrott närmar sig hysteri och han skriker (eller försöker skrika) ett desperat "trösta mig trösta mig, varför tröstar du mig inte!!!". Ett exempel från imorse:

Det sätter igång direkt med att mamma skulle göra vällingen ( som han då och då gärna vill ha till frukost) och inte pappa som var på väg att göra det. Förberedd som jag var sa då lugnt att 'pappa gör vällingen, det spelar ingen roll' några gånger, pappa gick och fixade den och ställde den på soffbordet med ett 'här står vällingen om du vill ha den'. Vällingflaska flyger över rummet, 'jag vill inte haaa vällingen!!'. Jag säger lugnt 'oj då, då ställer jag den på bänken i köket så kan du ta den om du vill sen. Utbrott och haveri i köket. Vi säger att 'ska du skrika så här så kan du inte vara kvar här' och bar upp honom. Nu har vi lyckats glömma exakt ordningen på dagens utbrott men pappa väntade i alla fall utanför för att invänta tystnad och det funkade ok. Vi var noga med att han skulle ta vällingen från bänken för att slutföra det som utlöste utbrottet från början.

Problemet är att en bit in i hans utbrott så kommer det halvkvävda rop på hjälp och vädjan om att vi ska trösta, vilket jag har svårt att bemöta rätt. Det känns inte rätt att ta honom i famnen då, blir det verkligen tydligt svar och det motstånd som krävs? Samtidigt lämnar det mig lite ställd. Jag vet ju att han lugnar sig direkt om jag gör det, eftersom jag inser nu att det är så vi gjort hittills. Och man vill ju så gärna att han ska komma ur sin vanmakt. Hur ska vi tänka här??

[annawahlgren]

Välkommen är du (Om jag inte har sagt det förut )

3,5-åringen är i full trotskarriär och föräldrarna har efter lite villovägar nu läst på ordentligt och ryckt upp sig. Det känns tydligt att vi har undvikit konflikter som nu blommar ut när vi bjuder motstånd på ett tydligare sätt. Samtidigt känns det viktigare att vi vet vad vi håller på med så utgången av utbrotten faktiskt blir lättnad och svar på frågorna.

That's my girl (And my boy.) Att förstå vad trotsåldern syftar till, vad barnet går igenom och måste gå igenom och varför, gör verkligen all skillnad. Pris och beröm :-({|=

Ett jättebra exempel gav du - det gör resonemanget kring trotsandet så mycket enklare, tydligare och mer konkret.

Det sätter igång direkt med att mamma skulle göra vällingen ( som han då och då gärna vill ha till frukost) och inte pappa som var på väg att göra det.

Jag skulle nog ha motat Olle i grind, så fort jag förstod att ett trotsutbrott var under uppsegling. "JA!" skulle jag ha hojtat. "DU gör vällingen!" (Precis som om det var det han hade föreslagit.) Och lyft upp honom på köksbänken till spisen och sett begeistrad ut. "Det KAN du ju!" Som om han gjort det hundra gånger förr...

( Allvarligt talat - hur är det med den sociala delaktigheten )

Förberedd som jag var sa då lugnt att 'pappa gör vällingen, det spelar ingen roll' några gånger ---

Det är att utmana ödet, dvs lilla pojken. Uppenbarligen spelade det roll för honom, vilket du - i hans ögon - inte begrep; alltså förstod du honom inte; alltså bjöd du trotsutbrottet öppna famnen.

Ett användbart trick från trotskapitlet är ju också att förbjuda det barnet vägrar, dvs lugnt deklarera: "Då FÅR du ingen välling!" och sätta in den i kylen. Och se vad som händer 8)

--- pappa gick och fixade den och ställde den på soffbordet med ett 'här står vällingen om du vill ha den'.

Också att utmana ödet: "--- om du vill ha den." Han vet ju bokstavligen inte vad han vill. Det är det som är trotsålderns signum

(Och varför ska den stå på soffbordet? Varför får han den inte i handen med ett tack, å hans vägnar?)

Vällingflaska flyger över rummet, 'jag vill inte haaa vällingen!!'. Jag säger lugnt 'oj då, då ställer jag den på bänken i köket så kan du ta den om du vill sen.' Utbrott och haveri i köket.

Skönt att du behöll ditt lugn Men jag skulle ha avbrutit utbrottet i och med flaskans flygfärd över rummet, direkt. Sådant sorterar under avdelningen oacceptabelt beteende. Det ska korrigeras till acceptabelt, och då KAN det behövas en förvisning på vägen. Du "räddade" haveriet genom att (återigen) utmana ödet: "--- om du vill sen." Ni lät det gå för långt, helt enkelt, trots de bästa ambitioner

Vi säger att 'ska du skrika så här så kan du inte vara kvar här' och bar upp honom.

Där förebrår ni barnet: "Ska du skrika så här..." och avvisar därmed lilla pojken, som uppför sig illa, i stället för att angripa det specifikt oacceptabla beteendet (att kasta vällingflaskor). Förstår du skillnaden? Den är avgörande.

Ett sådant avvisande uppfattar han med rätta som personligt, och det betyder fara för honom, eftersom han fortfarande (och mycket länge till) är hjälplös utan er överlevnadsgaranter. Det vet han, och det ska inte behöva göra honom förtvivlad. Trotsåldern är förtroendets tydligaste utmaning.

--- pappa väntade i alla fall utanför för att invänta tystnad och det funkade ok.

Och efter tystnaden? Tog pappa upp honom GLAD (pappa alltså) och deklarerade entustiastiskt att nu skulle man leta rätt på stackars vällingen? Vad betyder "funkade ok"?

Vi var noga med att han skulle ta vällingen från bänken för att slutföra det som utlöste utbrottet från början.

Ja, men fick han uppskattning för att han nu gjorde precis RÄTT, så att allt var frid och fröjd, så att han kunde reagera med lättnad?

Problemet är att en bit in i hans utbrott så kommer det halvkvävda rop på hjälp och vädjan om att vi ska trösta --- Det känns inte rätt att ta honom i famnen då, blir det verkligen tydligt svar och det motstånd som krävs? --- Jag vet ju att han lugnar sig direkt om jag gör det --- Hur ska vi tänka här??

Som sagt, konsten är att inte låta det gå så långt att hysteri (som du nämner) ens står på kartan. Men ingenting hindrar att du/ni tar honom i famnen eller håller om honom en stund, på ett kärleksfullt vis, om och när han verkligen är ledsen och ber om det. Det betyder dock inte att ni avbryter det ni höll på med eller inte fullföljer vad det nu var fråga om. (Jämför med lilla Louise i trotskapitlet som inte ville bada.)

Tänk då inte trösta utan mer beklaga faktum, om du förstår!

Och fortsätt fram till den slutgiltiga lättnaden (för stunden ).


O:)

[KajsaK]

Hej!

Och tack, jag har tror jag blivit välkomnad förut, men det brukar gå ett par år mellan mina inlägg här på forumet

Det är att utmana ödet, dvs lilla pojken. Uppenbarligen spelade det roll för honom, vilket du - i hans ögon - inte begrep; alltså förstod du honom inte; alltså bjöd du trotsutbrottet öppna famnen.

Hm, här var det ju smart att avväpna med ett tredje alternativ (som dessutom innebar social delaktighet), men annars greppar jag inte när man ska gå honom till viljes i nyckfulla krav och när man ska stå fast vid det sagda? Har för mig att jag läst trådar som handlar om liknande (mamma el pappa ska promt bada/lägga) och där rådet blivit att stå fast för att visa att "så här är det, ibland är det pappa och ibland mamma som gör saker och ting" och inte byta för att det kommer önskemål/krav.

Sociala delaktigheten är under (åter)upparbetning kan man lugnt säga. Det är tacksamt med något som faktiskt ger utdelning direkt!

Där förebrår ni barnet: "Ska du skrika så här..." och avvisar därmed lilla pojken, som uppför sig illa, i stället för att angripa det specifikt oacceptabla beteendet (att kasta vällingflaskor). Förstår du skillnaden? Den är avgörande.

Japp. Där skulle jag meddelat att man inte kastar vällingflaskor runt sig utan dricker ur dem istället, och han hade fått torka upp stänket.

Och efter tystnaden? Tog pappa upp honom GLAD (pappa alltså) och deklarerade entustiastiskt att nu skulle man leta rätt på stackars vällingen? Vad betyder "funkade ok"?

Ååh, den känslan kommer jag ihåg själv från barndomen, hur skönt det var när man kände att man var förlåten för något som man mer än väl visste hade gått åt skogen - utan att få efterslängar och ältande!!
I det här fallet var nog meningen att det skulle bli så, men det kunde nog ha varit ännu tydligare, speciellt det där som verkligen sätter punkt brukar vara lätt att missa tycker jag.

Det finns absolut drag av den känslige här, jag ska jobba vidare på balansen vänlig/bestämd. Tack för klargörande och påminnelsen om att det går att ta i famnen på olika sätt!

[annawahlgren]

:thumbsup: