...eller också inte...
En fråga till har jag, som dök upp nu idag:
det är som du misstänker, Anna: i juletider är det mycket som skall göras, och gossen får en hel del intryck och nya spännande upplevelser. Idag har han gjort en smördeg med mig - som förberedelse inför morgondagens julstjärnebak. Det är underbart vacker väder, så efter smördegen, vid tolv, klädde jag på oss och så gick vi en promenad. Jag hade tänkt mig en halvtimme. Precis lagom: då skulle jag kunna lägga gossen direkt när vi kom hem. Men; det var så strålande vackert och milt, att vi gick den längre rundan, och gossen somnade i vagnen. När vi kom hem hade han sovit precis i tio minuter. Så eftersom jag av erfarenhet vet, att man kan flytta på honom då och just då, tog jag av honom mössan och flyttade honom till spjälsängen. (Han får inte plats att sova bekvämt i barnvagnen.) Han vaknade till. Nå, tänkte jag, han lär somna strax igen. Jag tog inte av honom den varmare tröjan, utan öppnade fönstret istället. Han skrek. Och skrek. Och svor och förbannade och skrek. Och jag pysslade med mitt, ramsade en gång. Efter ett tag hörde jag att han hade rest sig upp på armarna och bara vrålade. Så då bestämde jag, att den varmare tröjan måste av ändå.
Rätt beslut. Efter att jag tagit av den, och lagt honom till rätta, lät det lugnare och tröttare. Totalt efter fem minuter var det tyst. Jaha, tänkte jag, det var det.
Två minuter senare börjar han gråta - igen. Jag ramsar, och fortsätter med mitt. Och han gråter, och gråter, och... mina nerver blir spändare och spändare, jag säger mig själv att han har allt han behöver för att somna, det är ingen fara med honom alls. Nej. Men...
"Tyck inte synd om honom, säger Anna". Jag pysslar med mitt. Ramsar när jag känner viljan att gå in. Men:

Han fortsätter. Och fortsätter.
När det hade gått 23 minuter erkänner jag villigt att jag stod inte ut längre. Jag vägrar låta honom skrika sig till en halvtimme, och sedan till fyrtio minuter, om han nu skulle gjort det. Så lät det. Inget nerdalande, ingen indikation på att han höll på att låta sömnen ta över. Och trött var det inte. Så jag tog upp honom. Hämtade in barnvagnen. (Borde varit i omvänd ordning, men jag tänkte inte så klart just då.) Lade honom i barnvagnen. Vagnade honom lugn. Och nu sover han.
Så. Nu kan alla som känner för det gräla på mig.

Men frågan består: vad kunde jag gjort annorlunda? Jag kan inte lyssna på en gråtande Hugo längre än vad jag nu gjorde. Det går en klar gräns någonstans omkring när klockvisarna börjar närma sig halvtimmen. Då måste - enligt mig - något annat till. Han behöver sin sömn, och den får han inte om han ligger och gråter.
För övrigt måste sägas, att det har varit lugnt med alla läggningar sedan sist. Igår kväll jollrade han en stund innan han somnade. Samma tidigare idag. Så det här handlade om att han blev flyttad på, och så tröjan, som skulle åkt av på direkten. Tror jag. Men: inför liknande situationer vill jag gärna ha lite kloka råd.
